Aldrig tidigare har mänskligheten utarmat jordens ekosystem och naturresurser så snabbt. Fram till nyligen såg vi inte konsekvenserna av denna ohållbara globala utveckling, och vi utgick länge från att planeten var stark nog för att trotsa människans miljöpåverkan.

Nu vet vi att vi har överskridit hållbara gränser för klimat, naturresurser och ekosystem, vilket påverkar förutsättningarna för människans levnadsvillkor. Det är ett gemensamt ansvar att bättre förvalta det globala naturkapitalet. Arktis smälter i allt snabbare takt, världens hav försuras av våra utsläpp och världens landbaserade ekosystem förlorar sin förmåga att ta upp och hålla kvar växthusgaser.

Samtidigt har vi en värld som svälter och hungrar efter utveckling och tillväxt. Utvecklingsklyftorna är stora. Ovanpå den miljöförstörande ekonomiska utveckling som industrialiseringens första århundraden redan inneburit kommer befolkningsökning och nödvändig ökning av välfärd i många fattiga länder att ytterligare öka påfrestningarna. Sammantaget skapar detta en påverkan på jordklotet som är ohållbar. Det fortsatta slitaget av klimat- och ekosystem riskerar att direkt hota välfärdsmål och utvecklingsansträngningar.

Forskningen om människans påverkan på vår miljö visar entydigt att världen behöver en ny vision för global hållbar utveckling. Just nu finns en viktig möjlighet för Sverige att bidra till en sådan.

Under tre dagar den här veckan samlas ledande Nobelpristagare, forskare, politiker och företagsledare i Stockholm för ett Nobelpristagarsymposium. Symposiet, 3rd Nobel Laureate Symposium on Global Sustainability, ska ange prioriteringarna för en utveckling där världens ekonomier kan utvecklas inom säkra gränser för miljön. Viktig mottagare av resultatet är den högnivåpanel för global hållbar utveckling som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har tillsatt inför nästa års miljötoppmöte i Rio. Panelen, där Gunilla Carlsson ingår, motsvarar den Brundtlandkommission som fanns inför Rio-konferensen 1992 och leds av Finlands president Tarja Halonen och Sydafrikas president Jacob Zuma. Vi vill att Nobelpristagarsymposiet lyfter följande till FN:s högnivåpanel:

1 Världen behöver en ny global utvecklingsväg. Länge räckte det att fokusera världens ansträngningar på miljöpolitiken, och på att minimera miljökonsekvenserna av vår sociala och ekonomiska utveckling. Men trots stora framsteg med lokal miljöförvaltning och över 500 internationella miljöavtal mår planeten sämre i dag än för 50 år sedan. Miljöpolitiken springer efter och reparerar, men världens natur och resurser förbrukas snabbare än vad miljöpolitiken lappar och lagar. Miljöutmaningen är betydligt större – den handlar om att skapa en global utveckling som sker i samklang med miljön. Uppdelningen mellan miljö och tillväxt måste därför brytas. Världen behöver komma bort ifrån den kort­siktiga synen som fortfarande dominerar att det går att frikoppla miljö från ekonomisk tillväxt. Säkra miljögränser är en förutsättning för fortsatt utveckling. Det finns ingen motsättning mellan miljön och jobben, eller för den delen miljö och utveckling.

Kampen för en global hållbar utveckling måste gå hand i hand med kampen för demokrati och frihet. Rovdriften på miljön blir större i länder som saknar demokratiskt ansvarsutkrävande och fungerande institutioner. Miljökatastrofer kan skylas över där fritt informationsflöde saknas. Världens nya utvecklingsväg mot global hållbarhet uppnås med demokratins och marknadsekonomins principer som grund.

2 Den globalt sammankopplade världen kräver stärkt samarbete utifrån miljöns gränser. Vi lever i en globalt sammankopplad värld. Vår miljöförvaltning påverkar andra nationers ekonomier. Hur andra förvaltar sin miljö påverkar vår ekonomi. Därför behöver vi ett stärkt globalt miljösamarbete som sätter gränser för världens miljöutrymme. Sverige har lett den internationella forskningen att definiera säkra planetära gränser och dessa kan utnyttjas som ramverk för ett ny global hållbarhetsagenda.

3 Den globala politiken för miljöfrågor och utveckling måste kopplas samman. Goda färskvattenresurser, rik biologisk mångfald, bördiga jordar, ett stabilt klimat, och robusta marina system, utgör en förutsättning för fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling. FN:s millenniemål för fattigdom kan enbart uppnås om vi också uppnår globala miljömål. Exempelvis riskerar klimatförändringen att dra undan mattan för strävan att lyfta tre miljarder människor ur fattigdom. Miljöfrågorna är av den anledningen utvecklingsfrågor. FN behöver en vassare struktur för miljö och utveckling, exempelvis genom att stärka FN:s miljöprogram, UNEP, och kopplingarna mellan FN:s utvecklingsprogram, UNDP, och UNEP.

4 En global energiomställning är grunden till framgång. För att undvika en katastrofal klimatförändring gör många forskare bedömningen att världens koldioxidutsläpp från fossila energikällor i princip måste upphöra till år 2050. Detta kräver resurser till förnybar energi i en tidigare inte skådad omfattning, framförallt genom att mobilisera privata investeringsflöden. Samtidigt omfattar subventionerna till fossil energi i dag 400–700 miljarder dollar årligen. Steg för steg ska dessa avvecklas. De globala klimatutsläppen kan därmed minska med upp till en tiondel.

5 Ekonomisk värdering av naturkapital avgörande för välfärden. I dag subventionerar miljön vår livsstil. Att kapa ner en skog eller bidra till avsmältning av Arktis eller övergöda Östersjön ökar vår BNP. Det ger en kortsiktig illusion av tillväxt, men drabbar oss själva och vår förmåga att generera välfärd på längre sikt. Nu finns erfarenhet och kunskap för att sätta ekonomiskt värde på ekosystem och för att räkna in kostnader för utnyttjande av naturkapital i länders nationalräkenskaper. En global transformation till hållbar utveckling kostar mindre jämfört med prislappen om vi inte agerar. På samma sätt som företag redovisar sina kvartalsrapporter, bör industrin och länder löpande redovisa värdet och konsekvensen av sin miljöpåverkan.

Samtidigt som vi verkligen börjar inse allvaret i utarmningen av miljön på vår planet, så börjar vi förstå hur avgörande miljön är för vår utveckling. Detta är en frustrerande paradox, men en insikt som måste omvandlas i praktisk handling.

Nobelpristagarsymposiet är ett unikt, informellt toppmöte där vetenskap, politik och näringsliv möts. Det är en möjlighet för en vetenskapligt grundad dialog om vilken väg världen nu bör gå för att säkra en positiv framtid och undvika miljökatastrofer med förödande effekter för ekonomi och utveckling.

Andreas Carlgren
miljöminister (C)
Gunilla Carlsson
biståndsminister (M)
Johan Rockström
ordförande 3rd Nobel Laureate Symposium, professor Stockholms universitet, chef Stockholm Environment Institute
Staffan Normark
ständig sekreterare Kungliga Vetenskapsakademien