Läkarbristen debatteras livligt. För i dag krävs tveklöst fler utbildningsplatser på läkarprogrammet. I dag saknas inte mindre än 1 500 heltidsarbetande allmänläkare. Dagens brist på exempelvis allmänläkare, psykiatriker och geriatriker drabbar ofta särskilt utsatta patienter. Hög säkerhet för patienten är det viktigaste för oss läkare. Vi vill kunna ge så god vård som möjligt.

Situationen inom sjukvården är i dag ansträngd, inte minst inom primärvården. För patienterna räcker det inte med fler läkare, det krävs också att de har rätt kompetens. Redan i dag är studenterna missnöjda över att inte få utföra många av de uppgifter de förväntas kunna som läkare. En enkät, som Medicine studerandes förbund regelbundet genomför, visar att de praktiska momenten har uppenbara brister. Patienternas hälsa riskeras när läkare under sin utbildning aldrig utfört grundläggande moment som att gipsa, hålla fri luftväg eller suturera. Nästan var fjärde student på kirurgikursen uppger att de inte tillgodogjort sig den praktiska kunskap som förväntas av dem. Det krävs mer resurser till fler utbildningsplatser för att inte kvaliteten på utbildningen ska urholkas än mer. Utan hög kvalitet på utbildningen hotas patientsäkerheten.

För att alls kunna ge invånarna vård har vissa vårdcentraler varit tvungna att ta in tillfälligt inhoppade stafettläkare. Oftast har de gjort ett bra jobb i en tuff miljö. Här uppstår dock ett uppenbart problem med den så viktiga, fasta och kontinuerliga läkarkontakten, inte minst för många äldre patienter. Därför finns det fog för upprörda känslor bland patienter och deras anhöriga. Märkligt nog stämmer många ansvariga sjukvårdspolitiker in i kritiken; ett problem de själva åstadkommit genom sin oförmåga att skapa hållbara anställningsvillkor.

Läkarförbundets distriktsläkarföre­ning har frågat sina medlemmar varför de valt att bli stafettläkare. De skäl som anses viktigast är möjlighet att styra över sin arbetstid, dålig arbetsmiljö på den arbetsplats de lämnade, men givetvis också en bättre lön. Att läkare skulle vara en speciell sorts giriga människor stämmer uppenbarligen inte.

Bristen på 1 500 allmänläkare kräver fler utbildade doktorer. Men det räcker inte. Om inte arbetsvillkoren blir bättre spelar det inte någon roll hur många läkare som utbildas. Att jobba ensam som fast anställd med många tillfälliga kolleger ger en tung arbetsbörda. En ond spiral skapas med ännu fler vakanser och fler hyrläkare.

Under många år har politiker avstått från satsningar på primärvården. Detta trots att vi vet att det är ett kostnadseffektivt sätt att ge god vård till medborgarna. Därför har det blivit svårt att rekrytera unga läkare till arbetsplatser där kollegerna går på knäna. I stället har de valt andra specialiteter med bättre arbetsvillkor.

Det behövs också en omorganisation och effektivisering av vården. En förändring som innebär att läkare får stöd av administrativ personal så att tid frigörs till mer direkt patientarbete. Landstinget i Östergötland har räknat ut att 1,5 miljoner arbetstimmar kan omvandlas från administration till patientvård om personalen får arbeta med det de är utbildade för. Omräknat motsvarar det arbetsinsatsen hos cirka 18 000 sjuksköterskor och läkare under ett år.

I slutet av 90-talet analyserade Socialstyrelsen omfattningen av det administ­rativa arbetet i hälso- och sjukvården. Resultatet visade att flera moment i vården inte är ändamålsenliga eller kostnadseffektiva. Den ekonomiska krisen under 90-talet innebar att en stor del av vårdbiträden, undersköterskor och läkarsekreterare bortrationaliserades från sjukvården. Deras arbetsuppgifter överfördes till sjuksköterskor och läkare. Konsekvensen är i dag en orimligt stor administrativ börda för den kvarvarande vårdpersonalen och dåligt utnyttjande av den medicinska kompetensen. Alltså en både kortsiktig och ineffektiv besparing med läkarbrist som följd.

I kvällens ”Uppdrag granskning” i SVT blir Läkarförbundet anklagat för att vilja hålla nere antagningsvolymen till läkarutbildningen för att pressa upp lönerna. Det är inte första gången beskyllningen kommer, förhoppningsvis är det den sista.

När jag själv började läsa medicin i mitten av 80-talet såg arbetsmarknaden för läkare annorlunda ut. Då var många med mig oroliga för om vi skulle få jobb efter studierna. Universiteten informerade oss om att vi möjligen skulle kunna bli allmänläkare – alternativet var arbetslöshet. Det fanns en äkta och stark oro i läkarkåren att Sverige utbildade för många läkare. Läkarförbundets utbildningspolitik grundade sig på de faktiska förhållanden som då rådde. I dag är situationen en annan och förbundets politik likaså. År 2007 ändrade vi inriktning när vi såg att de effektiviseringar som vi under lång tid efterfrågade inte räckte.

Sedan 70-talet har förbundet gjort undersökningar som visar en tydlig ökning av tillgången på läkare. Dessvärre har efterfrågan allt som oftast underskattats. En förklaring är att landstingen anställde fler läkare än vad de egentligen hade råd med – vilket gjorde att den av Läkarförbundet befarade arbetslösheten aldrig infann sig.

En annan förklaring är att arbets­uppgifter inom vården förändras över tid och förskjuts mellan olika yrkesgrupper.

För att klara framtidens läkarförsörjning behövs fler utbildningsplatser. Det behövs även ett effektivt utnyttjande av läkararbetskraften med minskad administrativ börda samt en effektivt organiserad sjukvård där alla gör det de är bäst på. Det krävs dessutom en omfördelning av resurser till den nära vården. Sist, men inte minst, behöver vårdgivarna bli attraktiva arbetsgivare.

Eva Nilsson Bågenholm
ordförande i Sveriges läkarförbund