Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Sverige måste våga utreda frågan om frivillig dödshjälp”

”Jag kommer inte att ha något att säga till om då jag ska dö. Oavsett hur meningslös den sista tiden blir. Oavsett smärta. Då blir jag omyndigförklarad”, skriver Harald Norbelie.
”Jag kommer inte att ha något att säga till om då jag ska dö. Oavsett hur meningslös den sista tiden blir. Oavsett smärta. Då blir jag omyndigförklarad”, skriver Harald Norbelie. Foto: Beatrice Lundborg

Rätten till vår död. Vi måste utreda möjligheten att på frivillig grund ge döende hjälp att förkorta livet när allt hopp är ute och bara smärta återstår. Vad säger sjukvårdsminister Gabriel Wikström? Finns det något viktigare än hur vi ska förhålla oss till liv och död? Det skriver Harald Norbelie, som håller på att förlora sin kamp mot cancern.

Jag befinner mig i livets slutskede.

För snart elva år sedan fick jag diagnosen prostatacancer. Sjukdomen hade dessvärre avancerat utanför körteln och kunde således varken opereras eller strålas. Däremot var den möjlig att behandla med livsuppehållande terapier. Och i alla år har jag mått bra utan några biverkningar och fått den bästa vård man kan tänka sig, först på Sankt Göran i Stockholm och sedan sju år tillbaka på Visby lasarett. Jag har fått ta del av de bästa mediciner och läkarvård som finns. Allt tack vare offentlig finansiering. Till slut är dock medicinlådan tömd.

Från att i början av detta år ha känt mig fullständigt frisk rasade allt på kort tid. Ny cytostatika sänkte kraftigt mina blodvärden och jag blev ett lätt offer för infektioner. Först blodförgiftning, följt av ytterligare infektioner under våren med upprepade sjukhusvistelser. Därefter tog cancern över. Vid midsommartid gick jag med rullator. I dag är jag helt bunden till rullstol. Måste ha hjälp att ta mig i och ur säng med hjälp av hemtjänst och lyftanordningar. Kan inte sköta min hygien. Är beroende av morfin. Metastaserna har tagit makten över mitt skelett.

Så hur kommer den närmaste framtiden att bli? Värre förlamning? Än mer nedsatt syn? Svåra smärtor? År 1994 konstaterade Socialstyrelsen att nio av tio cancerpatienter lider av svår smärta under den sista levnadsveckan.

Jag kommer inte att ha något att säga till om då jag ska dö. Oavsett hur meningslös den sista tiden blir. Oavsett smärta. Då blir jag omyndigförklarad. Annars talas gärna om ”patientinflytande”. Men inte nu. Vårt lands oförmåga att hantera döden skrämmer mig.

Varför förmår inte Sverige ens diskutera frågan om dödshjälp?

På nittiotalet gjordes en utredning om vård i livets slutskede. Den lade fram sina direktiv 1997 och då slogs också fast att dödshjälp inte var aktuellt. Den frågan var för känslig. Där duckade politikerna. Ansvarig minister var Margot Wallström.

Argumenten mot dödshjälp var kategoriska, närmast aggressiva. I direktiven påstås att ”en legalisering skulle ge skrämmande signaler till de många som vill leva trots svår sjukdom”; eller att ”ett visst antal människor skulle komma att få dödshjälp utan att de uttryckligen begärt det”; samt att ”människors tillit till hälso- och sjukvården och dess personal hotades”. Jag kan inte se att dessa argument är relevanta. Det som ska utredas är förstås frivillig dödshjälp.

Jag vill inte på något sätt påstå att frågan är enkel. Särskilt för läkare som ska bota och rädda liv. Men är det bättre att stå bredvid en människa som lider av smärta och ångest i en obotlig sjukdom, som inom kort ofrånkomligt kommer att leda till döden och som har uttryckt sin bestämda önskan att slippa allt detta, än att tillmötesgå denna sista vilja? Är det mer barmhärtigt?

Jag har svårt att se det.

Läkarkåren är splittrad i frågan. Som jag har uppfattat det är ungefär en tredjedel för, en tredjedel emot och en tredjedel har inte tagit ställning (hur nu det kan vara möjligt). Den läkare vars samvete säger att det skulle strida mot hans eller hennes övertygelse ska naturligtvis inte vara tvingad att utföra dödshjälp.

 

Har religiösa samfund för stort inflytande över frågan? Varför, i så fall, i detta så kallat sekulariserade land? Frågan om liv och död är en etisk diskussion, knappast något som religiösa föreställningar har patent på.

 

Dödshjälp är, enligt vissa delvis olika kriterier, tillåtet i Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Schweiz. Dessutom i några delstater i USA. Men Sverige orkar inte ens på allvar utreda frågan. Finns något viktigare än hur vi ska förhålla oss till liv och död?

Det måste rimligen gå att finna godtagbara kriterier för frivillig dödshjälp utan att riskera att komma ut på ”det sluttande planet”, vilket brukar vara ett av argumenten emot: alltså att frivillig dödshjälp successivt öppnar vägen även för ofrivillig dödshjälp. Vilket i sin tur för tankarna till farhågor att en patient med till exempel ett svårt handikapp skulle ha anledning att frukta för sitt liv. Vilket i sin tur i debatten har medfört de mest absurda jämförelser med nazisternas eutanasiprogram, trots att detta mordprogram var raka motsatsen till frivillighet. Därför bör man också tala om ”frivillig dödshjälp”. Ordet ”eutanasi” har fått en glidande och inte helt värderingsfri innebörd.

Jag önskar också att man i debatten undviker ett värdeladdat begrepp som ”läkarassisterat självmord”. Vad det handlar om är frivillig hjälp att förkorta livet.

Andra argument har varit ”livets okränkbarhet”, ett närmast religiöst argument. Har religiösa samfund för stort inflytande över frågan? Varför, i så fall, i detta så kallat sekulariserade land? Frågan om liv och död är en etisk diskussion, knappast något som religiösa föreställningar har patent på.

När en obotlig sjukdom inom mycket snar framtid kommer att leda till döden, när smärtlindring inte längre hjälper och när patienten uttryckligen för läkare och anhöriga givit uttryck för sin vilja att slippa den sista tidens lidande bör inte samhället sätta hinder i vägen.

Min önskan är att någon vågar väcka liv i frågan om rätten till vår död. Vad säger sjukvårdsminister Gabriel Wikström? Är inte min önskan om rätten att bestämma hur stort lidande jag ska utsätta mig för den allra sista tiden värd någonting? Att jag kan få obegränsad smärtlindring, sedering, även om det innebär att döden påskyndas? Att min död kan bli trygg, värdig och inte minst smärtfri?

Ytterligare en fråga som borde belysas är hur ett livstestamente kan utformas för att vara tryggt och säkert. Sådana finns exempelvis i Danmark.

Så många som 73 procent av Sveriges befolkning är positivt inställda till frivillig dödshjälp för den som är bortom all hjälp, enligt en avhandling på Karolinska institutet.

Att läkare med sin etik och politiker med sin religion talar om för mig att jag tålmodigt ska bära mitt lidande den sista tiden är motsatsen till respekt för livets okränkbarhet.

Harald Norbelie, journalist och författare

Dagens artikelförfattare

Harald Norbelie, journalist och författare

Läs mer. Fler debattartiklar på DN Debatt

”Vi kräver slut på Rysslands illegala annektering av Krim” Ryssland bryter flagrant mot de principer för säkerhet och samarbete som landet självt godkänt, skrev utrikesminister Margot Wallström den 1 augusti. 

• ”Total brist på bedömning av risk förvärrade branden” Flera samverkande brister förklarar brandens dramatiska utveckling, skrev regeringens utredare Aud Sjökvist den 31 juli. 

• ”Att låsa Vattenfalls tyska kol är oklok och dyr miljöpolitik” Att sälja tillgångarna och använda intäkterna till miljöinvesteringar vore betydligt bättre, skrev Alvar Palm, doktorand vid Lunds universitet den 30 juli.  

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.