Den pågående ekonomiska krisen har med brutal tydlighet visat att dagens finansiella system har allvarliga brister. Det är en illusion att tro att det går att skapa ett nytt system som är fritt från kriser. Samtidigt kan vi inte tolerera att det uppstår omfattande globala kriser vart tionde eller femtonde år. Den samhällsekonomiska kostnaden blir för hög.
 

Jag skissar i två sammanhängande artiklar – en i papperet här på DN Debatt och en som samtidigt publiceras på debattsidan på nätet (DN.se/urwitz) – hur ett robust finansiellt system skulle kunna skapas. I den första artikeln kommenterar jag här i punktform några av de mest akuta frågor som för närvarande diskuteras på olika håll. I den andra på nätet går jag igenom de kvantitativa regleringar av banker och andra finansiella institutioner som behövs för att bygga ett nytt hållbart system.

Hur bör tillsynen av det finansiella systemet organiseras?

En av de frågor som diskuteras intensivt internationellt är hur tillsynen av det finansiella systemet skall organiseras. Skall centralbanken ensam ha ansvaret för all tillsyn, något som till exempel Torypartiet i England driver? Eller kan tillsynen effektivt delas upp som i Sverige mellan till exempel Riksbanken och Finansinspektionen? Min uppfattning är att det inte är en central fråga exakt hur tillsynen organiseras, om det skall vara en eller flera organ som skall ha tillsynsansvaret. Varje modell kommer att ha sina fördelar och brister. Den svenska modellen med att ha Finansinspektionen (FI) med tillsyn över enskilda institutioner och marknader och sedan ha Riksbanken (RB) med ansvar för systemet kan mycket väl fungera. Det måste i så fall till en större löpande koordinering av tillsynen mellan FI, RB och även Finansdepartementet (FD), där dessa tre organ tillsammans löpande måste göra en makroekonomisk bedömning av riskläget och konsekvenserna för samhällsekonomin.
 

Det avgörande för kvaliteten på tillsynen är att respektive organ utvecklar den kompetens som behövs. När det gäller Sverige har RB här varit ett föredöme medan FI hittills inte tillräckligt har levt upp till de kompetenskrav som måste ställas. Den nye generaldirektören med stor egen kompetens har skapat förutsättningar för att FI skall kunna bli en i alla avseenden slagkraftig institution när det gäller tillsynen av den finansiella stabiliteten och väl ta sin del av ansvaret ihop med RB och FD. Det kan i Sverige finnas behov av att utreda eventuella förvaltningsrättsliga frågeställningar med att ha olika institutioner med egen självständighet som samtidigt skall samverka.

Bör centralbanker ha fler mål än målet att bevaka inflationen enligt konsumentprisindex?

Inte minst i Sverige har sådana krav rests (se Urban Bäckström och Jörgen Appelgren DN Debatt 29/6). Flera debattörer menar att en centralbank också måste bevaka olika tillgångspriser som priset på aktier, hus, kommersiella fastigheter med mera. Detta är en komplex fråga där det är lätt att säga att en centralbank skall ha ett vidare mål men där vi faktiskt inte vet hur detta i så fall skall hanteras. Det finns ingen makroekonomisk teori utvecklad som kan svara på frågan om hur en centralbank skall agera för att styra olika tillgångspriser och vad som då händer med ekonomin totalt sett. Jag tror denna fråga är felformulerad och snarare bör formuleras så att en centralbank skall ha ett inflationsmål som nu men måste också ha stabiliteten i det finansiella systemet som ett tydligare mål. Den finansiella stabiliteten blir ett övergripande mål eftersom avsaknaden av stabilitet som bland annat dagens kris visar kan innebära att penningpolitiken blir verkningslös (till exempel om interbankmarknaden kollapsar). Därför måste en centralbank också ha ett tydligt ansvar för stabiliteten i det finansiella systemet.

Bör banker som tar emot inlåning och som därför betraktas som systemviktiga ha begränsningar i vad de kan syssla med?

Dagens kris visar med all önskvärd tydlighet att det inte på förhand går att särskilja finansiella institutioner som är systemviktiga från dem som inte är det. Federal Reserve i USA har till exempel stöttat penningmarknadsfonder och försäkringsbolag, institutioner som före krisen betraktades som icke systemviktiga institutioner. Riksbanken i Sverige har stöttat Kaupthing Bank Sverige och Carnegie, som båda före krisen knappast betraktades som systemviktiga institutioner. Med andra ord är frågan vad som är en systemviktig institution en dynamisk fråga, där omständigheterna vid ett givet tillfälle kan göra en institution systemviktig som normalt inte är det. Detta hänger ihop med att alla finansiella institutioner och marknader är sammanvävda i ett komplext system där i stort sett varje länk i systemet under vissa omständigheter kan bli systemviktig. Slutsatsen är därför att det knappast är meningsfullt att reglera vilka institutioner som är systemviktiga och vilka som inte är det och att inte heller i detalj reglera vilken verksamhet en systemviktig institution får bedriva.
 

Går det att göra något åt problemet med så kallad moral hazard, det vill säga att staten måste stå för många av riskerna när en kris uppstår?

Ja. En lösning skulle till exempel kunna vara att långivare (inte normala insättare) till en bank måste acceptera att olika skuldinstrument automatiskt kan konverteras till eget kapital under vissa omständigheter. Dessa omständigheter skulle kunna vara en krissituation som dagens. I dag har olika stater tvingats ställa upp med avsevärda resurser för att rekapitalisera olika banker. Om långivare tvingas acceptera att en banks skuldinstrument kan konverteras till eget kapital så skulle detta innebära två saker.
 

1. Dels en lösning på moral hazardproblematiken eftersom staten inte automatiskt måste skjuta till eget kapital om en bank med stora förluster urholkar sitt egna kapital utan detta skulle i första hand långivarna tvingas göra.
2. Dels skulle risken att en banks skuld­instrument kan konverteras till eget kapital innebära en hämsko på dessa instrument och innebära att långivarna måste ta hänsyn till denna risk och därför i större utsträckning än nu följa en banks utveckling.
 

Det är angeläget att regleringen av det finansiella systemet till så stor del som möjligt sker genom internationella överenskommelser så att reglerna blir likartat utformade i olika länder. Här har svenska regeringen under sin tid som EU:s ordförandeland en mycket viktig funktion att fylla genom att driva på dessa frågor. Det är av avgörande betydelse att politikernas uppmärksamhet riktas in på de väsentliga frågorna.
 

Det finns en risk att frågor där ett stort antal länder skall komma överens kan medföra att processen att nå en överenskommelse tar lång tid och att det sker olyckliga kompromisser. I slutändan måste varje enskilt land ta ansvar för sina finansiella institutioner och marknader och jag vill därför förespråka att Sverige går i spetsen för regelförändringarna.

Gabriel Urwitz,
ordförande Segulah Advisor AB,
tidigare professor i finansiell ekonomi.

Läs del 2: "Nödvändigt förändra reglerna för bankerna"