Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Sverige måste dra lärdom av polisens dödsskjutning”

Familjen stämmer svenska staten. Om polisens insats genomförts på rätt sätt, hade 22-årige Daniel Franklert Murne fortfarande varit i livet. De tillkortakommanden och strukturella fel som ledde till hans död är inte acceptabla och regeringen och Rikspolisstyrelsen är skyldiga att se till att de inte upprepas. Men hittills har inga lärdomar dragits av fallet och familjen stämmer nu Sverige inför Europadomstolen med hjälp av oss, skriver företrädare för Civil Rights Defenders.

2005 blev 22-årige Daniel Franklert Murne ihjälskjuten av polis i sitt föräldrahem i Lindesberg. Om insatsen hade planerats och genomförts på rätt sätt hade Daniel varit i livet i dag. Daniel hade sannolikt levt om polisen inte hade använt dumdumkulor. Den efterföljande utredningen var lika bristfällig som polisingripandet och med hänvisning till nödvärnsrätten hölls ingen ansvarig. Daniels familj stämmer nu Sverige inför Europadomstolen med hjälp av Civil Rights Defenders.

Fyra välutrustade poliser kom för att ta hand om Daniel den där dagen i mars 2005. Han hade den senaste tiden uppträtt konstigt och omgivningen var orolig. Alla, utom Daniel själv, förstod att han drabbats av en psykos och behövde vård. Föräldrar och arbetsgivare hade varit i kontakt med polisen eftersom Daniel inte ville söka vård självmant. Polisen kände därför till vårdbehovet när Daniels mamma ringer på söndagsmorgonen för att få hjälp med sonen, som bråkar med sin pappa. Även sjukvården kontaktas, som informerar polisen att läkare är på väg.

När polisen anländer uppträder Daniel förvirrat och viftar med köksknivar på förstutrappen. Föräldrarna ställer sig med poliserna bakom det staket och den järngrind som skiljer dem ifrån Daniel. Två av polismännen drar omedelbart sina vapen och föräldrarna vädjar att de inte ska skjuta. En polis, som inte är insatschef, tar kommandot och skriker till Daniel att lägga ifrån sig knivarna, gå ner för trappen och lägga sig på marken. Han klargör att de skjuter om han kommer emot dem med knivar i handen. Poliserna provar inte med att avvakta, backa, kalla in förhandlare, vänta på förstärkning, invänta läkaren eller ens att överlägga med föräldrarna.

Daniel, som går upp och ner för trappen och ömsom lägger ner och tar upp köksknivarna, reagerar negativt på den upptrissade stämningen. Han blir orolig och munhuggs med poliserna. Daniel tar av sig tröjan och vid ett tillfälle vänder han ryggen mot polismännen och drar ner byxorna. Den polisman som felaktigt tar befälet, låt oss kalla honom J, uppmanar en kollega att kontakta vakthavande befäl. Denne beordrar polismännen att ”frysa läget”.

Innan övriga polismän nås av ordern skjuts Daniel av J. Vid skottögonblicket står han cirka 7 meter ifrån Daniel, på andra sidan staketet. Skottet träffar Daniel i magen och han faller livlös ihop. Återupplivningsförsök görs men Daniel dör på plats. Då har det gått ungefär 5–10 minuter sedan polisen anlände och Daniels mamma med lättnad sa: ”Äntligen får Daniel hjälp, vad skönt”.

Utredningen lyckades inte klargöra var de inblandade befann sig när skottet avlossades. J hävdade att han siktade mot Daniels ben men att kulan rikoschetterade på grinden och träffade magen. Även här finns det brister i utredningen. De fyra polismännen gav motsägelsefulla uppgifter som aldrig ifrågasattes. J åtalades för grov misshandel och vållande till annans död men frikändes då tingsrätten ansåg att han hade handlat i nödvärn. Familjen överklagade till hovrätten, som fastställde domen, och till Högsta domstolen, som inte beviljade prövningstillstånd.

Civil Rights Defenders anser att de tillkortakommanden och direkta fel som ledde till Daniels död, i alla led, är oacceptabla. Vid sidan av den misslyckade polisinsatsen och bristerna i utredningen har vi identifierat fem strukturella fel som bidrog till Daniels död och som måste åtgärdas:

• Den lagstiftning som reglerar polisens skjutvapenhantering måste revideras. Kungörelsen om användande av skjutvapen i polistjänsten är över 40 år gammal. Den uppfyller inte Europakonventionens krav på att våldsanvändning ska vara ”absolut nödvändig” och att dödligt våld inte får användas vid förvaltningsprocessuella omhändertaganden. Kungörelsens brister har medfört att det i stället är brottsbalkens nödvärnsregler som har utgjort laglig grund vid samtliga polisiära dödsskjutningar sedan 1990. Det är olyckligt då nödvärnsrätten inte är avsedd att vara myndighetsreglerande utan anger enskilda medborgares rätt till självförsvar. Mot bakgrund av polisens våldsmonopol och skyddsplikt måste det ställas högre krav på reglerna för polisens rätt till våldsanvändning än för vanliga personer.

• Polisens kunskap, utbildning och regler för ingripanden mot psykiskt sjuka måste förbättras. I minst 43 procent av de polisiära dödskjutningar som inträffat sedan 1995 har den skjutne varit psykiskt sjuk. Vi menar att den huvudsakliga orsaken till att denna grupp är överrepresenterad är att gällande bestämmelser, rutiner och utbildning inte tar hänsyn till de speciella förutsättningar som råder vid ingripanden mot psykiskt sjuka. Detta har som diskriminerande följd att psykiskt sjuka löper en större risk att dö vid polisingripanden än andra.

• Ansvarsreglerna måste ses över. Eftersom svensk polis till skillnad från många andra europeiska länder alltid bär vapen borde det finnas ett rapporteringssystem som noterar när enskilda poliser ofta anmäls för brott eller använder sin pistol. Kopplat till detta borde det finnas ett sanktionssystem med andra utvägar än avsked samt en regelbunden lämplighetsprövning av vilka poliser som behöver och som bör bära vapen.

• Det måste föras en fullständig, officiell statistik. Rikspolisstyrelsens statistik över polisens skjutvapenanvändning är inte fullständig, trots att både FN-bestämmelser och svensk rätt ställer sådana krav. Statistiken bygger på frivillighet och myndigheten vet exempelvis inte varför antalet fall där en polisman avlossat sitt vapen mer än fördubblades 2011 jämfört med året innan. Utan statistik och analys är det omöjligt att få kunskap om hur de situationer som leder till polisär vapenanvändning ser ut och vilken strategi som lämpar sig för olika typer av ingripanden.

• Polisens användning av hålspetsammunition måste upphöra. Sedan 2003 använder all svensk polis hålspetsammunition, så kallade dumdumkulor. Vid träff deformeras kulan med omfattande skador som resultat. Ammunitionen förbjöds i krig redan 1899 eftersom den ansågs orsaka oförsvarligt lidande. De skador ammunitionen åstadkom kunde inte motiveras i förhållande till dess militära nytta. Varför inte samma humanitära principer som tillerkänns fienden under krig ska gälla för ett lands egna medborgare är svårbegripligt.

Sju år har gått sedan Daniel dödades men hittills har inga lärdomar dragits av vare sig den eller andra polisskjutningar. Det är inte rimligt. Den tragiska händelsen i Lindesberg i mars 2005 kan inte göras ogjord men regeringen och Rikspolisstyrelsen är skyldiga att se till att den inte upprepas.

Robert Hårdh, chef, Civil Rights Defenders
Cecilia Tengroth, chefsjurist, Civil Rights Defenders

Civil Rights Defenders

Civil Rights Defenders (tidigare Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter) är en oberoende expertorganisation som försvarar människors medborgerliga och politiska rättigheter och stödjer utsatta människorättsförsvarare. Organisationen bildades 1982 i Stockholm men arbetet sträcker sig till länder och regioner över hela världen.