DN Debatt

”Sverige och Finland måste fatta beslut om Nato ihop”

Ett kanadensiskt F 18-plan vapensäkras på en litauisk flygbas den 20 oktober i år efter att ha använts för att genskjuta et ryskt övervakningsplan. Litauen och Kanada är Natomedlemmar.
Ett kanadensiskt F 18-plan vapensäkras på en litauisk flygbas den 20 oktober i år efter att ha använts för att genskjuta et ryskt övervakningsplan. Litauen och Kanada är Natomedlemmar. Foto: Corporal Gabrielle DesRochers/Canadian Airforce/AP

Viktig signalpolitik. Att säga ”alliansfriheten har tjänat sitt syfte väl och det finns ingen anledning att ändra på den” är fel sätt att hantera Natodebatten. Steget till medlemskap skulle betyda lite praktiskt men mycket politiskt. Ett ensidigt svenskt inträde skulle kunna öka spänningen i Norden, skriver Jan Nygren.

Alliansfriheten har tjänat sitt syfte väl och det finns ingen anledning att ändra på den. Så lyder ofta svaret till dem som i dag kräver svensk Natoanslutning. Det finns dock goda skäl att fråga sig: vilken alliansfrihet? Och är detta rätt sätt att hantera frågan om Natomedlemskap?

Svensk säkerhetspolitik har under lång tid levt med begreppet ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Men detta begrepp har haft olika innebörd över tid och heller inte alltid varit alldeles entydigt. Numera är begreppet dessutom stympat. Doktrinen är flera hundra år gammal, men låt oss summariskt se vad som hänt under efterkrigstiden.

Tage Erlander drev frågan om ett nordiskt försvarsförbund efter kriget, vilket principiellt var ett steg bort från alliansfriheten. Så blev det inte. Framför allt Norge ville ha en annan säkerhetspolitisk lösning, medlemskap i Nato. Den svenska alliansfriheten ”överlevde” sålunda tack var detta norska ställningstagande. Begreppet neutralitet definierades då så, att om någon nation angrep Sverige trots den deklarerade neutraliteten, stod det Sverige fritt att söka hjälp från vilka andra nationer som helst. Neutralitetsbegreppet var sålunda den viktiga ingrediensen och skulle hålla oss utanför krig. Om det inte gick var det inte tal om att nationen skulle klara sig själv. Tvärtom.

I takt med att det kalla kriget kopplade greppet om världen framstod alliansfriheten som allt viktigare. I händelse av krig skulle vi vara kapabla att klara oss själva. Ett starkt försvar blev den viktigaste hörnstenen för trovärdigheten i vår säkerhetspolitik. Den gamla sanningen att vi skulle be om hjälp om neutraliteten bröts var nu borta.

Danmark och Norge gick sålunda med i Nato men med den viktiga och självpåtagna restriktionen att inga stående Natostyrkor från andra nationer, framför allt USA, skulle finnas på dessa nationers mark. Syftet var att minska trycket från Sovjetunionen och Warszawapakten på Norden och i synnerhet Finland, som skickligt, genom avtal med grannen i öst, deklarerad självständighet och en icke oansenlig militär kapacitet, fredade sin gräns mot Sovjetunionen. Den svenska väpnande alliansfriheten, då fortfarande med epitetet ”syftande till neutralitet i krig”, passade utmärkt för att minska spänningen i Norden och därmed fullgöra en av säkerhetspolitikens viktigaste uppgifter: att bidra till att krig inte uppstår.

Resten av historien är mer bekant. Murens fall, Sovjetunionens upplösning och Warszawapaktens död. Rysslands återuppståndelse och, också värt att notera, Natos förändrade roll.

För svenskt vidkommande har sedan murens fall neutralitetsbegreppet tagits bort ur doktrinen, vi har inlett samarbete med Nato och våra stridskrafter är Natoanpassade både vad avser språk och teknik. Vi har dessutom deklarerat att vi kommer att ställa upp och stötta våra grannländer, men också övriga EU-länder, om de skulle angripas eller på annat sätt hamna i konflikt med den övriga omvärlden. Samtidigt har vi rustat ner vår militära förmåga, en förmåga som tidigare var en så viktig del av den svenska doktrinen. Dessutom har Sverige blivit medlem i EU, något som i säkerhetspolitiska termer betraktades som ytterst tveksamt bara några år innan medlemskapet blev ett faktum.

Det som hänt reser sålunda frågan: Vilken alliansfrihet är det som tjänat sitt syfte?

I själva verket har begreppet över tid haft ett ganska varierat innehåll. Förvisso har den svenska riksdagen både informerats och fattat besluten som lett till dessa förändringar, men retoriken har inte hängt med. Och nationen lever fortfarande med känslan av att den gamla tidens doktrin fortfarande gäller, även om man numera inte är riktigt på det klara med vad den egentligen innehåller.

Man kan ha synpunkter på förändringarnas innehåll. Jag avstår från det här. Det intressanta i detta sammanhang är att de är ett faktum. Min poäng är att med tanke på de omvärldsförändringar vi sett är det inte mer än rimligt att säkerhetspolitikens innehåll förändrats. Det vore sålunda märkligt om inte dagens säkerhetspolitik anpassas och justeras till nutidens förhållande, men framför allt till det vi tror om framtiden. Ty vad som än tjänat våra syften igår, hjälper det inte om vi inte är beredda att anpassa oss till det vi förväntar oss av morgondagen. I praktiken är det ju det som skett, även om allmänheten möjligen tror något annat.

I detta perspektiv ska man se Natofrågan. Det räcker inte längre att avvisa kraven på medlemskap för Sverige med att ”alliansfriheten har tjänat sitt syfte och det finns ingen anledning att ändra på den”. Detta är fel sätt att hantera Natodebatten. Det måste ske med argument som är hämtade från dagens verklighet, inte från gårdagens retorik.

Det råder i dag stor samstämmighet om Rysslands beteende och ambitioner. Det vi ser är mycket oroande.

I praktiken skulle ett Natomedlemskap egentligen inte i sak innebära en särskilt stor förändring. Det mesta av medlemskapets ansvar och förpliktelser har Sverige redan tagit på sig. Men politiskt och signalmässigt betyder medlemskapsfrågan väldigt mycket. Just därför är oklokt av Sverige att nu begära att bli medlem i Nato. Det skulle riskera skapa ytterligare säkerhetspolitiska spänningar för Finland och därmed också för Sverige och resterande länder i Norden. Sverige och Finland måste i stället gemensamt hantera Natofrågan. I det samtalet väger Finlands ord tungt. Om Finland, och då menar jag inte en enskild politiker eller ett enskilt parti, signalerar att man vill gå med i Nato måste Sverige rimligen överväga att koordinerat fatta samma beslut. Om Finland inte finner anledning att gå med, bör vi heller inte ta det steget. Att flytta fram Natos gräns till gränsen mellan Finland och Ryssland kräver noggranna säkerhetspolitiska analyser i både Finland och Sverige. Men utvecklingen i Ryssland skulle kunna göra en sådan åtgärd nödvändig. Det är ett besked som också Kreml bör bibringas. Att Sverige ensamt skulle hantera Natofrågan bedömer jag under alla omständigheter som mycket oklokt

Formellt Natomedlemskap är alltså ett litet steg i praktiken, men ett stort steg i säkerhetspolitiken. Det är ingen enkel fråga och diskussionen tjänar lika lite på suddiga retoriska svar som på tvärsäkra påståenden och krav om behovet av omedelbart medlemskap.

En sak är jag dock övertygad om. Svensk säkerhetspolitik måste komma ut ur garderoben. Vi behöver en öppen och seriös debatt. Tomas Bertelmans rapport om försvarspolitiskt samarbete, som lämnades till försvarsministern i onsdags, har gläntat på dörren och försvarsministerns skrivbordslåda får nu inte bli alternativet till garderoben.