I ett antal länder i EU planeras eller görs nu betydande neddragningar av försvarsanslagen. Anledningen är den finansiella krisen, som gör att många länder måste hantera omfattande budgetproblem. Sverige utmärker sig tillsammans med bland annat Finland och Estland genom att planera för oförändrade eller i något fall svagt ökande försvarsanslag.
De berörda EU-ländernas neddragningar av försvarsanslagen måste genomföras samtidigt som många länder står inför eller just nu genomför omfattande försvarsreformer, för att skapa mer tillgängliga, rörliga och användbara försvar.
Ett antal EU-länder upplever att deras resurser är ansträngda av pågående insatser i till exempel Afghanistan. Detta samtidigt som efterfrågan på krishanteringsinsatser från omvärlden ökar.
Sammantaget innebär dessa faktorer långsiktiga utmaningar för EU:s samlade förmåga att hantera kriser och konflikter.
Men inte bara länders krishanteringsförmåga utmanas när anslag skärs ner. Det gör också många länders möjlighet att upprätthålla och utveckla förmågor till nationellt försvar.
Den senaste tiden har vi sett hur nya bilaterala försvarssamarbeten, som till exempel mellan Storbritannien och Frankrike, växt fram, vilket ändrar tidigare föreställningar om bilaterala försvarssamarbetet i Europa.
Under lång tid har regionala samarbeten, som NORDEFCO mellan de nordiska länderna, framgångsrikt utvecklats för att skapa ekonomisk effektivitet och åstadkomma förmågeutveckling. Detta samarbete sker inom ramen för de nordiska ländernas säkerhetspolitiska vägval.
Den ekonomiska situationen i Europa understryker behovet av att förnya EU-samarbetet kring förmågeutveckling.
Sverige vill att EU skall vara en stark global aktör, med god internationell krishanteringsförmåga. Det förutsätter att medlemsstaterna effektivt kan upprätthålla sina förmågor, som annars den ekonomiska krisen hotar.
Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av Nato, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där.
Men däremot ger EU-samarbetet möjlighet att nå nationella skalfördelar. Det finns betydande vinster för EU-länderna i att samverka, på samma vis som i till exempel det nordiska samarbetet.
Sedan några år arbetar Europeiska Försvarsbyrån, EDA, med gemensamma materielutvecklingsprojekt. Det finns stora fördelar med att detta utvecklas vidare. Genom möjlighet till gemensam utveckling och anskaffning av materiel för de länder som vill ökar möjligheterna till gemensam utbildning och övning, för att bygga ökad samverkansförmåga i krishantering. I detta ligger betydande möjligheter till ekonomiska rationaliseringsvinster, när kostnader delas och längden på beställda serier av materiel ökar.
Ett exempel från det nordiska samarbetet som visar på potentialen är att Sverige sparade 400 miljoner kronor på att utveckla och anskaffa artillerisystemet Archer, tillsammans med Norge. Det nordiska samarbetet är komplementärt med samverkan i EU.
Sverige har därför under hösten arbetat tillsammans med Tyskland i syfte att förnya samarbetet i EU. I ett gemensamt initiativ vill vi att EU-länderna i tre steg skall gå igenom och definiera sina förmågor för att finna nya samarbetsmöjligheter, utifrån följande utgångspunkter:
1. Klargöra de förmågor som för varje land är och måste vara strikt nationella, eftersom de utgör kärnan i de nationella försvaren. Här återfinns för Sveriges del till exempel stridsfartyg och stridsflygplan, liksom arméns manöverbataljoner.
2. Peka ut områden där samverkan med andra länder kan ge mervärde genom ”pooling and sharing”, till exempel att länderna gemensamt anskaffar och driver vissa system. Som exempel på detta kan nämnas det framgångsrika SAC-samarbetet, där 12 länder inklusive Sverige gemensamt anskaffat och opererar strategiska transportplan av typen C17. I framtiden kan det kanske finnas fördelar i att studera möjligheten av att flygplan för taktisk transport samanvänds på detta sätt. Redan i dag är Sucbas, ett system för gemensam övervakning av Östersjön, operativt. Åtta EU-länder, däribland Sverige, Finland, Danmark och Tyskland driver detta tillsammans.
3. Undersöka vilka förmågor som EU-länderna inte anser nödvändigtvis måste dupliceras i varje medlemsland, utan där förmåga i ett land med fördel kan samanvändas av flera länder. Här kan från svensk utgångspunkt exempel som grundläggande flygutbildning och samordning av försvarshögskolornas olika specialinriktningar nämnas som möjliga samarbetsområden.
I denna analys måste varje land självt definiera vilka områden man är intresserad av att samarbeta kring, respektive vill fortsätta hantera strikt nationellt. Därmed tydliggörs nya samarbetsmöjligheter förenliga med varje lands intressen.
Initiativet fick brett stöd av försvarsministrarna vid det senaste ministerrådsmötet och EU-länderna uppmuntrades att nu genomföra den analys vi föreslog.
Anledningen till att Sverige tillsammans med Tyskland tagit detta initiativ, är att vi samarbetar nära i insatser, som i Afghanistan. Att vi delar värdegrund och synen på FN-mandat för insatser, och ser vikten av ökad civil-militär samverkan i insatser. Vi ser hur Sverige och Tyskland genomför, respektive står inför, betydande försvarsreformering. Våra länder är båda Östersjöstater. Därför är det naturligt för oss att söka samverkan, för att förnya EU-samarbetet och bättre stödja förmågeutvecklingen.
Den ekonomiska krisens effekter på många länders försvarsekonomi behöver användas som utgångspunkt för att få i gång ett bättre fungerande samarbete inom EU. För många EU-länder kommer detta att kunna vara viktigt för att bevara förmåga, inte minst för internationell krishantering.
Att EU:s krishanteringsförmåga utvecklas är också ett intresse för Sverige. För Sverige är motivet därtill att få ökad försvarseffekt för pengarna. Oavsett vilket, så blir slutsatsen densamma. Den logik som ledde till fördjupade regionala samarbeten som i Norden gäller också för EU. Europeisk insatsförmåga kräver effektivare samverkan.
Sten Tolgfors (M)
försvarsminister