Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Svenska stridskrafter helt beroende av Nato”

Vid vägs ände. ÖB har sagt att Sverige måste få hjälp senast en vecka efter ett angrepp. Men Nato har ingen skyldighet att hjälpa icke-medlemmen Sverige. Vi måste inse att ett djupgående beroende av en försvarsallians inte kan kombineras med militär alliansfrihet, skriver Allan Widman, försvarspolitisk talesman i FP.

Sedan Sverige 1994 blev medlem i Partnerskap för fred (PFF) har våra stridskrafter anpassats till Natos teknik och organisation. Så länge det framstod som naturligt att slutmålet var ett fullvärdigt medlemskap var detta närmande riskfritt. När det nu – tjugo år senare – inte finns någon uttalad och bred politisk vilja till ett medlemskap framstår det svenska agerandet som ansvarslöst.

Beroendet av Nato och USA är nu så stort att i väsentliga delar kan de svenska stridskrafterna inte längre användas självständigt. Redan under 90-talets socialdemokratiska regeringar beslutades att våra stridsflygplan skulle utrustas med Natos kommunikationssystem. Det handlade inte bara om politisk aningslöshet, utan även om möjligheterna att exportera Jas 39 Gripen till Natomedlemmar på den europeiska marknaden.

Svenska Jas 39 Gripen skulle aldrig kunna säljas med svenska lösningar. Men det var uppenbarligen viktigare att få fram en exportversion än något som var anpassat till det svenska försvarets system. Någon annan förklaring till att vi själva också anskaffade stridsflygplanet är svår att se.

2007 togs nästa steg när det beslutades att enbart C/D-versionen av stridsflygplanet skulle behållas. Därmed blev beroendet av Nato och USA totalt och närmast oåterkalleligt. Våra egna, ­nationella datalänkar i stridsledningscent­ralerna på marken kunde inte längre hemligt och säkert kommunicera med flygplanen.

Och över det kommunikationssystem som sitter i Gripen C/D har Sverige ingen rådighet. Vi är på nåder utlämnade till Natos goda vilja – en organisation vi inte är del av och av vilken vi inget kan kräva.

En svensk forskare vid Georgetown university i Washington, Robert Egnell, publicerade i höstas en rapport om den svenska stridsflyg­insatsen i Libyen, Operation unified protector. Av rapporten framgår att det tog svensk politik och diplomati 58 dagar in i operationen innan man lyckades utverka tillgång till det kommunikationssystem som fanns i de svenska flygplanen och som dessutom krävdes för att bli en integrerad del i den Natoledda insatsen.

USA gör ingen hemlighet av att tillgången till underrättelser samt Natos lednings- och kommunikationssystem är beroende av ett fullvärdigt medlemskap. Trots detta fortsätter vi att bygga in allt fler stridskrafter i Natos tekniska strukturer. Vi är nu på god väg att göra både marina enheter och arméförband precis lika beroende som vårt stridsflyg.

Strategiskt är det naturligtvis helt rätt att anpassa sig till den teknik och organisation som gäller för i stort sett samtliga länder som vi samarbetar med i internationella insatser. Nato sätter i dag militära standarder globalt och inte bara inom kretsen av medlemmar. Det är till och med logiskt utifrån den svenska solidaritetsförklaringen med Norden, Baltikum och det övriga EU. Ska vi kunna hjälpa och bli hjälpta måste vi bokstavligt finnas på samma våglängd som de andra.

Problemet är föreställningen om att ett djupgående beroende av en försvarsallians kan kombineras med militär alliansfrihet. Så är inte fallet, ens i Sverige.

Nato är världens främsta försvarssamarbete för demokratiska länder. Av de åtta nordiska och baltiska länderna är sex medlemmar i Nato. Av EU:s medlemsstater är 21 av 27 medlemmar och ytterligare fyra deltar i PFF.

Trots att opinionen för ett svenskt Natomedlemskap påtagligt förstärkts de senaste månaderna behövs en saklig och förutsättningslös debatt. Det behövs klarspråk från våra två största partier om det faktiska läget: Nordiskt samarbete är bra, men kan aldrig ersätta Nato. Vårt långtgående beroende av denna organisation måste uppvägas av inflytande och ömsesidighet.

På egen hand kommer Sverige aldrig, oavsett nivå på försvarsanslaget, att kunna möta allvarliga utmaningar mot vår säkerhet.

På Folk och försvars rikskonferens i Sälen sade Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen det som svenska politiker för länge sedan borde ha förstått: Det är inte Natos uppgift att försvara icke-medlemmar. Det hjälper inte hur mycket vi än anpassar oss, samövar och deltar i Natos internationella insatser. Antingen ingår man med alla de rättigheter och skyldigheter som följer, eller så står man ensam.

Efter generalsekreterarens bistra besked har vissa röster i debatten gjort gällande att Nato vid en eventuell framtida konflikt i Europa behöver svenskt territorium och därför ändå kommer att behöva skydda oss. Det heter att en konflikt i vårt närområde inte bara kommer att beröra oss utan, underförstått, även de av våra grannar som är med i Nato. Deras räddning blir därmed också vår.

Att bygga sin nationella säkerhet på sådana förhoppningar är inte bara äventyrligt utan även moraliskt pinsamt – att hoppas komma i vägen när andra ska undsättas, att försöka åka snålskjuts på andras bekostnad.

Svensk säkerhetspolitik har nått vägs ände. Vår egen försvarsförmåga kan enligt överbefälhavare Sverker Göranson räknas i dagar. Samtidigt som vi sänder solidaritetsförklaringar kors och tvärs genom Europa ökar vi vårt militära beroende av en organisation vi inte tycks ha en tanke på att bli medlem i och kunna påverka. Att vi har brister i en så central funktion som flygets incidentberedskap, som nu kommit i dagen, understryker vårt beroende av Nato.

ÖB har sagt att en vecka efter ett angrepp måste Sverige få hjälp. Sanningen är att de som kan hjälpa inte ser sig skyldiga att göra det. Och att det i Libyen tog över åtta veckor att bara koppla upp sig emot dem.

Allan Widman (FP), försvarspolitisk talesman