Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Sverige ska inte följa Cameron i EU-politiken”

På en punkt har den svensk-brittiske EU-skeptikern Mats Persson rätt: ”Ett EU utan Storbritannien skulle innebära dåliga nyheter för Sverige” bland annat därför att vi har en likartad inställning till frihandel, konkurrens, näringsfrihet och andra delar av den ekonomiska liberalismen (DN 23/1). Dock, ett vidgat brittiskt avståndstagande från EU-samarbetet, som Persson förordar, är inte dåliga nyheter bara för Sverige utan för många EU-länder, bland annat Tyskland, skriver Carl B Hamilton (FP).

EU:s ledande land har tydligt i handling vid olika förhandlingar – till exempel om EU:s långtidsbudget – agerat så att Storbritannien ska känna sig bekvämt med att vara kvar i EU. Även president Obama och USA har givit tydligt besked till David Cameron och Storbritannien att USA föredrar ett EU-aktivt Storbritannien inne och inte ute ur det europeiska samarbetet.

Detta samarbete handlar inte bara om ekonomi, som Persson vill avgränsa det till, utan även gränsöverskridande brotts- och terroristbekämpning, lösningar på klimat- och miljöproblemen, passfrihet och fri rörlighet, inga krav på arbetstillstånd för EU-medborgare i andra EU-länder, olika studentutbytesprogram, osv. Även om Mats Persson struntar i dessa samarbeten bör inte Sverige göra det. Perssons aktuella utgångspunkt är dessutom fel, nämligen att Sverige och Storbritannien skulle ha ett sammanfallande intresse beträffande planerna på EU:s bankunion.

Persson är dock förlåten sin felsyn därför att det förvisso finns en ändrad inställning hos svenska moderater och socialdemokrater till Europasamarbetet, och som går i David Camerons EU-negativa riktning. Den förändringen har kommit successivt och har blivit allt tydligare som politisk strategi.

Med finansminister Anders Borgs återkommande retoriska tuffhet om bankunion kom Sverige under 2012 att uppfattas på glid att bli den randstat i Europa, som Carl Bildt en gång varnade för. ”Sverige går inte med utan formar i stället en allt tydligare skeptisk pakt mellan London, Prag och Stockholm.” … och ”hamnar därmed i samma sällskap som klart EU-skeptiska Storbritannien och Tjeckien, som också deklarerat att de inte vill vara med. Andra länder, till exempel Danmark och Polen, har inte bestämt sig än.”, skrev politiskt neutrala TT den 13/12.

Att Reinfeldt tydligen under hösten börjat kallas ”Nordens Cameron” i Bryssel är symptomatiskt, men inte sympatiskt.

Under hösten redovisade finansminister Anders Borg till media en starkt avvisande hållning till svensk medverkan i en bankunion. Men Sveriges försök att få igenom en ”teknisk” fördragsändring visade sig politiskt dödfödd hos de andra medlemsländerna. När delförhandlingen om tillsyn av EU-banker var över i december 2012 konstaterade därför Borg att: ”Sverige har fattat beslutet att vi i dagsläget inte kommer att gå med i bankunionen, men vi har också sagt att vi kan acceptera att de andra medlemsländerna går vidare med den”. (Ekot den 13/12). Men detta är varken första eller sista ordet.

Under senhösten kröp den råkalla realpolitiken in under skinnet. Insikten tilltog om det fjättrande beroendet hos svenska företag och banker – särskilt svensk-finska Nordea – av EU-marknaderna, EU:s regler och institutioner. Sveriges ekonomiska beroende av EU-länderna är av en helt annan dignitet än Storbritanniens och vår politiska vikt i EU är dessvärre betydligt lägre. Sverige är i dessa avseenden som Danmark och Polen, som båda valt en mjukare linje än Sverige.

LO har insett läget, och har reagerat mot den enögt skeptiska inställningen till bankunion hos partierna – utom Folkpartiet – i riksdagen.

För LO handlar frågan rimligen om Sveriges långsiktiga ekonomi: jobb, företagens lönebetalningsförmåga och människors inkomster, mer än att följa en opinonsvind. Sålunda skrev LO-ekonomerna Ola Pettersson och Torbjörn Hållö att ”Europas medborgare har allt att vinna på att bankunionen snabbt kommer på plats och blir effektiv. Vår kontinent har under ett halvt sekel fått betala ett högt pris med låg tillväxt och hög arbetslöshet för att bankerna är svagt och dåligt reglerade. … Sverige har all anledning att söka den trygghet som en gemensam bankunion kan ge. Vi menar att en bankunion bör välkomnas av Sverige, inte motarbetas” (SvD den 4/12).

Följaktligen väckte det uppmärksamhet i riksdagen – men inte i media! – när Marie Granlund, talesperson (S) i riksdagen i EU-frågor, nedtaggad och orolig kommenterade Fredrik Reinfeldts rapport från EU-toppmötet om att Sverige inte fick likvärdiga villkor med euroländerna, men ändå till slut sade ja till uppgörelsen om EU:s banktillsyn: ”Jag kan beklaga att det inte gick att uppnå likvärdiga regler [med euroländerna] avseende [Sveriges deltagande i ECBs tillsynsråd]. Kommer statsministern att verka för att det kommer att bli likvärdiga regler för oss som står utanför eurosamarbetet och för dem som är med i den monetära unionen? Det skulle vara olyckligt att slänga igen dörren. Sverige är ett litet land, och det är viktigt att hålla alla dörrar öppna.” (den 18/12, anf. 79, min kursivering).

Statsministern – sedvanligt nedtonad – sade att ”hela min [Fredrik Reinfeldt] avsikt är att fortsätta arbeta med [de återstående stegen mot en fullskalig bankunion] mycket konstruktivt, i syfte att nå bästa möjliga resultatet. Men jag delar [Anders Borgs] uppfattning att det kommer att ta ett tag, för det är rätt komplicerade frågor kvar. Det var bra, det som nu skedde på finansministrarnas möte [i december 2012]. Väsentliga steg togs.” (anf. 114). Realpolitiken hade börjat sjunka in.

Detta gäller idag som Sveriges linje beträffande bankunion, och den är definitivt inte David Camerons och Storbritanniens linje!

Folkpartiet har konsekvent bejakat ett bättre Europasamarbete, inklusive att Sverige bör eftersträva en europeisk bankunion. Vi flörtar inte med EU-skeptikerna – vi bemöter dem.

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson (FP)