På DN Debatt 4/12 skriver Andreas Carlgren med anledning av klimatförhandlingarna i Cancún om Sveriges linje för att få till stånd ett framtida avtal. Enligt Carlgren är Sverige ett föredöme och en brobyggare på klimatområdet. Efter en veckas vistelse på klimatförhandlingarna i Cancún kan vi konstatera att Carlgrens bild av Sverige som brobyggare inte överensstämmer med vår egen bild på plats. Sveriges agerande får kritik ifrån miljöorganisationer på en rad punkter.

Sveriges stöd till att introducera Carbon Capture and Storage (CCS) i koldioxidmarknaderna är ett exempel på förslag som möter starkt motstånd från länder i syd, samt civilsamhället. CCS går ut på att man fångar in koldioxiden som skulle ha släppts ut, och sedan omvandlar den till flytande form och gräver ned den i marken. Tekniken är dock inte utvecklad och risken att koldioxiden läcker ut igen, eller når ett vattendrag och förgiftar grundvattnet i området, är ett allvarligt hot. I realiteten fungerar CCS snarast som en ursäkt för att få fortsätta bygga ut kolkraft, med argumentet att kolkraftverken kommer att bli rena någon gång i framtiden.

Vi har också frågan om skogsavverkning, där Sverige har arbetat för att varje land själv får uppskatta sina framtida utsläpp ifrån skogsavverkningen. Detta skapar incitament till att överdriva sina framtida utsläpp, eftersom du då får tillgodoräkna dig utsläppsrätter som du sen kan sälja, när du sedan inte släpper ut lika mycket som i det överdrivna scenariot. Detta riskerar att skapa ett överskott av utsläppsrätter på marknaden som även spiller över på alla andra sektorer. Detta är för övrigt precis det problem som finns på dagens utsläppsmarknad. För många utsläppsrätter i förhållande till efterfrågan leder till att den extra kostnaden för koldioxidintensiva företag blir allt för marginell, då utsläppsrätterna blir för billiga. Därmed sker heller ingen klimatomställning inom industrin, vilket var själva poängen med utsläppshandeln.

Mest talande är kanske frågan om klimatbistånd där Carlgren hävdar att Sverige är det mest progressiva landet. Men Carlgren berättar inte hela sanningen. I de internationella klimatavtalen framgår det tydligt att klimatbiståndet ska vara nya pengar som ges utöver det ordinarie biståndet. Här har Sverige tydligt brutit emot avtalen genom att ta klimatpengarna från biståndsbudgeten och döpt om dem till klimatbistånd. Carlgren erkänner det själv indirekt genom att prata om att vi nu ger 0.7 procent av BNI i bistånd i stället för 1 procent som var den officiella siffran fram till nyligen. Frågan är på vilket sätt det bygger broar mellan rika och fattiga länder att först lova nya pengar för att hantera klimatfrågan, och sedan ta pengarna från fattigdomsbekämpning?

Allt Carlgren gör är för all del inte negativt. Arbetet för en grön fond är positivt, förutsatt att de länder som ska få del av pengarna också får en möjlighet att vara med och påverka var pengarna hamnar. Även arbetet för att höja EU:s klimatambitioner är bra, även om vi naturligtvis önskade att målen var ännu högre satta.

Om Sverige verkligen vill bli en brobyggare så finns det en rad saker vi skulle kunna göra.

• Sverige behöver tydligt ta ställning för vikten av att så snart som möjligt utreda 1,5 gradersmålet. Det nuvarande målet på att uppvärmningen inte bör passera två grader är för högt satt enligt många forskare.

• Vi bör arbeta för att EU höjer sina klimatambitioner till en 40-procentig minskning 2020, i enlighet med forskarnas rekommendationer för att kunna klara max två graders uppvärmning.

• Sverige bör omedelbart arbeta för att EU ska delta i andra åtagandeperiod i Kyotoprotokollet, oavsett om USA gör det eller inte. Utan Kyotoprotokollet kommer det bli nära nog omöjligt att skapa ett globalt klimatavtal, då många u-länder ser Kyotoprotokollet som garanten för en något så när rättvis fördelning av klimatbördan.

• Sverige bör föregå med gott exempel genom att både göra minskningar hemma på minst 40 procent till 2020, och utöver detta också bidra med teknologiöverföring och klimatbistånd som gynnar omställningen i andra länder. Behovet av ett land som tar på sig ledartröjan och vågar gå före är skriande i ett förhandlingsklimat som allt mer har utvecklats till ett race mot botten.

Jakop Dalunde
språkrör för Grön ungdom
Anders Schröder
förbundsstyrelseledamot Grön ungdom