DN Debatt

”Sverige avindustrialiseras nu i oroväckande hög takt”

Produktion nere på krisårsnivå. Svensk industri utvecklas betydligt sämre än övriga Europas. Motorn de senaste åren har varit ökad konsumtion. Om den bryts blir industrikrisen synligare. Vi får då en tudelad ekonomi, vilket borde oroa de som vill ha ett jämlikt Sverige. Industrin behöver en garanti, skriver Stefan Fölster.

Sveriges industriproduktion är nu nere på samma låga nivå som under finanskrisens värsta år 2009. Det placerar Sveriges industriutveckling i samma liga som Italiens och betydligt sämre än de flesta europeiska ländernas. Utsikterna försämras dessutom i raskt takt. Såväl näringslivet som politiken står tämligen oförberedda. Sveriges ekonomi har klarat finanskrisen hyggligt tack vare ökad konsumtion. Nu finns dock risk för en tilltagande tudelning av arbetsmarknaden.

Bilden av svensk industri präglas fortfarande av den kraftfulla återhämtningen efter 1990-talskrisen och fram till att finanskrisen bröt ut år 2008. Kronfallet år 1991, ekonomiska reformer efter 1990-talskrisen och en snabb strukturomvandling gav industrin stora produktivitetslyft och exportframgångar. Antalet direkt anställda fortsatte visserligen att sjunka men höll sig stabilt fram till 2005 om man räknar in en bredare industrianknuten sysselsättning.

Därefter följde gruvboomen som hjälpte till att dölja de första tecknen på strukturella problem, till exempel att läkemedelsindustrin tappade 40 procent av sina anställda under 2000-talet. Att den tidigare snabba produktivitetstillväxten blev en av de sämre i Europa kunde till en början tolkas som en tillfällig följd av finanskrisen.

Sedan 2009 är dock utvecklingen så anmärkningsvärt sämre än i övriga Europa att det borde oroa. Svensk industrisysselsättning har över huvud taget inte hämtat sig jämfört med den värsta krismånaden. 27 EU-länder har i genomsnitt ökat industriproduktionen med 10 procent sedan 2009, medan den ligger stilla i Sverige. Det är inte bara länder som Tyskland och Österrike som har dragit ifrån rejält. Även Frankrikes, Belgiens och Danmarks industri har hämtat sig bättre än Sveriges. Bland de få länder som har haft en sämre utveckling finns Grekland och Finland.

Tappet som redan skett riskerar att bli till en rutschkana som långvarigt sänker svensk industriproduktion. Flera dråpslag kommer samtidigt, utöver det förhoppningsvis kortsiktiga konjunkturbakslaget efter invasionerna i Ukraina och Irak.

För det första har gruvboomen kommit av sig. Northlands tvärnit i Pajala är bara det första tecknet på detta. Sjunkande priser för naturresurser beror mest på investeringar i nya gruvor som gjordes världen runt när priserna stod på topp. Flera svenska industriföretag som tillverkar gruvutrustning drabbas också.

För det andra tappar tysk industri mark efter tio år av framgångar. Svensk industri är nära sammanflätad med den tyska. Den tyska regeringens nya ekonomiska rådgivare, Marcel Fratzscher, beskriver i en mycket uppmärksammad bok, ”Die Deutschland-Illusion”, varför tillväxten nu avstannar och blir mer motig framöver. De framgångsrika reformerna under Gerhard Schröders tid har inte följts upp under Angela Merkel. Investeringarna är för låga. Ramvillkoren för nya investeringar försämras snarare än förbättras.

För det tredje faller energipriser rejält i många konkurrentländer. Enligt IMF har de låga priserna för skiffergas i USA redan lett till att USA:s export ökat med sex procent mer än vad som annars hade varit fallet. Låga gas- och oljepriser förbättrar också konkurrenskraften för många andra länder, medan Europas energipriser förblir höga och styrs mer av energipolitiken. Enligt beräkningar från det internationella energiorganet IEA kommer Europa att förlora en tredjedel av sin energiintensiva export under de kommande två decennierna. Sverige står för en särskilt stor del av denna export.

För det fjärde fördyrar det hastiga införandet av Svaveldirektivet export från Östersjöområdet med åtskilliga miljarder, medan de flesta konkurrentländer inte belastas av denna kostnad. Svaveldirektivet ställer krav på att fartyg i Östersjön måste byggas om eller bytas med kort varsel.

Utöver dessa konkreta faktorer kan industriinvesteringar komma att skjutas upp till följd av ökad osäkerhet om energipolitiken, framtida miljöpålagor och, på sina håll, osäkerhet om tillgång till bostäder i expansiva områden.

Dessa förändringar sker mot bakgrund av en teknikvåg som gör det lättare att automatisera många industrifunktioner. Teknikvågen finns tillgänglig i alla länder men kommer att användas snabbare i länder som Sverige med relativt höga ingångslöner och upplevda svårigheter att rekrytera rätt personer.

Hur stor roll spelar då en snabbare avindustrialisering? Sverige tycks ju ha klarat finanskrisen bättre än de flesta länder, och sysselsättningsgraden ökar. Om konjunkturen förbättras och drar med sig bostadsbyggande och bättre offentliga finanser kanske inte effekten av en krympande industri blir kännbara under åtskilliga år.

Denna ytliga betraktelse bortser emellertid ifrån att motorn i den svenska ekonomin under de gångna åren främst har varit ökande konsumtion, inte minst framdriven av skatte­sänkningar. En del av den pågående sysselsättningsförbättringen är dessutom ersättning för återigen ökande sjukskrivning. Om skatte­höjningar drar undan konsumtionsutrymme kan de negativa konsekvenserna av avindustrialiseringen bli synliga snabbare än väntat. I ett längre perspektiv är frågan hur snabbt nya IT- och tjänsteföretag kan uppväga de jobb, produktivitetsökningar och lönebetalningsförmåga som industrin stått för.

Studier från USA av MIT-professorn David Autor och andra visar att områden där avindustrialisering tar fart präglas av en tydlig tudelning. Fler högavlönade jobb skapas visserligen. Men de flesta som tappat sina vanliga industrijobb trängs ut till mer lågavlönade tjänster. I Sverige har denna utveckling dessutom en viktig regional dimension. Att Sverige har en av Europas snabbaste urbaniseringar beror delvis på den snabba industrikrympningen på många håll i landet. I städerna är det i gengäld fler som arbetar i både högavlönade och lågavlönade tjänster.

För den som vill ha ett mer jämlikt Sverige borde detta vara en av de mest oroväckande trenderna. Den förlegade bilden av en stabil svensk industri måste läggas åt sidan. Det räcker knappast heller med att tillsätta en industrikansler och att avsätta lite pengar till samverkan. Det är dags för hårda prioriteringar. Regeringens miljö- och skatteambitioner bör balanseras av en hållbarhetgaranti för industrin. Alla fördyringar i form av skattehöjningar och miljöstyrmedel skall då matchas krona för krona av motsvarande lättnader i industrins övriga villkor. Svaveldirektivets transportkostnadsökningar kan till exempel balanseras av en förkortning av de fyra år som det i snitt tar att få för miljötillstånd till en investering. Konjunkturinstitutet eller annan myndighet skulle ansvara för att beräkna att garantin uppfylls.

En industrigaranti kan dämpa industrins osäkerhet inför nya investeringar. Den skulle hjälpa regeringen att omvandla sin hittills luftiga industriretorik i konkret handling. Om regeringen inte ids, borde oppositionen avkräva regeringen en sådan. Annars finns risk att svensk industri till och med halkar efter Italiens.