I riksdagens utrikespolitiska debatt nyligen kritiserade Socialdemokraterna det indirekta stödet till despoterna i arabvärlden. I sin alternativa utrikesdeklaration skrev man bland annat: ”USA och EU har låtit kortsiktiga intressen om stabilitet överskugga behoven av demokrati och mänskliga rättigheter i främst Nordafrika. Vi vill se ett slut på denna kontraproduktiva politik för att i stället främja demokratisering och mänskliga rättigheter. På det viset uppnås verklig stabilitet.”
Det var ju ett ord i rättan tid, kan man tycka. Men för bara ett år sedan lät det annorlunda. Då laddade Socialdemokraterna inför valrörelsen och lanserade idéskriften ”Afrika – en rättvis värld är möjlig”. Den var till stor del förfärande läsning. Det verkade som om Socialdemokraterna inte hade lärt sig någonting av de senaste decenniernas politiska skeenden i Afrika.
I dokumentet framhölls betydelsen av ”god samhällsstyrning och gott ledarskap”. ”Det bör därför vara en prioritet för en svensk Afrikapolitik att stödja Afrikanska unionens (AU) initiativ och arbete för demokrati och gott samhällsskick”, menade författarna.
Afrikanska unionen hade då nyligen valt Libyens ledare Muammar Khaddafi till ordförande. Han slog genast fast att han ville bli titulerad ”kung över afrikanska kungar”.
Khaddafi – som de svenska Socialdemokraterna alltså ansåg vara rätt man att leda Afrika mot demokrati och gott samhällsskick – hade då under flera decennier stöttat inbördeskrig och internationell terrorism och i dag mördar hans soldater obeväpnade demonstranter på Libyens gator.
Att svenska socialdemokrater med kunskap om Khaddafis brutala maktutövning hade som främsta prioritet att stödja Afrikanska unionen kunde uppfattas som förbryllande. Men det följer en lång socialdemokratisk tradition.
I programförklaringen om Afrika som presenterades för ett år sedan slogs det fast att ”Anna Lindhs initiativ med en politisk ledarskapsdialog mellan nordiska och afrikanska ledare ska utvecklas”.
Vilka är då dessa afrikanska ledare som Socialdemokraterna vill ha en ”ledarskapsdialog” med? Jo, till allra största del män som har erövrat makten med vapen i hand, eller genom riggade val och genom att förtrycka den politiska oppositionen. Det är sådana män som Ugandas president Museveni, Etiopiens premiärminister Zenawi och Sudans president Omar Bashir.
Sveriges politik gentemot Afrika handlar om bistånd, ofta om rena kontantöverföringar. Reda pengar som går rakt ner i mottagarlandets statskassa. Där kan de användas för en mängd olika ändamål. Enligt regelboken ska de användas för det som kallas fattigdomsbekämpning. Men i praktiken kan de lika gärna användas till att förstärka presidentens säkerhetsstyrkor, eller till att köpa vapen eller muta väljare.
Det sistnämnda – röstköp – anges som en stor del i förklaringen till att Ugandas president Yoweri Museveni nu helt nyligen vann valet och därmed kan fira 25 år vid makten. Sverige har under årtionden pumpat in miljoner och åter miljoner i Ugandas statskassa.
Att det kan bli så beror på att biståndspolitiken genomsyras av ett ekonomistiskt synsätt som sällan tar hänsyn till politiska variabler. De som administrerar biståndet gör inga konsekvensanalyser av den förda politiken.
Men den fråga som alltid måste ställas när Sverige överför resurser till ett mottagarland i Afrika är: vad får denna gåva för politiska konsekvenser i landet i fråga? Kommer den att stärka diktatorns makt? Göra det svårare för den politiska oppositionen?
Sverige har en lång och grundmurad tradition av att stötta despotier i Afrika och tydligast manifesterar sig detta i vår biståndspolitik. Denna politik skapades och drevs tidigare av socialdemokrater och förvaltas i dag av en borgerlig regering. Trots flagranta brott mot mänskliga rättigheter, trots valfusk och fängslande av politiskt oppositionella fortgår Sveriges ekonomiska stöd till regeringar som ägnar sig åt sådant. De afrikaner som vid förra årets presentation av den socialdemokratiska idéskriften ”Afrika – en rättvis värld är möjlig” ställde frågor om det fick det standardsvar man alltid får. ”Biståndet gör det möjligt för oss att upprätthålla en dialog med mottagarlandet.” Så svarar Socialdemokraterna, och så svarar även biståndsminister Gunilla Carlsson.
Enligt resonemanget måste alltså Sverige överföra hundratals miljoner kronor i bistånd för att kunna ”upprätthålla en dialog” med en afrikansk diktator. Om pengarna uteblir vägrar diktatorn prata.
Dessa ”dialoger”– om de ens förekommer – har aldrig lyckats åstadkomma några förbättringar av mänskliga rättigheter i någon afrikansk diktatur.
Hur är det möjligt att alla dessa experter på Sida och inom utrikesförvaltningen av allt att döma prioriterar fel i valet av samarbetspartner i Afrika? Jag tror det handlar om en politisk tondövhet som yttrar sig i ett ihärdigt makthavarperspektiv. Svenska makthavare talar helst med andra makthavare. Även om de heter Khaddafi eller Museveni. Folket är inte intressant. Och nu när folket gör revolution står diplomaterna och tittar på med sina urdruckna cocktailglas i händerna och förstår inte vad som pågår.
Sverige måste tänka fram nya former för att stödja de genuina demokratiska reformrörelser som i dag kämpar under oerhört svåra förhållanden i Afrika. Vi måste sluta backa upp de rika och mäktiga, bland annat i skepnad av kamratklubben Afrikanska unionen och i stället hjälpa de fattiga och maktlösa. Det är där vår solidaritet ska finnas.
Bengt Nilsson
Journalist och författare, bland annat till boken ”Sveriges afrikanska krig”, Timbro förlag