Medan kärnkraftens motståndare vädrar morgonluft, menar dess tillskyndare att händelserna i Japan inte bör tillmätas någon betydelse, eftersom jordbävningar och tsunamier inte inträffar hos oss. En mera konstruktiv utgångspunkt för diskussionen vore att analysera vad vi potentiellt kan lära av haverierna i de japanska reaktorerna.
Oavsett vilken händelse som orsakar ett bortfall av kylning kan man av det som nu sker i Japan dra slutsatsen att anläggningens ålder och grundläggande konstruktion har stor betydelse för möjligheterna att kontrollera förloppet och kunna innesluta en eventuell härdsmälta. Fukushima 1, 2 och 3 hör till Japans äldsta kärnreaktorer, konstruerade på 1960-talet. De har i flera viktiga avseenden sämre säkerhetsegenskaper än senare generationer av reaktorer. Motsvarande skillnader finns också mellan de äldsta svenska reaktorerna och de som togs i bruk i mitten av 1980-talet.

Ett gott skäl att ta Barsebäcksreaktorerna ur drift, utöver deras geografiska placering, var att de i likhet med reaktorerna i Fukushima har yttre huvudcirkulationskretsar. Det innebär att matarvattnet, som ska hålla bränslestavarna under vatten, pumpas in i reaktortanken underifrån genom grova rör som ligger utvändigt om tanken. I senare kokarreaktorer, som Oskarshamn 3 och reaktorerna i Forsmark, har denna del av primärkretsen förlagts invändigt så att den skyddas av reaktorkärlet. I de nyaste reaktorerna, till exempel den femte finska, har man tagit ytterligare ett steg genom att förse reaktorn med en ”härdfångare” som har kapacitet att fånga upp en eventuell härdsmälta.

Hur reaktorn är konstruerad har betydelse för möjligheterna att kyla härden. Ett eventuellt utmattningsbrott på rören i en yttre huvudcirkulationskrets kan medföra ett snabbt tryckfall som gör att vattnet i reaktorn förångas. Det ställer höga krav på nödkylningen. Härdstrilarnas kapacitet måste vara så hög och precis att vattnet når mellanrummen mellan alla bränsleelement. Annars riskerar man att hettan gör att en del av dem deformeras, vilket försvårar fortsatt kylning.

Stora summor har satsats på att modernisera de äldsta svenska reaktorerna och ersätta förslitna komponenter med nya. Svagheter som beror på deras grundläggande design kan man emellertid inte göra mycket åt. Lars-Olov Höglund, chef för bygget av Forsmark 3, uttryckte saken väl när han intervjuad av Veckans Affärer sa ”Man kan inte bygga om en Volvo Amazon till säkerhetsstandarden hos en S 80 genom att sätta in airbags och nya bromsar”.

Sveriges äldsta reaktor, Oskarshamn 1, stod under 1990-talet stilla i tre år och ett halvt år för modernisering och var därefter stängd i ytterligare drygt ett år under början av 2000-talet. Trots att många miljarder investerades i den åldrade anläggningen har tillgängligheten sedan 2003 bara legat något över 70 procent.
Sammantaget talar detta i mina ögon för att de äldsta bör skrotas och eventuellt ersättas av nya och betydligt säkrare reaktorer om detta kan visas vara billigare än andra former av ny kraftproduktion. Med dagens teknik är det möjligt att bygga reaktorer baserade på passiv säkerhet. Asea-Atom presenterade redan för 30 år sedan konceptet till Pius, en självavstängande reaktor som inte behöver tillföras kylmedel utifrån, eftersom reaktortanken placeras i bor-haltigt vatten (3 500 kubikmeter) som helt fyller en mycket tjock och tät inneslutning. Det innebär att reaktorns restkylning inte kräver tillförsel av el från reservaggregat och att utrymmet för allvarliga operatörsfel elimineras. Någon sådan reaktor byggdes aldrig, kanske därför att den bedömdes kosta mer än en konventionell.

Bland de återstående kokarreaktorerna tillhör Oskarshamn 1 och 2 samt Ringhals 1 den första generationen. Att fortsätta driva dem är ungefär lika klokt som att använda flygplan tillverkade för 40 år sedan. Det senare skulle bara få av oss acceptera om vi alternativt kunde välja att flyga med ett bolag som använder moderna plan. Det räcker inte att reaktorerna uppfyller säkerhetsmyndighetens minimikrav. Åldrade och sedan länge avskrivna anläggningar bör ersättas av nya. Finansieringen kan knappast vara ett problem för kraftbolag som under de senaste åren gjort enorma vinster på höga elpriser.  

Allianspartierna har genom fjolårets riksdagsbeslut bestämt att ”kärnkraftparentesen” får förlängas genom att man ersätter gamla reaktorer med nya. Miljöminister Andreas Carlgren säger med anledning av de japanska haverierna att meningen är att kärnkraften ska minska i Sverige. Sanningen är att regeringen inte satt någon övre gräns för hur stora de nya reaktorerna får vara. Det öppnar en möjlighet att fördubbla kapaciteten hos den svenska kärnkraften.

Vi har redan mer kärnkraft per capita än något annat land i världen, till och med något mer än Frankrike. Att fransmännen trots detta baserar en högre andel av sin elförsörjning på kärnkraft beror på att deras konsumtion av el är väsentligt mindre än vår. Svenskarna förbrukar i genomsnitt 2,3 gånger mer el per person än genomsnittet inom EU 27.

Med högst kärnkraftsutnyttjande i världen vore det bättre om riksdagen ändrade sitt beslut genom att fastställa en övre gräns för den installerade effekten. Det skulle ha fördelen att inte tvinga kraftbolagen att satsa på maximalt stora reaktorer (om de vill utnyttja det tillgängliga utrymmet för nyproduktion). En kapacitetsgräns skulle ge dem möjlighet att bygga fler men mindre reaktorer om detta skulle visa sig vara säkerhetsmässigt och ekonomiskt fördelaktigt.

Kanske bör vi också betänka att ett globalt kärnkraftsutnyttjande på svensk nivå motsvarar cirka 7 000 reaktorer av genomsnittlig storlek. En sådan volym skulle medföra behov av upparbetning och återvinning av klyvbart material, eftersom tillgången på uran och torium annars inte räcker till på sikt. Sverige har avstått från att upparbeta utbränt kärnbränsle, eftersom det medför risk för utsläpp och för illegal spridning av klyvbart material.

Kanske borde vi hålla vårt kärnkraftsutnyttjande på en nivå som är globalt hållbar om andra länder skulle tycka att vårt sätt att lösa elförsörjningen är ett föregångs­exempel?

Per Kågeson  
professor i miljösystemanalys