Sedan regeringsskiftet 2006 har två frågor varit utmärkande på biståndsministerns agenda. Den ena har varit att stärka näringslivets roll i utvecklingssamarbetet. Det statliga riskkapitalbolaget Swedfund, som investerar biståndspengar i företag som verkar i utvecklingsländer, har därför fått kraftigt ökade anslag ur biståndsbudgeten. Enligt både biståndsministern och Swedfund är en positiv effekt att investeringarna genererar skatteintäkter som kan användas till fattigdomsbekämpning.
Den andra frågan har varit ”Det öppna biståndet”, biståndsministerns eget begrepp för ambitionen att göra biståndet mer effektivt genom att öppna för insyn och idéer från fler aktörer. Bland annat har regeringen infört en transparensgaranti som innebär att information om biståndet görs tillgängligt på en webbplats.
Med de här frågorna högst upp på agendan är det obegripligt att regeringen inte tar problemet med företags skatteflykt i utvecklingsländer på större allvar. I dag förlorar utvecklingsländerna en summa många gånger större än det samlade biståndet från alla världens länder till följd av företagens skatteflykt och skatteplanering.
Förra året släppte ActionAid en rapport där vi visade att H&M endast betalade 585 kronor i bolagsskatt i Bangladesh år 2009, trots att det är ett av företagets största inköpsmarknader. För att ytterligare uppmärksamma regeringen på problematiken med företags skatteflykt och skatteplanering har vi nu följt en statlig biståndsinvestering från år 2000.
Det handlar om 90 miljoner svenska kronor som Swedfund investerade i fonden Africafund 1 i skatteparadiset Mauritius. Investeringen finansierade ett nytt energibolag, PanAfrica Energy, som utvinner och säljer fossilgas i Tanzania. Företaget registrerades i två skatteparadis, Mauritius och Jersey. PanAfrica Energys nuvarande kommunikationsansvarige säger att skatteparadis i bolagsstrukturen används ”på grund av skatteeffektiviteten”. Swedfund, som genom sin investering var delägare i företaget, gjorde ingenting för att säkra att företagets värde och kapital hamnade i Tanzania, vilket hade varit det självklara ur ett utvecklingsperspektiv.
Under sin ägartid gjorde Swedfund inte heller någonting för att förhindra att PanAfrica Energy förhandlade fram ett extremt förmånligt avtal med det tanzaniska statliga energibolaget TPDC som innebär att företaget undkommer all bolagsskatt i Tanzania.
Medan gasfälten i Songo Songo nu töms på fossilgas förs vinsterna skattefritt ut till skalbolag i skatteparadis.
Sedan utvinningen startade år 2004 har PanAfrica Energy fört ut vinster för över 100 miljoner kronor från Tanzania utan att betala skatt. Hälften av vinsten gjordes år 2009 och företaget räknar med en rejäl produktions- och vinstökning de kommande åren. Hittills har PanAfrica Energy sluppit undan skatter motsvarande minst 65 miljoner kronor i Tanzania, tillräckligt med pengar för att låta 175.000 barn gå i skola under ett år i landet.
Swedfund gör ingenting för att förhindra att de bolag de investerar i ägnar sig åt aggressiv skatteplanering och vill inte svara på några frågor om enskilda bolag de investerat i. De har inte heller låtit ActionAid ta del av beslutsunderlag, utvärderingar eller uppföljningar av enskilda investeringar. Det är ett märkligt agerande av ett bolag som hävdar att de bidrar till skatteintäkter i utvecklingsländer. För att vara en del av ”Det öppna biståndet” har Swedfund mycket arbete kvar att göra tills man uppnår målet om transparensgaranti.
För två år sedan riktade Riksrevisionen skarp kritik mot Swedfund. Två huvudpunkter i kritiken var att bolaget troligen ökat sin vinst genom att undkomma att betala skatt i utvecklingsländer och att man hade svårt att redogöra för hur investeringarna lett till utveckling. Vinstintresse hade gått före fattigdomsbekämpning, trots att Swedfund är ett biståndsorgan vars uppdrag är att främja hållbar utveckling. Regeringen påbörjade en översyn och satte ett tillfälligt stopp för nyinvesteringar i fonder. Nu har det gått två år och regeringen har fortfarande inte presenterat någon översyn med förslag på permanenta åtgärder.
Det borde inte vara svårt för regeringen att få översynen klar. Det räcker med att titta på vår närmaste granne, Norge. År 2008 tillsatte den norska regeringen en kommitté för att undersöka hur skatteparadisen påverkar fattiga länders ekonomier. Kommittén kom med en rad förslag på hur den norska motsvarigheten till Swedfund, Norfund, skulle lägga om kursen för sitt agerande. Åtgärder som borde vara tillämpliga även på Swedfund.
ActionAid uppmanar regeringen att snarast presentera resultaten av sin översyn. Vi föreslår att den inkluderar tre åtgärder som är nödvändiga för ett öppet och effektivt bistånd där näringslivet spelar en större roll:
1) Att regeringen slutar investera biståndspengar via skatteparadis eller i företag som utnyttjar skatteparadis.
2) Att regeringen föregår med gott exempel genom att granska och ställa krav på företag och samarbetspartner att inte utnyttja skatteregler på bekostnad av skatteintäkter i utvecklingsländer.
3) Att regeringen ökar transparensen och skärper rapporteringen kring hur svenska investeringar inom biståndet bidrar till skatteintäkter i mottagarlandet.
Det behövs krafttag för att få stopp på utflödet av kapital från utvecklingsländer. Så länge fattiga länder inte får in rimliga skatteintäkter kommer de att sitta fast i biståndsberoendet.
Regeringen har alla möjligheter att agera för att stoppa skattesmitningen från utvecklingsländer. Makten över statliga investeringar ligger helt i regeringens hand. Allt som behövs är vilja.
Ylva Jonsson Strömberg
generalsekreterare ActionAid i Sverige
Carl Tham
styrelseordförande ActionAid i Sverige