Resultaten från 2010 års SOM-undersökning visar att motståndet mot ett svenskt Nato-medlemskap ökat. Vi får gå tillbaka ända till 1995 för att hitta ett lika starkt avståndstagande i opinionen. Det ökade Nato-motståndet motsvaras av ett ökat motstånd mot Sveriges militära deltagande i den Nato-ledda Isaf-styrkan i Afghanistan. Så länge de mest Natovänliga partierna FPoch M inte söker politisk strid om ett svenskt medlemskap, blir signalen till väljarna att frågan inte är särskilt viktig, skriver Ulf Bjereld.
Under våren dominerades den svenska utrikesdebatten av frågan om var Socialdemokraterna egentligen stod angående den militära insatsen i Libyen. Debatten säger något om Socialdemokraternas fortsatt dominerande ställning i svensk politik, men också om den osäkerhet som präglade partiet under Håkan Juholts första tid som partiledare.
När Socialdemokraterna tidigt i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt klamrade sig alltför länge fast vid olyckliga formuleringar om att det viktigaste var att värna stabiliteten i Nordafrika, inte att stödja demokratiupproren. Men genom Juholts alltför snabba utspel om att den svenska Gripeninsatsen inte skulle förlängas tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Förvirringen blev stor kring vad som egentligen var Socialdemokraternas linje i frågan och varför Håkan Juholt gjorde ett utspel som uppenbarligen inte var förankrat i partiet. Frågan är om Socialdemokraterna genom den nya blocköverskridande uppgörelsen nu har kraften att ta tillbaka frågan från Alliansen igen.
I samband med debatten om de svenska Gripen-planens mandat restes också frågan om svenskt Nato-medlemskap. Är det verkligen rimligt att Sverige deltar i Nato-ledda operationer som de i Afghanistan och i Libyen utan att också vara medlem av organisationen? Förlorar Sverige inte i onödan inflytande över de operationer man deltar i genom att stå utanför Nato? Främst Folkpartiet och Moderaterna förordar ett svenskt Nato-medlemskap så snart som möjligt. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger bestämt nej till ett svenskt Nato-medlemskap.
Vilka är då de opinionsmässiga förutsättningarna för ett svenskt Nato-medlemskap? I svensk folkopinion har motståndarna till Nato-medlemskap konsekvent varit betydligt fler än anhängarna. Men det skulle förstås kunna vara så att ett nära samarbete med Nato över tid nöter ned opinionsmotståndet och sänker tröskeln till svenskt medlemskap.
Resultaten från 2010 års SOM-undersökning – vilka inom kort redovisas i boken ”Lycksalighetens ö” – visar att motståndet mot svenskt Nato-medlemskap ökat och vi får gå tillbaka ända till 1995 för att hitta ett lika starkt Nato-motstånd i opinionen.
Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2010 minskat till 18 procent, mot 22 procent 2009 0ch 24 procent 2008. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2010 ökat till 47 procent, mot 42 procent 2010 och 41 procent 2008. Resultaten stämmer väl överens med de som nyligen redovisades i en Sifo-undersökning .
Nato-motståndet är störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Därefter följer sverigedemokrater, kristdemokrater samt folkpartister och moderater. Nato-motståndarna är fler än Nato-anhängarna i samtliga partier. Nato-opinionen på väljarnivå följer ganska väl vänster-högerdimensionen.
Motsvaras då det ökade Nato-motståndet även av ett ökat motstånd mot Sveriges militära deltagande i den FN-stödda – men Nato-ledda – Isaf-styrkan (International Security Assistance Force) i Afghanistan? Kritiker hävdar att det svenska uppdraget utökats över tid och att verksamheten alltmer påminner om krigförande i stället för fredsbevarande. De som försvarar Sveriges deltagande hävdar att den militära närvaron i Afghanistan är nödvändig för att värna stabilitet och demokrati i landet. Våren 2010 sköts två svenska soldater till döds i Afghanistan och hösten 2010 enades Alliansregeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att Sveriges militära deltagande i Afghanistan bör vara avslutat senast 2014.
Motståndet mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan har ökat. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige avbryter sitt deltagande uppgår 2010 till 49 procent, mot 42 procent 2009 och 32 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige avbryter sitt deltagande uppgår 2010 till 30 procent, mot 32 procent 2009 och 35 procent 2007. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag har minskat till 22 procent, mot 26 procent 2009 och 32 procent 2007.
Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för ett svenskt militärt tillbakadragande bland vänsterpartister (68 procent), sverigedemokrater (65 procent), socialdemokrater (64 procent) och miljöpartister (60 procent). Därefter följer moderater (37 procent) och centerpartister, folkpartister och kristdemokrater (samtliga 30 procent). Opinionen i Afghanistanfrågan följer således även den vänster-högerdimensionen ganska väl.
Hur kommer då den svenska Nato-opinionen att utveckla sig i framtiden? Hittills har Nato-anhängarna haft svårt att övertyga Nato-motståndarna om och på vilket sätt ett svenskt Nato-medlemskap skulle främja Sveriges säkerhet eller att ett medlemskap skulle ge Sverige så mycket mer inflytande att det vore värt saken. Nato-motståndarna bygger sin argumentation på att den militära alliansfriheten värnar Sveriges oberoende och ger handlingsfrihet i situationer av krig eller kris i omvärlden. Dessutom framförs argumentet att ett medlemskap skulle innebära att Sverige blev en del av Natos kärnvapenparaply.
Opinioner förändras inte av sig själva. Om inte de partier i Alliansen som mest vill ha ett Nato-medlemskap – Folkpartiet och Moderaterna – mobiliserar och söker politisk strid i syfte att påverka och förändra opinionen blir signalen till väljarna i stället att frågan inte är särskilt viktig. Ur det perspektivet är det svårt att se några dramatiska förändringar av den svenska Nato-opinionen under den närmaste framtiden.
Ulf Bjereld
professor i statsvetenskap
Göteborgs universitet