Den europeiska skuldkrisen förvärras för varje dag som går. Grekland är på väg mot statsbankrutt. De spanska och italienska ekonomierna vacklar betänkligt. Portugal och Irland är beroende av stödpaket för att klara sina ekonomier. Den genomsnittliga statsskulden bland euroländerna ligger nu på häpnadsväckande 90 procent av BNP.
Det finns fler skäl till den djupa krisen. Brist på ekonomiskt ansvarstagande och återkommande brott från euroländerna mot de gemensamt uppsatta budgetreglerna är en självklar orsak. Men det går inte att bortse från att europrojektet som sådant var ett högriskprojekt. När man kopplade ihop så olika ekonomier som den grekiska, tyska och den irländska i en gemensam valuta och räntenivå skapades obalanser som bidragit till och fördjupat krisen. Det val svenska folket gjorde när vi år 2003 röstade nej till att delta i europrojektet har således tjänat oss väl. En egen valuta och penningpolitik bidrar, tillsammans med de i övrigt sunda statsfinanserna som byggts upp av respekt för det svenska budgetregelverket, till att vi har bättre förutsättningar än de flesta att hantera krisen.
Men det vore ett djupt misstag att tro att detta är en kris som inte kommer att påverka den svenska ekonomin. Redan nu kommer rapporter om minskad orderingång till den svenska industrin och ökade varsel. En redan hög arbetslöshet – den svenska ungdomsarbetslösheten är till och med högre än många av krisländernas – kommer att stiga ytterligare. Det kräver en aktiv politik för nya jobb i Sverige, men självklart också att Sverige konstruktivt deltar i arbetet inom EU för att finna lösningar på eurokrisen.
Som ett sätt att hitta en lösning på eurozonens kris pågår nu förhandlingar inom EU om en förstärkt europakt. I det ställs krav på att länderna i sin lagstiftning inför hårdare budgetregler för att inte ytterligare öka redan alltför stora statsskulder. Det vore naivt att tro att pakten ensam kommer att komma till rätta med euroländernas ekonomiska problem. Det grundläggande bekymret med bristande konkurrenskraft och sviktande innovationsförmåga hanteras inte i pakten. I sitt beslut att sänka kreditbetyget för bland annat Frankrike hänvisar det privata institutet Standard & Poor’s just till bristerna i konkurrenskraft.
Tillsammans med andra gröna partier i Europa har vi formulerat ett program för en Green New Deal, en politik med investeringar inom områden som förnybar energi, hållbara transporter och gröna städer. Politik för nya jobb och industrier är lika grundläggande som förtroendet för statsfinanserna, vilket bland annat industrialisterna Leif Johansson och Jacob Wallenberg påpekat (DN Debatt 9/12 2011).
Som land utanför euron har Sverige mer att bidra med i diskussionen om konkurrenskraft och framtidsinvesteringar, än vi har i diskussionen om hur man konkret ska hantera euron som valuta. I europakten finns nu också tydligt skrivet att länder som inte har euron som valuta inte heller är bundna vid avtalets krav. Det har bland annat möjliggjort för icke-eurolandet Danmark att förbereda ett undertecknande av europakten. För danskt vidkommande är i detta sammanhang landets formella undantag till deltagande i EMU:s tredje steg och införande av euron viktigt. I pakten hänvisas särskilt till det danska undantaget för att inte ett danskt undertecknande ska uppfattas som att Danmark därigenom närmar sig ett införande av euron. För Sverige är situationen en annan.
Trots det svenska folkets nej till euron har varken den förra eller den nuvarande regeringen ställt krav på att få ett permanent undantag från euron i likhet med Danmark. Inom EU betraktas det därför formellt som att Sverige till skillnad från Danmark är på väg in i eurosamarbetet och frågan utifrån gällande fördrag är när, snarare än om, Sverige ska gå med i euron.
Europakten är ännu inte färdigförhandlad. Varje slutligt ställningstagande måste så klart vänta till dess att vi fullt ut vet vad pakten innehåller för krav och möjligheter. Sverige ska inte, som Storbritannien tidvis gjort, hamna i ett läge där vi hindrar euroländerna från att göra det som de anser nödvändigt för att lösa en kris som utgår från eurozonen.
Det återstår dock för regeringen att klargöra vad Sverige och EU skulle ha att vinna på ett svenskt undertecknande av pakten. Varje sådan diskussion måste utgå från att Sverige i de pågående förhandlingarna begär ett formellt undantag mot euron så att ett svenskt undertecknande inte på något sätt kan uppfattas som ett närmande till eurosamarbetet.
När goda vänner gått in i en återvändsgränd hjälper man inte bäst genom att gå efter, utan genom att finna en bättre väg. När eurosamarbetet nu förändras och fördjupas finns ännu starkare skäl än tidigare att se till att folkets nej i folkomröstningen respekteras och att Sverige får ett officiellt och permanent undantag från eurosystemet, en självklarhet för ett land där folket klart och tydligt sagt nej.
I dag samråder EU-nämnden med finansminister Anders Borg inför de fortsatta förhandlingarna om europakten. Miljöpartiet kommer då att lyfta frågan om ett formellt undantag för Sverige mot deltagande i euron. Är regeringen beredd att begära och få acceptans för ett sådant, kan det skapa förutsättningar för samtal om eventuella för- och nackdelar med ett svenskt undertecknande av europakten. I annat fall riskerar ett undertecknande att ses som ett steg från Sverige mot euromedlemskap, vilket vore ett oacceptabelt avsteg från folkomröstningen. Ett sådant avsteg har regeringen inte stöd för vare sig bland svenska folket eller i riksdagen.
Är regeringen inte beredd att begära ett formellt undantag, kan Anders Borg sannolikt redan efter dagens sammanträde med EU-nämnden informera EU:s övriga finansministrar om att Sverige inte kommer att underteckna pakten.
Per Bolund (MP), ekonomisk-politisk talesperson
Ulf Holm (MP), ledamot EU-nämnden
Peter Eriksson (MP), ordförande konstitutionsutskottet