Hur länge skall den gamla kärnan av det socialdemokratiska partiet förneka att vi sedan Tage Erlanders besök hos president Truman 1952 i praktiken var en ajournerad medlem av Nato inför ett eventuellt krig i Europa? Nu senast låtsas den förre FN-ambassadören Anders Ferm och den förre försvarsministern Thage G Peterson på DN Debatt (11/8) som ingenting trots att SvD-reportern Mikael Holmström med citat ur Neutralitetskommitténs arkiv i sin nyligen utkomna bok har visat just detta.

Det mesta som berättas i denna var redan tidigare känt åtminstone i sina huvuddrag genom tidigare tidningsartiklar, inte minst av Holmström själv, och forskningsrapporter. Fler detaljer kommer emellertid nu till vår kännedom, samtidigt som vi får en sammanställning av den realpolitik i säkerhetsfrågor som regeringarna Erlander och Palme förde, en politik som upprätthölls med färre invigda under de borgerliga regeringarna 1976–82 och under Palme än tidigare. För mig bekräftas vad man kunde tänka sig, att Nato – förutom flyginsatser – planerade att sätta in specialförband i Finland och Sverige, vilket var förberett med till del i de nordiska länderna internrekryterade spaningsorgan. Det för mig helt nya var Neutralitetspolitikkommissionens (NPK) intervju med Ingmar Engman, som redovisas av Holmström med uttrycket ”Vi ber om hjälp ögonaböj”.

NPK hade inte velat redovisa slutsatser av intervjun i sitt betänkande, utan som i en del andra frågor nöjt sig med ett kryptiskt konstaterande: ”Mot denna bakgrund står det för kommissionen klart att försvarsministern hans närmaste medarbetare var inställda på att Sverige så långt det var möjligt med hänsyn till neutralitetspolitiken borde vidta förberedelser för att i ett hotande, inte närmre definierat läge, snabbt kunna ta emot militärt understöd från västmakterna, och att sådana förberedelser även i viss utsträckning vidtagits i mitten av 1950-talet.”

NPK tonar således ner vissa delar av västsamarbetet, liksom den senare utredaren Rolf Ekéus, som Holmström visar med ett flertal citat i sina jämförelser med realpolitikens faktiska innehåll. Kolumnisten i Sydsvenskan Per T Ohlsson kallar mot bakgrund av Holmströms bok (i sin understreckare i SvD den 13 april) Rolf Ekéus betänkande ”ett beställningsarbete” och anser det som ”ett exempel på det svenska utredningsväsendets förfall”.

I min bok om ubåtsfrågan hade jag beskrivit hur samarbetet med västmakterna under Andra världskriget växte fram successivt i och med att Danmark och Norge ockuperades i april 1940.

Från och med 1943 blev vi i praktiken ”icke krigförande” på de västallierades sida. Bland annat tilläts Storbritanniens och USA:s flyg att passera svenskt luftrum på sin väg för att bomba nazityska städer och industrier samt vid behov nödlanda på av Sverige angivna fält på hemvägen. I några reflektioner efter denna beskrivning citerar jag några uttalanden av den dåvarande statsministern Tage Erlander som får mig att fråga: ”Neutralitetspolitiken kanske egentligen var till för fredsbruk?”

Holmström har lämnat ett trovärdigt svar på reflektionen. Som vi vet från norsk forskning planerade Nato-flygplanen (och senare även robotar) också under det kalla kriget att ta vägen över Sverige på sin väg mot målen i DDR, Polen och Sovjetunionen. En sak som Erlander – mot bakgrund av hur det varit de sista två åren av det föregående kriget – anade eller visste efter samtal med sina norska partibröder, vars flyg på 1950-talet skulle delta i dessa flygoperationer.

Genom att Mikael Holmström fått gå igenom NPK:s arkiv har vi också fått veta mer om vilka som var invigda i Erlanders tankar. Ingemar Engman, som liksom Anders Thunborg gjort sin värnplikt hos Birger Elmér på IB, handplockades av försvarsminister Sven Andersson till departementet 1967 för att där syssla med sekreta frågor åt partiet.

Engman anger följande i regeringen som invigda av Erlander: Torsten Nilsson, Gunnar Sträng, Sven Andersson och Rune Johansson. Därutöver var partisekreteraren Sven Aspling, LO-ordföranden Arne Geijer och centerledaren Gunnar Hedlund invigda i tankarna. Det framgår inte vilken tidpunkt som avses. Sven Aspling ersattes 1962 av Sten Andersson. Samma år blir Torsten Nilsson utrikesminister efter Östen Undén.

Beskrivningen handlar kanske om vilka som blev invigda över tiden. Koalitionen med Hedlund varade mellan 1951 och 1957, det vill säga när samverkan byggdes ut även utanför Norden. Varför nämns i så fall inte Olof Palme och Sten Andersson? De var inte ovetande.

Huruvida Östen Undén på sin tid kände till hela bredden av förberedelser med Nato är däremot osäkert. Vid den föredragning som hölls för regeringen vid den så kallade Hjalmarssonaffären 1959 – med Undén närvarande – redogörs endast för del av förberedelserna med Danmark och Norge. Försvarsstabschefen Curt Göransson deltar ej för han är på besök i USA; sannolikt för att meddela Pentagon att samarbetet kan fortsätta som förut.

Han verkar nämligen ha farit runt till de chefer som samarbetet omfattade för att meddela dem att så är fallet trots vad som sagts i riksdagen av Erlander, nämligen att ”förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är sålunda helt uteslutna”. I själva verket fanns till exempel under 1950-talet vidtagna förberedelser för att kunna sända samarbetsgrupper förutom till Danmark och Norge till Nato:s europeiska högkvarter SHAPE, Västtyskland, UK och USA. De mest kvalificerade grupperna skulle till UK och USA.

Under Kubakrisen 1962 vistades marinchefen Åke Lindeman vid det militära högkvarteret i UK och den sammanhållande för förberedelserna för en Natoanslutning i Försvarsstaben, flygöversten Åke Mangård, vid Pentagon. Enligt Holmström fanns det för övrigt ett särskilt avdelat utrymme för en Natogrupp i det svenska högkvarterets krigsanläggning.

NPK konstaterade som sammanfattning: ”Enligt kommissionens uppfattning hade det varit oförenligt med det ansvar som åvilade landets politiska och militära ledning om inte åtgärder vidtagits för att underlätta mottagande av understöd från de västliga stormakterna.” Redan då var nämligen neutralitet i krig förlegad i och med flygstridskrafternas utveckling och därmed allt större operationsområden. Norge och Sverige är militärt en geostrategisk enhet med ett luftrum som vid krig är väsentligt för oss omgivande stormakter.

Liksom Östersjöutloppen för sjötrafik i fred, kris och krig. Som den senaste diskussionen om Libyeninsatsen har visat är det endast Nato som i dag inom EU-området kan åta sig ett effektivt ledningsansvar vid krigshandlingar. Har den dåvarande ”sjuttonde” Natomedlemmen egentligen någonsin sagt upp sitt dolda medlemskap efter kalla krigets slut?

Bengt Gustafsson
fd ÖB

Fotnot. Nato hade 16 medlemsstater fram till Berlinmurens fall 1989. I dag har alliansen 28 medlemmar.