Under förra veckan genomsyrades FN av den banbrytande säkerhetsrådsresolutionen 1325 som slår fast att kvinnor inte ska ses som offer och bara erbjudas skydd i krig utan också som oersättliga aktörer i alla fredsprocesser.
Det kom mest att handla om Afghanistan, mycket kunskap tillfördes från fältet till vår svenska debatt, i vilken regering och partiledningar tycks leva i en från verklighet och kontext isolerad bubbla.
Två nya rapporter presenterades. Det oberoende biståndsorganet Care som driver 300 skolor i Afghanistan pekade i studien ”Lessons learned from Afghanistan, Nepal and Uganda” på hur internationella insatser alltför mycket fokuserar på kvinnor i stad och elit medan bynivån, där tradition och religion reser de största hindren för en begynnande frigörelse, åsidosätts.
Kvinnorna utanför Kabul ses som mottagare av bistånd snarare än aktörer. Care ser också risken att kvinnosaken uppfattas som en strategi i USA:s krig, vilket skapar en backlash ute i landet. Fortsatt konflikt kommer att äventyra de framsteg som trots allt har gjorts, menar Care.
Den senaste, mest omfattande fältstudien i landet, ”Afghan women speak” från Notre Dame University talar samma språk: ”Alltsedan talibanerna störtades 2001 av USA-ledda styrkor har främjandet av de afghanska kvinnornas rättigheter varit ett högst politiserat bihang till den militära interventionen”. Studien framhåller att det blir omöjligt för flickor och kvinnor att frigöras i en militariserad miljö. Trots hot och mord framhöll majoriteten av de intervjuade kvinnorna att de stödde ett framförhandlat slut på kriget.
Rapporten betonar att talibaner och andra väpnade grupper har vuxit sig starkare i takt med den ökade utländska militära interventionen. ”Läget uppfattas inte bättre nu än under talibanerna”, sammanfattade forskaren Sarah Smiles med tillägget: ”vill man främja kvinnors rättigheter i Afghanistan, måste man få slut på kriget”. Därför stödjer Notre Dame förhandlingar med talibanerna, en gradvis demilitarisering och tillskapandet av en muslimskledd skyddsstyrka under FN, inte USA. Enligt författarna har talibanledare sagt sig kunna acceptera en sådan tillfällig styrka.
Dokumentärfilmaren Abigail Disney var råare i tonen. ”Vi amerikaner har genomfört en omvänd 1325 i Irak och Afghanistan: inget skydd och inget deltagande i fredsprocesser”. Rapporterna bekräftas av Afghanistanexperter. Antroplogen Scott Atran beskriver i New York Times (27/10) hur eskaleringen av Nato-trupper ökat talibanernas verkansområde bortom de traditionella pashtunfästena. 2010 blev det blodigaste året sedan 2001, och attackerna mot Nato-styrkorna ökade med 60 procent sedan 2009.
Atran hävdar att de yngre motståndsmännen som efterträder dödade talibanledare är oförsonligare än sina företrädare och att fortsatta strider bara gör dem än mer hårdnackade.
Därför måste de skuggsamtal som pågår med talibanerna omvandlas till seriösa förhandlingar innan det blir för sent för kompromisser.
Världens ledande kännare av talibanerna, den pakistanske författaren Ahmed Rashid, är inne på samma linje. De tror också att talibanerna är villiga att klippa banden med al-Qaida och göra upp med president Karzai.
Den propagerade myten om att det inte går att bistå afghanska kvinnor utan vapenmakt avvisas av en lång rad exempel.
• Amerikanen Greg Mortensons Central Asia Institute bygger skolor också i talibankontrollerade områden. Han menar att det inte är soldater som skyddar dessa, utan lokalbefolkningen som känner ägandeskap.
• Av de många kvinnor som New York Times Nicolas Kristof träffar räds alla ett nytt talibanstyre men majoriteten stöder ändå förhandlingar, ”därför då blir det en hållbar fred”. Han citerar afghanskan Sakena Yacoobi som driver 300 skolor och säger att ingen har bränts ned av talibanerna. Samma sak sägs av Global Partnership for Afghanistan och pakistanska biståndsorganet Brac, som har skolor i alla provinser i landet.
Och kommer man i riksdagsdebatten att hänvisa till Svenska Afghanistankommittén (SAK) som byggt upp 400 skolor och har tusentals afghaner anställda över hela landet?
Den förre TV 4-medarbetaren Lasse Bengtsson som nu arbetar för SAK beskrev den 19 oktober i år från Kabul situationen så här:
”Vi har klarat oss helt utan militär i 28 år nu, i förtroendefullt samarbete med hela folket”, och fortsätter: ”På frågan om vi behöver stöd av militären svarar vi nej. Tvärtom – en sammanblandning mellan den militära insatsen och vår vore förödande.”
Dessa ord borde spridas på alla riksdagsbänkar och regeringstaburetter
och till alla andra som tror sig främja kvinnornas rättigheter med bajonetter och bomber.
Vad säger då allt detta om Sveriges roll?
Att vi valt att strida under en Nato-ledd krigföring i stället för att stödja de många FN-ledda fredsoperationerna har diskvalificerat oss från att spela en traditionell svensk roll, som att förorda eld upphör och förhandlingar, tillsättandet av en FN-ledd muslimsk fredstyrka och även ingå i en sådan tillsammans.
• Sverige borde satsa på tiden efter kriget i stället för att delta i ett utvidgat krig med en retorik som lånats från Bush och en strategi som är Nato:s.
• Vi bör avsluta vår militära mångmiljardsatsning och göra en kraftsamling av politik, diplomati och bistånd till stöd för Afghanistans nationella institutioner och en FN-stödd Marshallplan för regionen. Detta kommer att frigöra minst 2 miljarder kronor. För de 500 svenska soldaterna i Afghanistan skulle man kunna få 25 000 välutbildade lärare eller stödja 720 000 elever.
• Sverige bör engagera sig kraftfullare i EU:s civila program för Afghanistan för uppbyggande av afghansk civil kapacitet, stärkande av provinsstyrelserna, stöd till valreformer, återintegrering i samhället av upprorsmän, ekonomisk utveckling samt förstärkt stöd till EU:s civila polismission.
• En genomtänkt strategi bör utarbetas med UN Women för att stödja de afghanska kvinnornas och flickornas medborgerliga och mänskliga rättigheter
• I dag finns inte en enda soldat under FN-flagg. Riksdagen bör slå fast att Sverige avsätter merparten av den svenska utlandsstyrkan för FN-ledda insatser. Sverige skulle därmed återgå till att försvara folkrätten och stödja FN i stället för Nato.
Pierre Schori
Sveriges fd FN-ambassadör
Utkom i våras med boken ”Vägen ut ur Afghanistan” (Leopard förlag)