Samarbetet mellan stater när det gäller brottsbekämpning innefattar bland annat utlämning, det vill säga möjligheten att få en person utlämnad från ett land till ett annat för lagföring eller straffverkställighet där. För Sveriges del vilar bestämmelserna på olika underlag. Inom Norden respektive EU finns särskilda bestämmelser som underlättar utlämning, och där också det egna landets medborgare regelmässigt lämnas ut. Utanför denna krets styrs den nuvarande utlämningslagen från 1957, men med rötter i en ordning från 1913, främst av bilaterala avtal och konventioner inom Europarådets ram. Till skillnad från vad som gäller i många andra länder är i Sverige utlämning dock inte beroende av att det föreligger avtal mellan länderna, men avtal och konventioner underlättar tillämpningen. För närvarande har Sverige gällande avtal med Australien, Kanada och USA, förutom de förpliktelser som följer av Europarådskonventionerna.

Utlämningslagen reglerar alltså utlämning till alla stater utanför Norden och EU. Beslut fattas av regeringen – efter hörande av Högsta domstolen (HD), i de fall den eftersökte inte samtycker till att utlämnas. Svenska medborgare kan inte i något fall utlämnas. I skälen härför från 1913 hörs ekot om det egna landets förträfflighet och misstron mot andra länders rättsordningar, vilket motiverar att svenska medborgare skyddas mot utlämning till främmande stat. I övrigt ställer lagen upp förutsättningar om bland annat krav på dubbel straffbarhet, det vill säga att gärningen är brott såväl i Sverige som i det andra landet, och på viss svårhetsgrad samt anger vissa utlämningshinder, såsom risk för att vissa mänskliga fri- och rättigheter kränks efter utlämning, det vill säga risk för tortyr, kroppsstraff, förföljelse med mera.

Antalet fall enligt utlämningslagen uppgår årligen till högst 20. De länder varifrån utlämning från Sverige begärs är vanligen europeiska länder utanför EU samt Turkiet, Ryssland och övriga stater i före detta Sovjetunionen, främst från Kaukasus.

Utlämningsutredningen, som haft i uppdrag att göra en omfattande översyn av utlämningslagen, överlämnar i dag sitt betänkande, ”Utlämning”, till justitieministern. I betänkandet lämnas förslag till framför allt två genomgripande förändringar:

1. Regeringen och Högsta domstolen skall avlastas befattningen med utlämningsrärenden, och

2. Svenska medborgare skall i vissa fall kunna utlämnas också till länder utanför Norden och EU.

Regeringens beslutanderätt är i dag helt diskretionär (se fotnot) utom i ett hänseende: Har HD vid sin prövning av förutsättningarna för utlämning funnit, att det föreligger hinder eller att lagliga grunder i övrigt saknas, binder det regeringen att inte utlämna. Men om HD givit klartecken är, å andra sidan, regeringen alltså inte skyldig att bifalla en utlämningsframställning. Denna möjlighet att diskretionärt vägra utlämning är dikterad av bland annat utrikes- och säkerhetspolitiska hänsyn, ett område som ju är regeringens eget enligt grundlagen. Utlämningslagen innehåller också särskilda bestämmelser om politiska och militära brott, vilka har särskild anknytning till den utrikes- och säkerhetspolitiska sfären.

I utredningens förslag skall utlämningsärenden framgent överlämnas till de allmänna domstolarna med tingsrätten som första instans, i likhet med vad som nu gäller för utlämning inom Norden och EU. Det skall vara möjligt att överklaga tingsrättens beslut till hovrätt och HD men med sedvanliga krav på prövningstillstånd. Åklagaren för den ansökande statens talan och den eftersökte har rätt till offentligt försvar. Den nuvarande diskretionära politiskt betonade beslutsprocessen ersätts alltså av en renodlad rättslig prövning. Det ställer i sin tur större krav på att, i den enskildes intresse, i utlämningslagen ange de rättsliga förutsättningarna och villkoren för utlämning. Utredningen har därför i utlämningslagen förstärkt de villkor som är knutna till mänskliga fri- och rättigheter, sådana de framgår av Europakonvention och olika FN-konventioner, inklusive Barnkonventionen.

En fråga som ägnats särskild uppmärksamhet i betänkandet är hur regeringens möjlighet att bevaka det utrikes- och säkerhetspolitiska intresset skall kunna säkerställas i ett renodlat rättsligt förfarande.

I konstitutionellt hänseende skall domstolarna självständigt och utan inblandning från den verkställande makten, det vill säga regeringen, genomföra sin prövning. Å andra sidan skall domstolarna inte befatta sig med frågor som hör till utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa är och bör vara regeringens ensamansvar.

Utredningens förslag är att Regeringskansliet, som kontaktpunkt gentemot den ansökande staten, på regeringens vägnar alltjämt har att bevaka de utlämningsärenden som kan ha utrikes- och säkerhetspolitiska implikationer. Regeringen skall sedan genom åklagaren till domstolen kunna avge en processförklaring med hänvisning till utrikes- och säkerhetspolitiken. Föreligger en sådan förklaring, har domstolen enbart att konstatera, att ett absolut utlämningshinder föreligger och kan bara avslå begäran om utlämning.

När det gäller svenska medborgare föreslår utredningen att det nuvarande absoluta förbudet mjukas upp. Skälet är det övergripande och gemensamma globala intresset av att beivra brott. Om inte ett svenskt lagföringsintresse allmänt kan anses tar över, skall utlämning av en svensk medborgare för lagföring kunna ske om något av följande tre fall föreligger:

1. Den eftersökte har vid tiden för gärningen sedan fem år haft sin stadigvarande vistelse i den ansökande främmande staten och har alltjämt anknytning dit, eller

2. Den svenske medborgaren är efter egen önskan också medborgare i den andra staten, eller

3. Det gäller ett brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fyra års fängelse eller mer.

Förslaget är enligt utredningens mening bättre anpassat till en ökad internationalisering och till bland annat det faktum att det i vårt land finns ett stort antal medborgare, uppskattningsvis minst en halv miljon, som också valt att vara medborgare i ett annat land eller har påtaglig anknytning dit.

Det ligger i den enskilde svenske medborgarens intresse att lagföring kan ske i ett land där de sociala, språkliga och kulturella förhållandena inte är helt främmande. Och vid all grov brottslighet bör lagföringsintresset alltid ta över och svenskt medborgarskap alltså inte längre skydda mot utlämning, oavsett vilket land det är fråga om.

Utlämning av svenska medborgare för straffverkställighet skall dock bara kunna ske efter samtycke.

Utredningens förslag bedöms kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 2014.

De länder varifrån utlämning från Sverige begärs är vanligen europeiska länder utanför EU samt Turkiet, Ryssland och övriga stater i före detta Sovjetunionen, främst från Kaukasus, skriver Krister Thelin.

Krister Thelin,

regeringens särskilde utredare, domare, ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.