På söndag kommer folket i södra Sudan att rösta för självständighet. Sudan kommer att delas, en ny stat föds i Afrika.
Sedan fredsavtalet mellan regeringen i Khartoum och gerillan SPLA i södern undertecknades 2005 har en regering installerats i den blivande huvudstaden Juba. Den får del av Sudans stora oljeinkomster. Det rör sig om väldigt mycket pengar.
Nu pågår en intensiv kapprustning mellan de forna fienderna i landet. Det sker med hjälp av biståndspengar, bland annat svenska.
En regering som vill skaffa sig legitimitet inför folket bör naturligtvis lägga nationens resurser på det som folket allra mest behöver. Sjukvård, skolor, vägar och sanitet. Allt detta saknas nämligen i södra Sudan.
Men i en tyst överenskommelse har detta i stället överlåtits åt utländska biståndsgivare. Svenska Sida skriver på sin hemsida: ”Bland resultaten i södra Sudan kan nämnas rehabilitering av infrastruktur i Juba, bland annat ministeriebyggnader, vägar samt sjukhuset”. Vidare nämns utbildning av hälsovårdspersonal samt leverans av vacciner och skolutrustning.
Vid första påseende kan detta kanske tyckas berömvärt. Men det finns en mörk baksida av denna biståndsgenerositet. Den betyder nämligen att regeringen kan satsa sina oljepengar på att köpa vapen. Fyrtio procent av södra Sudans budget går till ”säkerhet”, läs militär upprustning. Fyrtio procent!
De senaste tre åren har regeringen i södra Sudan köpt vapen för motsvarande 18 miljarder kronor, enligt internationella observatörer. Det mesta kommer från länder i det forna Sovjetunionen. Det rör sig bland annat om stridsvagnar och attackhelikoptrar.
Hur ser då krigshotet ut? Alla vet att Khartoumregeringen är olycklig över att behöva släppa ifrån sig kontroll över oljefälten, och detta kan utlösa strider. Men ett lika troligt krigsscenario i södra Sudan är att starka grupper som ställdes utanför fredsuppgörelsen och inte får sitta med vid köttgrytorna i Juba kommer att ta till vapen. Under inbördeskriget skapades en mängd milisgrupper som alla har sina särintressen att bevaka.
Det svenska biståndet till Sudan uppgår till cirka en miljard kronor mellan åren 2008 och 2011. Sverige samarbetar med fem andra givarländer i det som kallas Joint Donor Team. Kontoret finns i staden Juba, längst ner i söder.
Redan vid anblicken av byggnaden där 25 personer arbetar blir man fundersam över hur biståndspengarna används. Huset byggdes i Holland, fraktades med flyg till Juba och monterades på plats. Kostnad: 100 miljoner kronor.
Michael Elmquist, chef för kontoret, håller med om att biståndet gör det möjligt för regeringen att rusta för krig, eftersom Sverige och andra biståndsgivare finansierar den grundläggande samhällsservicen. Men, tillägger han, detta är inget ovanligt.
Tyvärr har han rätt i detta.
Det svenska biståndet har en sorglig historia som finansiär av krig i Afrika. Svenska skattebetalare har under decennier sponsrat väpnade konflikter. Etiopien, Rwanda och Uganda är några aktuella exempel där biståndspengar direkt eller indirekt har underlättat för regeringen att föra krig.
Nu håller vi på att upprepa samma misstag i södra Sudan, landet som ännu inte finns men som kommer att födas under 2011, kanske med blodiga strider som följd.
Michael Elmquist i Juba, som administrerar svenska skattebetalares pengar där, medger att situationen i landet är prekär. ”Det kan gå snett”, säger han, ”och därför accepterar vi att regeringen (i södra Sudan, min anm.) upprätthåller en hög säkerhetsnivå.”
Det är en intressant kommentar. Den är nämligen närmast identisk med det som Ian Lundin, dåvarande vd för Lundin Petroleum, sa till mig när jag intervjuade honom för några år sedan. De oljepengar Lundin bidrar med till regeringen i Khartoum går ju bland annat till vapenköp, påpekade jag.
”Visst, men en regering måste kunna försvara sitt land och upprätthålla lag och ordning”, svarade han.
Jag tycker det är anmärkningsvärt att biståndsgivarna och vd:n för Lundin Petroleum gör exakt samma bedömning och försvarar sina bidrag till landets krigsbudget med identiska argument.
För att bistånd ska fungera krävs det att givare och mottagare är överens om prioriteringarna för landets utveckling. I det här fallet vill givarna satsa på grundläggande samhällsservice, samtidigt som man tyst accepterar att regeringen i södra Sudan prioriterar helt annorlunda. Den rustar för krig.
Det är ett skolexempel på det som i biståndssammanhang benämns fungibilitet. Så kallas det när en givare tar på sig kostnaden för de mest grundläggande behoven i mottagarlandet, och därmed gör det möjligt för mottagaren att använda sina egna pengar till exempelvis vapenköp.
Att den svenska regeringen till synes utan betänkligheter ägnar sig åt detta är naturligtvis extremt illavarslande.
Sverige måste sluta underlätta militär upprustning i Afrika. Nu skall en ny nation födas. Den styrs av det som tidigare var gerillan SPLA. Den var känd för sitt diktatoriska styre, sitt tvångsrekryterande av barnsoldater, sitt beroende av stöd från den afrostalinistiska regimen i Etiopien och fruktansvärda övergrepp mot civila i södra Sudan.
De som nu leder södra Sudan fick sitt politiska tänkande format i ett 23 år långt och mycket hänsynslöst krig. Det finns anledning att vara mycket, mycket försiktig i umgänget med en sådan regering.
Svenska skattebetalare bör inte acceptera att deras pengar används till att frigöra medel för vapenköp i södra Sudan. Den historiska skulden för detta kan bli tung att bära.
Bengt Nilsson
journalist och författare