När Sovjetunionen föll byttes hammaren och skäran ut mot den ryska dubbelörnen i statens heraldiska vapen. Dubbelörnens ena huvud har länge ansetts blicka västerut och spegla Rysslands strävan efter delaktighet i västerlandets kultur, medan det andra spanar österut och symboliserar Rysslands imperialistiska ”Drang nach Osten” för att etablera och vidmakthålla en rysk kontroll över den nästan ofattbart stora asiatiska landmassan.
Den senaste tiden tycks denna tolkning mer aktuell än på länge. Det ena örnhuvudet förefaller plötsligt förebåda en öppnare rysk utrikespolitik. Det andra tycks fortfarande stå för en rysk strävan att militärt återta och understödja den stormaktsroll man anser att Ryssland bör spela.

I flera år har ryssarna talat om nödvändigheten av att snabbt reglera de ekonomiska gränserna i Arktis. Uttalandena har understötts av återupptagen flygpatrullering längs den norska kusten, placering av en rysk flagga på havets botten vid nordpolen och upprepat tal om att man i april 2010 skulle luftlandsätta ryska soldater vid nordpolen. Men så, helt nyligen, sker något helt annat. Efter 40 år av resultatlösa förhandlingar gör Ryssland upp med Norge och skriver på ett avtal om gränsdragning mellan ländernas ekonomiska zoner i Arktis. Ryska fallskärmsjägare på nordpolen lyser med sin frånvaro. Ryssland väljer att inom ramen för internationell rätt lösa en fråga av största ekonomiska vikt för landet.
Sannolikt innebär uppgörelsen att norsk expertis kommer att engageras i de ryska gas- och oljeprojekten i Arktis, vilket vore bra med tanke på riskerna för djurlivet i Arktis. Det avtal som ryssar och norrmän slutit kring fångstkvoter för fisket i de arktiska vattnen är också uppmuntrande.

Ytterligare ett positivt tecken är det sätt på vilket ryssarna reagerade på den polska flygplanskatastrofen inför minnesdagen i Katyn. Det faktum att man i rysk tv visade den polska långfilmen om den sovjetiska massavrättningen av 22 000 polska officerare i Katyn 1940 och dessutom sände den i repris var mycket glädjande. Sverige, som efter hand fördjupar sitt samarbete med Polen och för en utrikespolitik som stödjer de baltiska staterna, borde reagera positivt på Rysslands åtgärder. Det är för tidigt att säga om Ryssland långsiktigt tänker föra en öppnare och mer välvillig politik mot Europa och inte minst de baltiska staterna och Polen. Men redan möjligheten att så är fallet borde leda till att vi visar vår uppskattning och uppmuntrar till en fortsättning.

Emellertid – och detta är viktigt – förändrar allt detta inte vår säkerhetspolitiska relation med Ryssland. Den kommer fortsatt att bero på hur den påbörjade ryska militära upprustningen utvecklas. En tydlig tendens är att ryssarna upphandlar högteknologisk försvarsmateriel genom en kombination av inköp och licenstillverkning i Ryssland. Frankrike har plötsligt blivit ett högintressant land för leveranser av sådan materiel. Förhandlingar pågår om stora och avancerade landstigningsfartyg och elektronikföretaget Thales skall leverera värmesikten till den ryska stridsvagnen T-90. Det förekommer uppgifter om att ryssarna vill köpa stridsfordon från Frankrike eller Italien för licenstillverkning. Militärt är inköpen av betydelse därför att rysk försvarsindustri i ett slag kan moderniseras och frigöra sig från gammal teknik som inom vissa materielslag släpar efter västvärldens med kanske 20–30 år.

Man kan anta att ryssarna i praktiken kommer att betala i natura med gas, levererad genom de planerade ledningarna till Italien och Frankrike. Att uppgörelsen med Norge genomfördes just nu kan till del bero på att rysk ekonomi (och rysk upprustning?) kräver att gasfälten i Norra Ishavet snabbt exploateras.

Frankrike agerar utan hänsynstagande till länderna runt Östersjön. I dagens ekonomiska situation är tillgång till rysk gas (till förmånligt pris?) och fler arbetstillfällen något man inte anser sig kunna avstå från. Återstår att se om det militärindustriella samarbetet även leder till ett öppnare Ryssland, eller om man bara öppnar buren för den ryska björnen.
Den svenska debatten präglas av försök att presentera en entydig Rysslandsbild, ju entydigare desto bättre. När någon lyfter fram de revanschistiska dragen i rysk politik eller andra negativa tendenser viftas detta alltid bort som uttryck för ”Rysslandsskräck”. Den som pekar på ryssarnas växande kontakter med omvärlden och internets starkt växande roll för unga ryssar, bemöts inte sällan med anklagelser för att underskatta hur den korrumperade elitens kontroll av samhället hindrar en demokratisk utveckling.

Men – Ryssland av i dag är ett komplext samhälle med olika kraftfält. Därför vore det en välsignelse om vi förmådde att diskutera Ryssland och föra en politik mot landet med flera olika inslag och på flera plan samtidigt. Att skapa förutsättningar för en fredlig utveckling i Östersjöområdet är den viktigaste uppgiften för vår säkerhetspolitik. Just därför bör vår utrikespolitik snabbt fånga upp det som kan vara en ny rysk politik mot omvärlden och därmed stödja dem som i Ryssland kan tänkas stå för en sådan inriktning. En aktiv handelspolitik från vår sida och ökade investeringar i Ryssland vore positiva steg mot en bättre gemensam framtid. Vi har en mer än tusenårig historia tillsammans med Ryssland, vars författare, diktare, musiker, konstnärer och vetenskapsmän har berikat vår kultur och våra liv. Ett djupare samarbete runt Östersjön och en förtroendefull samverkan inom många olika områden är därför ett naturligt steg som skulle stärka en ekonomisk och demokratisk utveckling i Ryssland. Det mesta av detta är åtgärder som vi främst kan vidta tillsammans med andra europeiska nationer, där Polen vid sidan av Finland efter hand stiger fram som en självklar och nära samarbetspartner.

Försvarspolitiskt är det däremot hög tid att reagera på Rysslands militära rustningar. Den svenska försvarspolitiken rör sig fortfarande i fel riktning. De internationella insatserna får pengarna medan försvaret av vårt territorium mest får vackra men tomma ord.

Att anskaffa moderna vapensystem är projekt som löper över långa tidsperioder, från 15 och ända upp till 30 år. För Rysslands del är det fråga om stora ekonomiska satsningar, motsvarande många hundratals miljarder kronor. Det skapar en säkerhetspolitisk hårdvara, som kommer att påverka Rysslands alla grannstater under lång tid framöver. Dessa fakta förändras inte även om den ryska utrikespolitiken öppnar sig mot omvärlden. Lika långsamt som militär förmåga växer, lika snabbt kan en statslednings attityder till omvärlden förändras. Att påpeka detta är inte ett uttryck för ”rysskräck” utan lyfter bara fram de realiteter som små grannstater till en stormakt alltid måste beakta.

Bo Pellnäs
säkerhetspolitisk kommentator, ledamot av Kungliga krigsvetenskaps­akademien