I februari meddelade det svenska energiföretaget Sekab att det avvecklar sina planer på storskalig etanolframställning i Tanzania. Planen var att odla sockerrör på 400 000 hektar, en yta större än Gotlands. Men företaget har de senaste åren svävat på randen till konkurs och ägarna i Sverige satte till slut stopp för pengarullningen i Tanzania. Nu försöker Sekab få biståndsmedel från Norge och Sverige för att driva verksamheten vidare.
I Tanzania växer kritiken mot de svenska investeringsplanerna. Varför måste Sekab skaffa sig kontroll över så väldiga landområden? I Tanzania har man odlat sockerrör i många generationer. Varför skulle inte småbrukare kunna leverera råvaran från egna marker?
Sekab skulle ha haft en miljökonsekvensbeskrivning färdig i december 2006 för sitt första projektområde i Tanzania. I två år har forskare begärt att få se rapporten. I december 2008 lämnade företaget till sist in den till den tanzaniska miljömyndigheten NEMC som först då kunde börja undersöka om Sekabs aktiviteter kan tillåtas enligt tanzanisk miljölagstiftning.
Då visade det sig att företaget gjort viktiga ändringar i texten bakom ryggen på konsultföretaget Orgut, som ansvarade för studien. Allvarliga miljöproblem som konsultrapporten identifierat, till exempel att vattentillgången var otillräcklig, slätas över.
Sekab offentliggör inte miljökonsekvensbeskrivningen så att bybor i de berörda områdena kan vara med och diskutera projektet, lika litet som forskare och miljöengagerade kan göra det. Men texten har läckt ut och vi vet därför att slutsatserna ger en förskönad bild av den studie konsultföretaget genomförde.
Detta bekräftas i tidskriften Development Today som intervjuat projektledaren på Orgut. Denne säger att Sekab ”konsekvent tolkar slutsatserna till det bättre så att hela intrycket förändras”. Därför tog Orgut ett mycket ovanligt steg för en konsult, nämligen att ta avstånd från den studie man genomfört. Om de ändringar som Sekab gjorde på egen hand säger Orguts projektledare att ”förfarandet är inte acceptabelt och gör att studiens oberoende sätts i fråga”.
Samtidigt publicerar femton tanzaniska miljöforskare en 189 sidor tjock rapport om biobränslen i Tanzania. De argumenterar för ett moratorium för industriella biobränsleprojekt till dess man fått på plats ett ramverk för att kunna bedöma vad som är till fördel för landet och vad som inte är acceptabelt.
Sekabs väldiga satsning på att producera etanol i Tanzania tycks ha kört fast. Men samtidigt som man i februari meddelade att man skulle avveckla så tas ändå initiativ för att driva projektet vidare. För några veckor sedan uppvaktade företaget Sida för att söka stöd för att kunna fortsätta sina aktiviteter, alternativt göra det attraktivare för en ny ägare att ta över verksamheterna. Likaså samtalar man med den norska ambassaden i Dar es Salaam längs liknande linjer.
Förespråkarna för storskaliga biobränsleprojekt hävdar att dessa kan motverka fattigdom, gynna koldioxidbalansen och förbättra miljön. På inget av dessa områden har emellertid Sekab lyckats övertyga.
När Sekab inför plantagedrift innebär det att småbrukare förlorar marker. Motargumentet är att marknadsekonomin medför nya försörjningsmöjligheter. Men erfarenheten visar att dessa lättast utnyttjas av inflyttade välutbildade från andra trakter. I Bagamoyofallet, där Sekab menar att man bara tar i anspråk en övergiven boskapsranch, nyttjas i själva verket delar av markerna både av småbrukare och av herdar från en annan del av Tanzania som drivits bort från sina hemtrakter av andra agroindustriella investeringar.
Alltså, för att producera ”grön energi” för västvärlden förlorar småbrukare sin försörjningsbas. I ett annat projektområde förhandlar företaget med byledningar om jord. Man utmålar en framtid med nya jobb, skolor, sjukvård, vägar. Skulle man sätta etikett på vad som sker fick det bli ”klimatkolonialism” och ”baggböleri”.
Att ersätta fossila bränslen med biobränslen genom uppodling av nya marker leder inte automatiskt till minskning av koldioxid i atmosfären. Studier av savannskogar i Brasilien visar att omvandlingen till sockerrörsodlingar innebär en kolskuld till atmosfären som tar 17 år att balansera. Kommer etanol att efterfrågas om 17 år? Om inte så har sockerrörsodlingarna bidragit till ökade utsläpp i stället för att minska dem.
Om biobränsle ska leda till verkligt koldioxidsparande ska man i stället satsa på att använda skörderester och annat avfall för biobränsleproduktion eller så måste nyodlingarna ta riktigt dålig mark i anspråk. I Tanzania kanske detta skulle kunna vara de gamla sisalplantagerna som fortfarande breder ut sig över landet.
Men Sekab projekterar för att odla sockerrör i monokultur i en känslig kustnära miljö nära Bagamoyo. Här finns utrotningshotade eller sällsynta fågelarter och minst 34 av IUCN rödlistade däggdjursarter. Projektet skulle förbruka allt vatten från floden Wami under vissa delar av året. Det planerade området i Bagamoyo omfattar 17 000 hektar. Nästa steg är att odla på 400 000 hektar i Rufijiområdet. Det ger en antydan om den vattenförbrukning som krävs där.
I Tanzania har den första entusiasmen för biobränslen ersatts av tilltagande skepsis. Fördelarna tycktes först så uppenbara. Ett stagnerat jordbruk skulle få en injektion av modern teknologi och leverera en ny exportprodukt. Outnyttjade marker skulle tas i bruk och ge nytt välstånd. Lokalsamhällena skulle stärkas med nya inkomster. Infrastruktur skulle byggas för att klara leveranserna till och från fabrikerna. Det skulle också bli till fördel för lokalsamhällena.
Men så började frågorna komma. Var verkligen markerna som investerarna ville ha outnyttjade? Var det så klokt att avstå från att odla mat på marker med god vattentillgång när matpriserna på världsmarknaden steg? Är den internationella efterfrågan på etanol verkligen garanterad? Ens sannolik på lite sikt?
Sekab har med löften om framtida vinster förvärvat kontroll över jord utan att behöva ge något substantiellt i utbyte. När man nu har problem med att få svensk finansiering till projektet är det en öppen fråga till vem man säljer vidare.
En våg av utländska jordförvärv väller för närvarande in över Afrika. Det mest aktuella exemplet är hur det sydkoreanska företaget Daewoo skaffade sig tillgång till en miljon hektar på Madagaskar. Det motsvarar nästan hälften av landets odlingsmark. Affärerna gjordes upp direkt med statsledningen innan den folkliga kritiken tvingade bort presidenten.
Kan Sekabs jordförvärv i Tanzania komma att påverka den politiska stabiliteten i landet? I debatten har en tydlig omsvängning skett. För ett par år sedan reste president Kikwete runt i de distrikt där Sekab skulle investera och talade sig varm för de många fördelar det skulle innebära. I dag är tanzaniska ledare tydligt försiktiga med att bli hopkopplade med vad som alltmer ses som nykoloniala projekt.
Kanske något att begrunda också i Norge och Sverige när Sekab nu tycks jaga biståndsmedel för sina sockerrörsplantager.
Tor Arve Benjaminsen,
Professor i utvecklingsstudier, Universitetet for miljø- og biovitenskap, Norge
Ian Bryceson,
Professor i miljö och utveckling, Universitetet for miljø- og biovitenskap, Norge
Annika Dahlberg,
Fil dr i geografi, Stockholms universitet
Karin Holmgren,
Professor i naturgeografi, Stockholms universitet
Lars Johansson,
Dokumentärfilmare, Maweni farm, Tanzania
Mats Widgren,
Professor i geografi, Stockholms universitet
Wilhelm Östberg,
Docent i socialantropologi, Stockholms universitet