Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Sverige ignorerar historiskt EU-förbud mot datalagring”

Flera stora tele- och internetleverantörer sparar fortfarande omfattande uppgifter om användarnas privatliv, skriver debattörerna.
Flera stora tele- och internetleverantörer sparar fortfarande omfattande uppgifter om användarnas privatliv, skriver debattörerna. Foto: Connie Zhou

EU-domstolens auktoritet devalverad. Trots en historisk och tydlig dom som stoppat datalagringsdirektivet fortsätter omfattande uppgifter att lagras i Sverige. Det är anmärkningsvärt. När nu domstolen ställt sig på mänskliga rättigheternas sida vore det tragiskt om det inte blev en vändpunkt, skriver fyra EU-debattörer.

EU-domstolen, den främsta bevakaren av vår gemensamma EU-rätt, har överraskat alla. I en dom den 8 april i år ogiltigförklarade man datalagringsdirektivet, ett påbud från just EU om att information om all vår kommunikation via dator och telefon ska lagras för att användas av polismyndigheter, oavsett om vi anses suspekta eller inte. Samma EU-system som via den ordinarie beslutsprocessen påtvingat oss registreringen har alltså nu underkänt densamma, i kraftfulla ordalag från EU-domstolen, efter överklaganden från Irland och Slovakien.

Märkligt nog har detta inte skakat om det svenska övervakningssamhället nämnvärt. Flera stora tele- och internetleverantörer sparar fortfarande omfattande uppgifter om användarnas privatliv enligt den införda svenska lagstiftningen. Regeringen slapp frågan i EU-valet genom att snabbt tillsätta en utredning, som nu också avlämnat ett delresultat, en analys som i stort tycker att datalagringen är okej, trots ogiltigförklarandet.

Med tanke på EU-domstolens tyngd måste detta betraktas som synnerligen anmärkningsvärt. I tidigare sammanhang har EU-domstolens överhöghet över nationell lag, inklusive grundlag, beaktats till fullo. Man har till och med ändrat svenska lagar enbart inför hotet att EU-domstolen skulle anse att de strider mot den övergripande EU-grundlag som de samlade grundfördragen utgör (EU-fördraget, funktionsfördraget, Euratom, rättighetsstadgan och protokollen). Denna gång, när EU-domstolen sagt tydligt ifrån, verkar dess auktoritet plötsligt vara avsevärt devalverad.

Detta anmärkningsvärda nytänkande kan delvis bero på att händelsen är unik i EU:s historia. Det är nämligen först med inkluderandet av rättighetsstadgan i och med Lissabonfördraget 2009 som EU-domstolen fått mänskliga rättigheter formellt på sitt bord.

Vad som hänt nu är en följd av en inbyggd optimism i EU-systemet om att inget kan gå fel. Man har inte i fördragen förutsett att ett direktiv som införts i medlemsländerna senare kan ogiltigförklaras av domstolen. EU-domstolens ogiligförklarande av datalagringsdirektivet har lett till ett slags ”hela havet stormar” i EU:s rättssystem. Olika instanser tar ställning olika. Flera länder har underkänt direktivet, före och efter beslutet. Den svenska utredningens analys kommer fram till att man kan fortsätta datalagra. Den gör sin egen tolkning av EU-rätten och menar på tveksamma grunder att den svenska tillämpningen är rättssäkrare än vad direktivet kräver. I stor utsträckning ”leker man EU-domstol” själv, så att säga, ett ganska udda förfarande.

Vad säger då EU-domstolen i sin dom, nu när man glädjande tar sin nya uppgift på allvar och skakar om unionen? Man refererar till tre av artiklarna i den nya rättighetsstadgan: artikel 7 om skydd för privatlivet och för kommunikationer, artikel 8 om skyddet för personuppgifter och artikel 11 om respekten för yttrandefriheten.

Man beskriver hur ”den påbjudna datalagringen gör det möjligt att dra mycket precisa slutsatser om de personers privatliv, vilkas uppgifter har lagrats såsom deras vanor i vardagslivet, deras stadigvarande och tillfälliga uppehållsorter, deras dagliga förflyttningar och förflyttningar i övrigt, de aktiviteter som de utövar, deras sociala relationer och de umgängeskretsar som de rör sig i.”

Man menar att ”det inte kan uteslutas att lagringen av de aktuella uppgifterna kan inverka på abonnenternas eller de registrerade användarnas användning av [dator och telefon] och följaktligen på dessa personers utövande av sin i artikel 11 i stadgan garanterade yttrandefrihet.”

Man säger att ”skyldigheten … för leverantörer att under en viss tid lagra uppgifter avseende en persons privatliv och vederbörandes kommunikationer … i sig utgör ett ingrepp i de rättigheter som är garanterade genom artikel 7 i stadgan.” Alltså redan lagrandet utgör enligt EU-domstolen ett ingrepp i privatlivet.

Därtill säger domen: ”Dessutom utgör behöriga nationella myndigheters tillgång till uppgifterna ett ytterligare ingrepp i denna grundläggande rättighet.”

EU-domen sammanfattar med att slå fast att ”ingreppet i de grundläggande rättigheterna är långtgående och att det måste anses som synnerligen allvarligt” och framhåller att ”det kan ge de berörda personerna en känsla av att deras privatliv står under ständig övervakning”. Och man noterar att ”de berörda utgör näst intill hela Europas befolkning” utan att personerna ”ens indirekt befinner sig i en situation som kan föranleda lagföring”. Särskilt nämner man att ”det inte föreskrivs några undantag, vilket innebär att det även är tillämpligt på personer vilkas kommunikationer enligt nationell rätt omfattas av tystnadsplikt”.

Sedan berör domen det åberopade ändamålet att bekämpa grov brottslighet och säger att ”trots att detta är av största betydelse och att man kan behöva använda moderna utredningstekniker så kan inte ett sådant mål ensamt motivera att en sådan lagringsåtgärd … ska anses vara nödvändig för nämnda bekämpande”. Terrorismargumentet duger till exempel alltså inte.

Till sist konstateras i domen att lagstiftaren överskred de gränser som proportionalitetsprincipen uppställer och beslutar att direktivet är ogiltigt.

Det är alltså ett mycket välformulerat och tydligt beslut, som berör själva massdatalagringen som idé och tar tydlig ställning för privatliv, fri kommunikation och yttrandefrihet. Det är ingen överdrift att säga att man ifrågasätter grunderna för hela det övervakningssamhälle, som byggts upp i början på 2000-talet.

EU-systemets demokratiska underskott är ett känt problem. Ett minimikrav för att inte underminera förtroendet ytterligare är att man finner ett sätt att överföra ogiltigförklarande av direktiv till de nationella lagstiftningarna på ett bindande sätt. Vi undertecknare kommer att verka för detta. En nödlösning är att alla EU-ländernas införda datalagringslagar anmäls till domstolen för att prövas var och en, om inte rättsmedvetna parlament avskaffar dem ändå. Hos oss har integritetsvänliga webbleverantören Bahnhof anmält sig själv för att den nu inte datalagrar, och Tele2 har överklagat till förvaltningsdomstolen, så någon av dessa kan kanske bli vägen för att få den svenska tillämpningen prövad av EU-domstolen.

En viktig mänsklig egenskap är förmågan att vänja sig och anpassa sig. Lika nyttig som den varit i utvecklingen i stort, lika förödande kan den vara när den politiska utvecklingen tar totalitära avvägar, något vi ofta sett i historien. När nu ingen mindre än EU-domstolen i kraft av sina nya befogenheter ställt sig på de mänskliga rättigheternas sida vore det tragiskt om det inte blev en avgörande vändpunkt. Vad ska annars hindra oss från att glida vidare mot en total-övervakad mardröm, som varken Orwell eller Stasichefterna på sin tid kunde föreställa sig? Vad god tänd ljuset!