Biståndets grundläggande tanke är att vi som har det bra ska stödja dem som har det sämre. Märkvärdigare än så är det inte. Det handlar inte bara om moral utan också om egenintresse.
Vi betvivlar att biståndsministern Gunilla Carlsson omfattar den idén. Det är inte förvånande. Moderaterna har aldrig gillat bistånd, lika lite som välfärdspolitikens omfördelning. Det finns ett logiskt samband. Mycket riktigt har Gunilla Carlsson tillsammans med moderaternas partisekreterare föreslagit att biståndet skall kunna skäras ned till 0,7 procent av bruttonationalinkomsten, BNI (DN Debatt 27/11 2008).
Vi uppfattar biståndsministerns arbetsmetoder och retorik som ett sätt att opinionsmässigt bädda för en sådan nedskärning. Det mesta hon säger har sin udd riktad mot biståndet. Hon talar sällan om vad det kan uträtta, ännu mindre om vad det har uträttat. Nedskärningen av anslagen till de frivilliga organisationernas informationsanslag är en del av denna medvetna politik. Tydligare än så kan Gunilla Carlsson inte gärna säga vad hon är ute efter.
Men samtidigt agerar hon i en värld där hon måste ha upptäckt att det krävs mer och inte mindre av internationellt ansvarstagande, samarbete och solidaritet – och att det ger resultat. Och i denna värld har hon märkt att Sverige är högt respekterat och att Sida i decennier ansetts vara ett föredöme, fjärran från Timbrohögerns ideologiska nidbilder.
Hur får hon ihop det när hon kryssar mellan dessa spänningsfält?
Tricket är att baktala det tidigare biståndet samtidigt som de egna besluten marknadsförs som epokgörande reformer. Vi går nu, påstår hon, från ”passiv utbetalningspolitik till aktiv utvecklingspolitik”. Biståndet har hittills varit ”kravlöst”; det är först hon, Gunilla Carlsson, som kräver resultat och redovisning. För alla som vet det minsta om bistånd är allt detta absurda påståenden. Sverige har aldrig haft en passiv utbetalningspolitik och biståndet har aldrig varit kravlöst. I själva verket har Sverige liksom andra biståndsgivare snarare ställt för många och delvis motstridiga krav på mottagarländerna, vilket är ett av biståndets problem.
När Gunilla Carlsson nu gör det häpnadsväckande påståendet att det inte finns några resultat att redovisa måste det förstås som ett rent ideologiskt uttalande, utan samband med verkligheten. Det produceras varje år hyllmeter om biståndets resultat – biståndet är sannolikt den mest utvärderade och resultatmätta verksamheten som finns, både nationellt och internationellt. Åtskilligt har redovisats och bedömts i propositioner eller regeringsskrivelser.
Men att mäta resultat av en omfattande och mångsidig verksamhet är svårt – det vet vi också av svensk erfarenhet. Det borde vara lätt att förstå hur mycket svårare det blir i u-länder. Särskilt svårt är det att bedöma effekten av det svenska bidraget i förhållande till mottagarlandets egna insatser och vad som görs av andra biståndsgivare. Om Sida finansierar 5 procent av ett stort vägbygge i Kenya, andra biståndsgivare och mottagarlandet står för resten, hur skall då resultatet mätas? Ja vägen finns där, den används, den förkortar restider och underlättar för jordbrukarna – allt detta kan konstateras. Men det går inte att separat beskriva resultatet av just Sveriges bidrag.
Grundproblemet med bistånd är att de samhällen som främst behöver bistånd är samhällen där svårigheterna är som störst. Om GC vore seriöst intresserad av frågan om biståndets villkor och resultat skulle hon börja sin analys och diskussion där. Men hon verkar mest betrakta biståndet som ett svenskt politikområde där huvudfrågan inte är vad u-länderna behöver och vilka bidrag vi kan ge utan vad hon och moderaterna kan utvinna politiskt på hemmaplan.
Är hon över huvud taget intresserad av de länder där Sverige arbetar? Det är svårt att tro. När antalet mottagarländer skärs ned sker det inte efter en noggrann öppen prövning och diskussion, än mindre i en dialog med länderna. Antalet länder skall inte vara fler än att jag kan komma ihåg dem, säger Gunilla Carlsson. Det kanske var ett skämt men det säger något om hennes självöverskattande marknadsföring och syn på mottagarländerna. De skulle minska från cirka 70 till 33. Det lät djärvt och beslutsfähigt. Ingen kollade, de var aldrig över 70 och de blev inte 33. Paradnumret var att biståndet till Kina skulle upphöra. I själva verket var detta redan beslutat av den förra regeringen, med 2010 som slutår. Nu förlängs det.
Påfallande är viljan att dirigera – det vill säga politisera – Sidas operativa verksamhet, ned till minsta tjänst. Hon kritiserar Sida för att ha för få medarbetare i fält, ”bara 200”. De skickliga och högt kvalificerade lokalt anställda, cirka 250 personer, som arbetar för Sida räknas inte. De ingår inte i ministerns svenskfixerade världsbild. Hon kräver därför att Sida skall ha fler från Sverige utskickade biståndsarbetare till mycket höga kostnader – tvärtemot den erfarenhet som talar för att biståndsgivare framför allt ska försöka rekrytera lokal arbetskraft vilket långsiktigt ger bättre resultat.
Och hur var det med den ”aktiva utvecklingspolitiken?”
I direktiven för Sida för 2010 föreskrivs att Sida inte får överskrida anslag, vilket är standard, men också att Sida inte heller får underskrida. Hon kräver alltså att minst en viss summa pengar skall utbetalas till ett land – utan hänsyn till om det är lämpligt med hänsyn till situation eller verksamhet. Den aktiva utvecklingspolitiken har blivit ett aktivt utbetalningstryck. Kravlöst bistånd?
En diskussion om det framtida biståndets utformning är brännande aktuell mot bakgrunden av den finansiella krisens oerhörda skadeverkningar, ökningen av antalet fattiga och de stora insatser som krävs för att hjälpa u-världen att klara miljömålen. Det är
uppenbart att biståndet bara är ett av flera resursflöden som krävs för att klara dessa utmaningar men det är lika uppenbart att det behövs och borde öka, inte minska. Men diskussionen måste baseras på erfarenheter och fakta, inte på ideologiska låsningar och mediebluffar.
Sverige måste återta sin ledande plats i den internationella diskussionen. Det kan bara ske om vi har en biståndsminister som tror på och engagerar sig för biståndet. En minister som efter drygt tre år i sitt ämbete säger sig inte veta något om biståndets resultat borde kanske ha ett annat uppdrag.