Korruptionsskandalerna i de svenska kommunerna tycks bli fler och fler. Men det är svårt att veta om det som upptäcks är enstaka undantag eller toppen på ett isberg. Vad vi däremot vet är att svenskarna i högre utsträckning än medborgarna i andra nordiska länder uppfattar korruptionen som ett problem i samhället, och att detta skadar förtroendet för de offentliga verksamheterna och demokratins grundvalar.
Sådana problem måste tas på allvar. Vårt centrala förslag till åtgärd är ett system med årliga externa granskningar av ekonomiredovisningen i ett antal slumpvis utvalda kommuner. Vi föreslår också att kommunernas ekonomiredovisningar ska göras lättillgängliga och att medborgare som misstänker oegentligheter ska kunna begära extern granskning av den egna kommunen.
Det rättsliga efterspelet till korruptionsskandalen i Göteborg har nu pågått i två år. Trots vissa fällande domar är det tydligt att moraliskt förkastliga beteenden inte nödvändigtvis leder till lagföring och hårda straff. Göteborgsskandalen passar väl in i ett mönster. I den ESO-rapport som presenteras i dag argumenterar vi för att korruptionsproblemen i Sveriges kommuner finns i en etisk gråzon som inte självklart faller inom snäva juridiska definitioner. Korruption är ett specialfall av maktmissbruk: när politiker och tjänstemän gynnar sig själva eller sina närstående på skattebetalarnas bekostnad. Just eftersom gränserna inte är entydiga, är det viktigt att vi inte enbart förlitar oss på juridiken för att motverka problemen. En positiv bieffekt av Göteborgsskandalen är att diskussionen om vad vi ska förvänta oss av våra folkvalda och av offentligt anställda tycks ha fått fäste på den politiska dagordningen.
Är de skandaler vi ser undantag från bilden av Sverige som befriat från korruptionsproblem, eller är de toppen av ett isberg? Det är svårt att säga. Mer tidningsskriverier, fler åtal eller domar betyder inte nödvändigtvis att korruption blivit vanligare. Men när fler människor uppfattar korruptionsproblem skadas tilltron till demokratin. Här avviker Sverige från de övriga nordiska länderna: Jämfört med Danmark, Finland och Norge misstror svenskar i större utsträckning offentliga tjänstemäns ärlighet. Studier visar bland annat att 9 av 10 svenskar tror att offentliga tjänstemäns bemötande beror på personliga kontakter, en anmärkningsvärt hög siffra internationellt sett. Mönstret går igen i flera undersökningar.
I debatt och forskning förekommer många idéer om hur korruption ska motverkas. Vissa menar att problemet är den offentliga sektorns storlek. En minskad sektor skulle ge färre problem. Andra menar att kvinnor är mindre korrupta än män, och att ökad jämställdhet skulle minska problemen. Ingen av dessa hypoteser får stöd när vi testar dem på svenska data. Många har också påtalat att den kommunala revisionen är tandlös. Vi håller med, men eftersom den kommunala revisionen är just kommunal tror vi det är svårt att ge den tillräckligt bett. Granskningen måste komma utifrån, gärna från många håll samtidigt.
Offentlighetsprincipen är väl etablerad i den svenska förvaltningen. I många kommuner drivs dock betydande delar av verksamheterna i bolagsform vilket ofta medför praktiska oklarheter om offentlighetsprincipens status.
Det räcker inte heller att handlingar kan begäras ut av vem som helst. För att motverka korruption måste handlingarna vara begripliga och uppmuntra till granskningar och jämförelser mellan olika kommuner. Här kan mycket förbättras. Flera kommuner använder informationsteknik inspirerade av trenden med öppna data, men det sker sällan på ett sätt som underlättar för medborgare, forskare och journalister att granska exempelvis hur kommunala nämnder använder sina pengar, eller vad kommunerna betalar för olika byggprojekt.
Det vore dyrt att tvinga alla Sveriges kommuner att standardisera sina ekonomiredovisningar och göra dem granskningsbara på nätet. Vi föreslår därför att metoden tillämpas på ett antal slumpmässigt utvalda kommuner varje mandatperiod. Urvalsproceduren måste vara transparent, de utvalda kommunerna ges stöd från statsförvaltningen, och granskningen göras av personer utan koppling till kommunen. Exempelvis kan Riksrevisionen eller Ekonomistyrningsverket ges i uppdrag att utarbeta en öppen ekonomiredovisningsstandard och bistå de utvalda kommunerna med implementeringen.
En genomlysning av, säg, ett tiotal kommuner årligen kanske inte leder till nya skandalavslöjanden. Men granskningen utgör ett starkt skäl att undvika just den typ av beteende som skulle anses problematiskt om det uppdagades. Åtgärden är således förebyggande, samtidigt som den är relativt billig då endast en mindre del av kommunerna granskas årligen. Förhoppningsvis kommer många kommuner att frivilligt implementera en öppen ekonomiredovisning. Man kan också tänka sig att medborgare som misstänker oegentligheter ska kunna begära granskning av den egna kommunen.
Förslaget innebär en form av så kallad ”public expenditure tracking” för kommunerna. Metoden har använts med framgång i andra länder, med större korruptionsproblem än Sverige. När alla ges möjlighet att via nätet granska kommunernas ekonomi främjas en debatt om den offentliga maktutövningen, och kommunerna får ökade möjligheter att lära av varandra.
På sätt och vis är det anmärkningsvärt att Sverige inte redan valt att kombinera de goda institutionella förutsättningarna som ges av offentlighetsprincipen med vår framstående position som IT-nation för att underlätta ett decentraliserat medborgargranskande av makthavarna. Möjligheterna att göra Sverige till ett internationellt föredöme är goda.
Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, Ekonomihögskolan i Lund samt Institutet för näringslivsforskning.
Gissur Erlingsson, docent i statsvetenskap, Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet.
Mats Sjölin, professor i statsvetenskap, Linnéuniversitetet.
Richard Öhrvall, Institutet för näringslivsforskning.