Svenskt Näringsliv har inte övertalat Centerpartiet att skriva ett nyliberalt idéprogram om fri invandring, månggifte och avskaffande av skolplikten. Inte heller har man förmått Liberala ungdoms­förbundet att skriva att invandringen självklart ska vara fri och att alkoholservering bäst regleras av den fria marknaden. Men det går inte att förstå dessa nya inslag i politiken om man bortser från Svenskt Näringslivs investering i långsiktig ideologisk opinionsbildning.

Under vänstervågen kring 1970 ansåg 80 procent av studenterna att ord som vinst och näringsliv stod för någonting negativt. Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, (föregångare till Svenskt Näringsliv) tyckte med rätta att de borgerliga partierna hade svikit en självklar uppgift. Informationschefen Sture Eskilsson efterlyste ett starkt ideologiskt alternativ till marxismen och menade att näringslivet måste verka för en kvalificerad opinionsbildning som motvikt mot studentvänstern.

Det var inte givet att Timbro skulle sprida nyliberala idéer, men så blev det när man engagerade unga entusiaster, en del med drogliberala sympatier, som tagit intryck av ”I morgon kapitalism” av Henri Lepage, ”Frihetens grundvalar” av Friedrich Hayek, ”Urkällan” av Ayn Rand och ”Anarki, stat och utopi” av Robert Nozick. Att SAF och Timbro var emot social­demokratisk och facklig kollektivism utan att vara för något visst borgerligt partis idétradition innebar ett tomrum som krävde att fyllas.

Timbro har inget politiskt program men står för en ideologi som är tänkt att vara en gemensam nämnare för näringslivet och hela borgerligheten. Den formuleras av enskilda skribenter, presenteras som klassisk liberalism och förmedlas till politiskt intresserade genom otaliga personliga kontakter, seminarier och publikationer. Unga borgerliga begåvningar lockas med exklusiva skrivarkurser vid ”Stureakademin” och gratis USA-resor.

Timbros liberalism är intressestyrd och inspireras inte av de borgerliga partiernas förflutna, i synnerhet inte Folkpartiets. Avgörande är i stället vad som förmodas långsiktigt gagna näringslivet.

I Centerns och Liberala ungdomsförbundets programskrifter formuleras värde­premisser som självklarheter, inte som lösningen på verkliga samhällsproblem. Centerprogrammet flödar av frihetsretorik, men det står inte ett ord om arbetslösheten. I Liberala ungdoms­förbundets handlingsprogram sägs att finansieringen av kulturen så mycket som möjlig måste fråntas politikerna. ”Endast för barn och ungdomar kan det vara motiverat med offentligt kulturstöd. Detta bör ske i form av kulturpeng för att öka individens valfrihet och kulturens oberoende.” Vilket problem är det man vill lösa?

Sture Eskilsson har rått sina internationella meningsfränder: ”If you don’t think you can win a debate, don’t start it.” Det framgår att ”vinna debatten” är detsamma som att vinna opinionen.

I så fall är debatten en maktkamp, inte ett gemensamt projekt för att söka sanningen. Den som är genuint idéintresserad väljer inte ett vinnande tema utan ställer svåra frågor, där chansen att hämta opinionspoäng är som mest osäker.

Nyliberaler följer Sture Eskilssons råd. Deras frihetsretorik är riktad inte minst mot fackliga organisationer, strejkrätt och kollektivavtal, men de tror sig inte kunna vinna debatten och nöjer sig med abstrakt tal om individens frihet, i  väntan på ett gynnsammare läge.

Jag moraliserar inte över Svenskt Näringsliv, men jag tvivlar på att dess ideologiska insats gagnar företagsamheten eller bidrar till att göra borgerliga partier mer ansvarsfulla. Tvärtom, jag tror att den skadar politiken.

Arbetsgivarna ändrade inflytandestrategi på 1930-talet. Tidigare var deras politiska agerande öppet och direkt, men samtidigt med Saltsjöbadförhandlingarna gick de i stället in för att vinna förståelse för företagens behov genom kvalificerad forskning, expertkunskaper, saklig information och medverkan i statliga utredningar. Den idén låg bakom tillkomsten av Industriens Utredningsinstitut och Studie­förbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).

Några gånger avvek man från denna måttfulla men effektiva strategi. Det skedde åren efter andra världskriget genom det så kallade Planhushållningsmotståndet (PHM) mot Socialdemokraternas efterkrigsprogram. Bertil Ohlin antecknade enligt Sven-Erik Larssons biografi: ”Den [PHM] bedrevs med en väldig energi men innebar kolossala överdrifter och hade framför allt en bristande förståelse för de sociala reformerna.”

En sådan kampanj gör det lätt för Socialdemokraterna att mobilisera sina anhängare och svårt för de borgerliga att vinna gehör för en balanserad kritik. PHM kan ha räddat kvar den socialistiska majoriteten i valet 1948.

Under 1950-talet agerade SAF starkt mot lagstiftning om tilläggspensioner. Folkpartiet hade medverkat till alla viktiga sociala reformer efter 1945, och det hade varit naturligt att enas över blockgränsen också i pensionsfrågan. Hur det egentligen gick till när Folkpartiet och Högern 1957 förenade sig med SAF om ett nej till lagstiftning är inte utrett. Deras vägval var helt misslyckat. Pensionsstriden säkrade Socialdemokratins dominans för lång tid.

Efter folkomröstningen 1957 ändrade sig Folkpartiet och föreslog en lag om tilläggspensioner. På frågan varför partiet inte redan 1957 kunnat medverka till en sådan lag svarade Ohlin: ”Det var på det stadiet omöjligt med hänsyn till arbetsgivarna.” Folkpartiets felbedömning kan inte bortförklaras, men SAF:s direkta inblandning var långtgående, och den motverkade sitt ändamål.

Svenskt Näringsliv skulle få mer gehör för sina genuina intressen om man avstod från att genom ombud agera som ideologisk vägvisare. Partierna, särskilt de mindre, har svårt att konkurrera med jobberbjudanden, uppdrag och annat som det näringslivet genom Timbro generöst ger unga politiska talanger. Sammanblandningen av näringslivsintressen och politiska idéer är olycklig, och det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem.

Svante Nycander, liberal debattör, tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter och chef för DN:s ledarredaktion