När min forskningsrapport och bok ”Inte bara spioner …” gör en första kartläggning av Stasis infiltration i Sverige, blir det en chock för många: Inte kan väl svenskar i många år i hemlighet ha utfört uppdrag för främmande makt, för den avskyvärda östtyska säkerhetstjänsten Stasi! Riksdagsledamöter som konstitutionsutskottets vice ordförande Per Bill läser inte ens forskningsrapporten men talar ändå (radions P 1 4/11) om att ”det sagts” att risker finns för att oskyldiga utpekas som agenter eftersom ”grundmaterialet är dåligt”. Säpo har utrett, allt skulle därmed vara noggrant genomgånget och klart.

Men det är ju Säpos grundmaterial som är bristfälligt. Min forskning bygger på omfattande källmaterial i Stasiarkivet, BStU, i Berlin, Säpos arkiv och också på intervjuer med före detta ledande Stasiofficerare. Den visar att Säpo inte gick till botten med utredningen 2000/2001 om Stasis infiltration i Sverige. Myndigheten hade endast tillgång till en mindre del av det källmaterial som finns i Tyskland och i USA.

Säpos utredare begärde aldrig ut de viktiga Rosenholzstatistik-korten och F 22-register­korten över Stasis IM (informella medarbetare) från CIA. Inte heller hade de direkt tillgång till Stasis arkivmaterial. De har således varken sett agenternas person- och arbetsakter eller utdragen från de så kallade SIRA-databaserna i Stasiarkivet i Berlin, som belägger den agentverksamhet som jag dokumenterar i min bok ”Inte bara spioner …”

Redan 1969 hade DDR skaffat en stordator av typ Siemens S 4004 som blev början till Stasis datoranvändning. Under DDR-tiden tog de olika Stasiavdelningarna emot informationer och rapporter, utvärderade, betygsatte dem efter trovärdighet och betydelse, försåg dem med innehållsrubriker och matade därefter in dem i databaserna. Dessa databaser, SIRA, innehåller således uppgifter om källor, agenternas registreringsnummer, täcknamn, rapporternas innehåll och tillförlitlighet. På agenters statistikkort finns 5 bedömningar: A: tillförlitlig, B: förtroendeingivande, C: ännu inte kontrollerad, D: ifrågasatt och E: misstänkt dubbelagent.

Dokumenten visar Stasis långsiktiga planer för att nå unga idealister som ville rädda freden och för vilka socialism-kommunism innebar hopp om bättre framtid. Av dokumenten framgår att en värvningsprocess kunde sträcka sig över flera år med testuppdrag innan en person av Stasi ansågs mogen att värvas. När privatpersoner får se sin egen Stasiakt har de som regel inte tillgång till dessa kompletterande dokument från SIRA med Stasianalytikernas kommentarer och analyser och påtalade felaktigheter. En agent som skrev tvivelaktiga rapporter och bedömdes som opålitlig skildes direkt från sitt uppdrag.

Säpo har endast tagit del av de så kallade F 16-korten i CIA:s Rosenholz-kartotek. Detta material innehåller inte någon som helst information om agentverksamhet utan består bara av uppgifter om personer som kunde vara av intresse för Stasi. Vid en internationell konferens med Stasiforskare i Visby den 26–27 september i år undertecknades därför en appell, ”Gotlandsmanifestet”, där jag och övriga forskare kräver att de nordiska regeringarna ska begära att CIA till Stasiarkivet i Berlin överlämnar samtliga de dokument ur Rosenholz-kartoteket som rör nordiska medborgare.

Det faktum att forskare som arbetar med kalla kriget och Stasiinfiltration själva misstänkliggörs och kriminaliseras diskuterades på en EU-konferens (”Need to Know: Intelligence and Politics”) som avslutades i Bryssel i går. När Stasiagenter avslöjas använder de ofta en omvänd strategi, Umkehrstrategie: De gör sig själva till offer för att avleda uppmärksamheten från dem som drabbats av deras agentverksamhet. Är man offer kan man ju inte vara förövare. Tanken är att vreden ska riktas mot forskarna och att de ska skrämmas till tystnad genom beskyllningar om utpekanden och falska uppgifter. Men forskare utpekar ju inte agenter utan påvisar och analyserar bara på vad som står i arkiven.

Vad min undersökning visar är Sveriges betydelse som strategiskt mål för Stasi, inom vilka kretsar som Stasi lyckades värva kontaktpersoner, informatörer och agenter, varför människor lät sig värvas och hur Säpo bedömde dessa personer. Det viktiga för mig har inte varit namnen eller att analysera personerna i sig. I stället syftar min forskning till att skapa en empirisk grund för att med större säkerhet kunna överblicka strukturerna och de historiska sammanhangen. Några namn varken kan eller vill jag avslöja. Jag är också förhindrad att diskutera med berörda det som står i Säpos dokument.

För mig som forskare handlar det inte om att skuldbelägga, inte att döma om rätt eller fel. Det är viktigare att fråga hur och varför. Det handlar om att analysera vad som faktiskt står i dokumenten, vilken betydelse det kan ha fått på den tiden och kanske också vad vi kan lära av historien. Vem skrev vad och i vilket syfte? Hur bedömdes den dåtida situationen av dem som på den tiden stod mitt uppe i den utan att veta vad som skulle komma att hända? Var det – som för de flesta tyska Stasimedarbetare – en ideologisk övertygelse som drev dem? Tog de ställning under kalla kriget i kampen mellan Öst och Väst? Det är dessa frågor som undersöks i min bok.

Varför blev då Sverige så intressant för Stasi under kalla kriget? Dokumenten visar att Sverige som alliansfri stat blev av stort strategiskt intresse i skärningspunkten mellan de båda konkurrerande maktblocken i öst och väst. Det gällde inte bara informationsinhämtning utan också opinionsspridning för att stoppa Sveriges integration i väst.

Genom Stasi, som var KGB:s förlängda arm, underrättades Moskva om Sveriges förbindelser med bland annat Nato. Warszawapakten gjorde målmedvetna strategiska försök att genom inflytelseagenter påverka svensk inrikespolitik via svenska medier genom att ”placera” artiklar som gynnade DDR:s och Sovjetunionens politiska intressen samtidigt som de svartmålade politiska motståndare.

Som min granskning av Säkerhetspolisens utredning 2000/2001 visar var det endast två personer som dömdes till fängelse för samarbete med Stasi. I övriga fall som gick till åklagare var brotten preskriberade. För att fällas för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige krävs övertygande bevisning om att det handlat om fara eller skada för rikets säkerhet och totalförsvaret – komplicerat när det gäller politiskt spionage eller industrispionage som bedrivs dolt med hemliga och konspiratoriska metoder. I Danmark ser lagstiftningen helt annorlunda ut. Säpo påtalade själv 2007 behovet av förändrad straffrättslig reglering (Säkerhetspolisen, Rättssekretariatet, PM 24-10-2007).

Att Sveriges relationer till DDR nu – mer än 20 år efter murens fall – blivit en het, explosiv fråga visar människors önskan att få historien om kalla kriget belyst.

Min forskning och boken ”Inte bara spioner …” visar hur en diktaturregim infiltrerar och utnyttjar människors drömmar om ett bättre samhälle samtidigt som ordens makt att bygga upp hot- och fiendebilder belyses. Det gäller att minnas, inte förtiga. Och inte glömma de verkliga offren för Stasisvenskarnas verksamhet.

Birgitta Almgren, forskare, författare, professor vid Södertörns högskola