Sedan början på 1990-talet har elevantalet i särskolan ökat markant. Detta har tidigare uppmärksammats av forskare (tex på DN Debatt redan 1994) och av Skolverket. Nu (DN Debatt 31/1) har Skolinspektionen konstaterat att det finns omfattande brister i utredningarna inför beslut om mottagande i särskolan. Skolinspektionens rapport är ett alarmerande och viktigt dokument men inte på något sätt överraskande.

Trots att Skolverket för snart 10 år sedan gav ut allmänna råd om särskolemottagande och trots att många kommuner har rutiner och kompetens att fatta väl grundade beslut visar inspektionens rapport på uppseendeväckande brister.  Men vi menar att problemet inte huvudsakligen handlar om ofullständiga och slarviga utredningar (även om sådana också finns och naturligtvis bör rättas till). I stället är det nödvändigt att ställa sig frågan om det alltid är möjligt att slå fast om en elev tillhör särskolans personkrets. Förutom att det först är i den nya skollagen som träder i kraft 1 juli som det finns krav på pedagogiska, psykologiska, medicinska och sociala underlag för bedömningen (tidigare har det funnits rekommendationer om detta men inga krav) så behövs en ordentlig problematisering av systemet med sortering av elever.

Sverige är snart ensamt om att ha särskola som en egen skolform. Med vår konstruktion ägnar vi tid och energi åt att försöka göra sorteringen av elever mellan grund- och särskolan så bra och precis som möjligt. I många andra länder har man en gemensam skolform för alla barn och försöker anpassa undervisningen efter elevernas behov och förutsättningar. Det visar på att det inte är eleverna som har behov av sorteringen utan det svenska systemet som kräver det. Om sorteringen som nu visar sig är behäftad med så stora svårigheter att det ständigt skapar rättsosäkerhet för elever är det märkligt att systemets legitimitet inte ifrågasätts.

Skolinspektionens förslag till förändringar handlar i stor utsträckning om tydligare regelverk och ökad precision i bedömningarna. Dessa bygger på en tro att det med förfinade metoder går att objektivt fastställa vem som är utvecklingsstörd (det första kriteriet för att gå i särskola) och att det är möjligt att prognosticera (dvs kunna bedöma att eleven i framtiden inte kan nå målen i grundskolan – det andra kriteriet). 

Som framgår av Skolinspektionens rapport är diagnosen utvecklingsstörning mycket svår att fastställa, särskilt när det gäller lindrig utvecklingsstörning och/eller barn med utländsk bakgrund. Dessutom ska skolan kunna prognosticera elevens kunskapsutveckling, något som till stor del är beroende av yttre faktorer. Vilket stöd som ges, lärarnas kompetens, undervisningens och läromedlens utformning, kamratrelationerna och klasstorleken är bara några exempel på faktorer som vi vet spelar roll för elevers lärande. Det väcker frågan om hur pedagoger med säkerhet ska kunna förutse i vilken utsträckning t ex en 10-åring om fem år ska kunna nå grundskolans mål (mål som dessutom förändras över tid).

Vi måste fråga oss om vi har orealistiska förväntningar på vad regelverk kan åstadkomma och en överdriven tilltro till standardiserade tester. De kan ge oss underlag för tolkningar och ställningstaganden men de ger oss inte objektiva sanningar. Organiserandet av en elevs skolgång och resurser för stöd borde i ett modernt och välutvecklat samhälle kunna säkerställas utan att en diagnos ska vara avgörande.  Det officiella relativa synsättet på funktionshinder fokuserar på relationen mellan individen och omgivningen. Det innebär att när en elev med intellektuella svårigheter inte får stöd efter sina behov så uppstår funktionshinder. Det är därför en illusion att tro att man kan genomföra en utredning inför ett särskolebeslut som med säkerhet kan uttala sig om framtida funktionshinder för det enskilda barnet. Frågan måste därmed lösas på något annat sätt än genom ett skarpare regelverk och hot om stämningar.

Genom Skolinspektionens rapport sätts ljuset på svårigheterna med att kategorisera barn och ungdomar och samtidigt tillförsäkra att alla elever får en bra skolgång som ger dem en optimal utveckling och bästa möjliga förutsättningar för vuxenlivet. Att särskoletillhörighet kan ha långsiktiga negativa effekter vet vi en del om. Bland annat visar det sig att den absoluta majoriteten av de nya särskoleelever som tillkommit sedan 1990-talet fortsätter direkt från gymnasiesärskolan till daglig verksamhet enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Detta i stället för arbete. Så tveklöst har särskoletillhörigheten effekter både för individer och för samhället.

Om vi vill skapa ett samhälle där alla är delaktiga måste vi utveckla vårt skolsystem så att alla omfattas av skolformen grundskola och där tillförsäkras en god skolgång, oavsett eventuell funktionsnedsättning. Även i en gemensam skola finns naturligtvis elever med behov av anpassad undervisning, beroende på intellektuella funktionsnedsättningar eller andra skäl, men undervisningen behöver inte organiseras i en särskild skolform. I en inkluderande skola kan, i stället för att försöka förfina sorteringsmetoderna, kompetensen och energin ägnas åt den viktiga frågan om hur undervisningen kan utformas så att alla barns kunskaps- och sociala utveckling optimeras.

Magnus Tideman
professor i handikappvetenskap
Kristina Szönyi
fil dr i pedagogik Högskolan i Halmstad