DN Debatt

"Sverige agerar passivt inför EU:s rovfiske"

Tunga EU-politiker anklagar jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) för att inte bry sig om utfiskningen i Västafrika. Naturskyddsföreningen konstaterar i en rapport som läggs fram i dag att EU:s fiskeavtal med Västafrika haft en negativ inverkan på det lokala fisket. Både den nuvarande och förra regeringen bär ansvar för detta, skriver bland andra Lena Ek (C), Marit Paulsen (FP) och Åsa Westlund (S).

Vid Västafrikas Atlantkust har människor i alla tider kunnat försörja sig på havets naturtillgångar. I traditionella mindre båtar har befolkningen gett sig ut för att skaffa sin föda. Men nu har något hänt. Fisken börjar försvinna och många av de bottenlevande bestånden är överfiskade, har FN:s organ CECAF konstaterat. Anledningen är ett omfattande rovfiske som mestadels bedrivs av utländska fartyg.

Den miljöskandal som står för dörren kan komma att få svåra sociala konsekvenser för befolkningen. En del av fartygen som bedriver rovfiske är där helt olagligt, andra är där på licenser som EU köpt av ländernas regeringar.

I en rapport som Naturskyddsföreningen presenterar i dag granskas de avtal som de västafrikanska länderna träffat med EU och hur svenska rege­ringar – både den nuvarande och den förra – agerat i framtagandet av avtalen.

EU betalar årligen 130 miljoner euro för rätten att fiska i Västafrika. Det finns inga begränsningar i form av kvoter och ingen landningskontroll. Även om stora summor betalas till länderna, ger fisket i Västafrika EU vissa vinster i form av sysselsättning och intäkter i förädlingsledet. Fångsterna lastas om till havs och förs till europeiska hamnar utan att komma de västafrikanska länderna till del.

I avtalen som EU träffat slås fast att en del av pengarna ska användas till att utveckla den lokala fiskenäringen. Dessutom ska fisket endast ske på ett dokumenterat överskott. Men Naturskyddsföreningen beskriver i rapporten att det inte finns några tecken på att avtal lett till en god utveckling av fiskerisektorn i länderna; tvärtom har det europeiska fisket i många fall en tydlig negativ påverkan på det lokala fisket. Avtalsländerna berövas både sina havsresurser och det förädlingsvärde som de betingar. Dessutom visar granskningen på allvarliga brister i EU:s uppföljning av avtalen.

Något mycket anmärkningsvärt i Naturskyddsföreningens granskning är att trots att det hos myndigheter och experter funnits kännedom om hur och på vilka grunder avtalen i praktiken sluts, så har svenska regeringar inte agerat under utarbetandet av avtalen inför förhandlingarna med de västafrikanska länderna.

Avtalen sluts på osäkra grunder mellan ojämlika parter (jämför EU med Guinea-Bissau) och bidrar inte till att hjälpa dessa länder.

Vi menar att Sveriges passiva bifall till de avtal som slutits står i direkt strid med den politik för global utveckling (PGU) som beslutats av Sveriges riksdag och som innebär att alla politikområden ska ta hänsyn till hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning. Sverige har samma möjlighet till påverkan som alla andra länder men har valt att inte säga ifrån eller påtala det uppenbart ohållbara med dessa fiskeavtal.

Varken den tidigare socialdemokratiska regeringen eller den nuvarande borgerliga regeringen har gett sina tjänstemän instruktioner om att yttra sig under förhandlingsprocessen.

Naturskyddsföreningens rapport visar att den nuvarande jordbruksministern Eskil Erlandsson (C) inte någon gång sade ifrån, eller gav instruktioner om att arbeta för hållbara avtal under hans första halva av mandatperioden. Den tidigare jordbruksministern Ann-Christin Nykvist (S) agerade inte under de tre förs­ta avtal som EU-kommissionen förhandlade fram under hennes mandatperiod men röstade däremot nej till avtalet med Marocko av folkrättsliga skäl eftersom europeiska fartyg då fick möjlighet att fiska även på det ockuperade Västsaharas vatten.

Orsaken till det svenska agerandet kan misstänkas hänga ihop med en sorts ”gentlemen’s agreement”. Avtalen utnyttjas till största delen av spanska (59 procent), portugisiska (10 procent) och frans­ka (14 procent) fiskeriföretag. Eftersom dessa länder inte brukar lägga sig i EU:s förhandlingar med Norge och Ryssland om fiske i Nordostatlanten, eller när frågor om Östersjön diskuteras, så bör inte Sverige intervenera i de afrikanska avtalen.

Men vi hävdar motsatsen. Avtalen i Västafrika har sociala dimensioner som de andra avtalen inte har. De handlar om livsmedelssäkerheten för miljontals människor för mycket lång tid framåt. Vi kan inte heller riskera att fiskbestånd som kan innebära skillnaden mellan liv och död för en stor del av befolkningen i Västafrika slås ut.

Att kräva att avtalen sägs upp vore fel väg att gå. För vissa länder står inkomsten från avtalen för en tredjedel av statsbudgeten. Utan inkomsten från EU skulle dessa länders sköra statsbyggnad drabbas allvarligt, sannolikt med svåra sociala konsekvenser som följd. Avtalet med Marocko behöver dock sägas upp eller omförhandlas av folkrättsliga skäl eftersom det tillåter fiske på det ockuperade Västsaharas vatten.

Avtalen behövs också för att reglera fisket i området. Utan avtal skulle fisket i området bli mer okontrollerat och med stor sannolikhet leda till en ännu större utfiskning. Nej, vi menar att svenska regeringen måste arbeta för att rovdriften på naturtillgångarna på bekostnad av fattiga människor i Västafrika stoppas. EU bör garantera avtalsländerna en långsiktig uppbyggnad och utveckling av fiskerinäringen och administrationen runt denna, som inte villkoras med att EU får fiska.

Först när det finns en fungerande fiskeriförvaltning kan avtal om fiske tecknas. Eventuella fiskeriavtal ska vara underordnade utvecklingssamarbetet och måste reglera fisket så de bestånd som är hotade fredas och så att de bestånd som fortfarande är livskraftiga beskattas på ett hållbart sätt.

Under 2009 förväntas medlemsstaterna lämna in synpunkter på EU:s gemensamma fiskeripolitik inför en kommande reform. Hittills har EU:s fiskande medlemsländer gett stöd åt avtalen, medan övriga – likt Sverige – knappast har brytt sig.

Men om svenska regeringar, i kontakter med kommissionen och i ministerrådet, och de svenska EU-parlamentariker som nu väljs, tar upp debatten om ekologiskt och socialt hållbar utveckling så kan avtalens framtida utformning förbättras.

Det handlar delvis om att öka kunskapen och prioritera frågan i enlighet med Sveriges politik för global utveckling. Men i grunden handlar frågan om i vilken grad Sverige vill arbeta för att EU:s politik ska gynna människor som lever i svår fattigdom. För oss är svaret självklart.

Mikael Karlsson

ordförande Naturskyddsföreningen

Lena Ek (C)

europaparlamentariker

Marit Paulsen (FP)

kandidat i EU-valet

Åsa Westlund (S)

europaparlamentariker

Isabella Lövin (MP)

kandidat i EU-valet

Ella Bohlin (KD)

kandidat i EU-valet