Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Sverige ska vara ett land av inspirerande klassresor”

Debatt i dag. Framtidens fördelningspolitik måste handla om social rörlighet. Sverige ska vara ett land där alla kan bli något, ett land fyllt av nya inspirerande ”klassresor”, där man oftare får frågan vart man är på väg än varifrån man kommer, skriver socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) inför dagens riksdagsdebatt.

Idag håller riksdagen en särskild debatt om svensk fördelningspolitik. Debatten äger rum i en orolig ekonomisk omvärld, samtidigt som nästan alla svenskar fått det ekonomiskt bättre under de senaste åren. God löneutveckling, jobbskatte­avdragens riktade skattesänkningar och låg inflation gör att de verkliga inkomsterna för människor i vanliga lönelägen har ökat.

Internationellt sett är detta nästan unikt. Medan 19 av 33 OECD-länder har haft en negativ ekonomisk utveckling mellan 2007 och 2010, har Sveriges ekonomi tvärtom vuxit med i snitt tre procent per år. Långsiktig och seriös fördel­ningspolitik måste därför handla om hur en växande ekonomi ska komma alla till del, inte om hur ett krympande välstånd fördelas.

Ändå är det viktigt att diskutera inkomstskillnader. De har sedan 80-talet ökat även i Sverige, om än från en låg nivå. Och Sverige är tillsammans med Norge, Danmark och Island fortfarande ett av världens absolut mest jämlika länder, nästan hur man än mäter. Tar man dessutom hänsyn till sådana välfärdstjänster som nästan alla familjer använder – framför allt sjukvård, förskola, skola och universitet – blir Sverige ett än mer jämlikt land att leva i. Och det är ingen slump att Sverige är världens mest jämlika land när vi mäter människors livslängd.

Men dagens Sverige är inte längre som Sverige var för 30 eller 40 år sedan och de flesta förändringar har varit positiva. Förr hade vi den fria världens högsta skatter och rent absurda marginalskatter. Den svarta ekonomin var utbredd. I dag är det mer lönsamt att arbeta och allt fler väljer att utbilda sig.

Förr levde farligt många på sociala ersättningar, i dag är andelen lägst sedan 1990. Från regleringar och monopol är Sverige nu en del av globaliseringen, vilket betyder mycket för ett exportberoende land som Sverige. Och våra gränser är mycket öppnare, både för flyktingar som söker en fristad och för arbetskrafts­invandrare som vill jobba här. Men många som kommer hit tjänar i början mindre än svenskar som alltid bott här, och i den meningen ”ökar ojämlikheten”. Men det vore en förfärlig slutsats att av den anledningen stänga våra gränser för dem som nu söker sig hit.

Samtidigt sker det stora förändringar på arbetsmarknaden. Kvalificerade tjänster växer och enklare tillverkning flyttar ofta utomlands. Många högutbildade får välbetalda specialistjobb. Vi konkurrerar inte med låga löner utan med hög kompetens och det är naturligtvis bra. Men även enklare jobb behövs, om alla människor ska kunna bidra. För många blir det en första chans att komma in i yrkeslivet.

Sverige var inte bättre förr, men allt är inte bra i dag heller. Fördelningspolitik är både viktigt och svårt och alla har inte alltid insett dess värde. Även vi i borgerligheten har skäl att vara ödmjuka och självkritiska. Gammalt onyanserat tal om ”närande och tärande” är ett exempel. Överdriven tro på att marknaden automatiskt fördelar rättvist är ett annat. Rättvis fördelning är också ett gemensamt ansvar. Några länder lär oss just nu att stark ekonomisk tillväxt inte alls blir rättvist fördelad. Medan andra länder i stället lär oss att välståndet faktiskt också måste byggas, inte bara delas ut.

Fördelningspolitiken måste vara långsiktig. Studenter kan ha det knapert i rätt många år, och ändå få det mycket bra. Och fördelningspolitik handlar naturligtvis om lönebildning, skatte­tryck och bidragsnivåer. Men också om ännu svårare saker: om jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden och om respekten för barns egna rättigheter; om ett land med rätt platta hierarkier och med en kultur som säger att en ann’ faktiskt visst är så god som en ann’.

Allt detta kan Sverige både värna och utveckla. Frågan borde därför vara hur en framgångsrik svensk fördelningspolitik egentligen ser ut i det moderna kunskapssamhället. Men den debatten har knappt ens börjat.

Man kan enkelt öka statistikens jämlikhet genom att höja skatterna för alla som jobbar, och höja bidragen för alla som inte gör det. Den vägen har Sverige prövat. Transfereringar som a-kassa och sjukförsäkring kommer alltid att vara viktiga men den svenska modellens höga välfärdsambitioner bygger på att alla som kan jobba och försörja sig själva faktiskt också gör det. När den principen urholkas, försämras våra möjligheter att hjälpa dem som inte kan arbeta.

Jag tror att framtidens fördelningspolitik måste handla om social rörlighet. Sverige ska vara ett land där alla kan bli något, ett land fyllt av nya inspirerande ”klassresor”, där man oftare får frågan vart man är på väg än varifrån man kommer. Men mot löftet om social rörlighet står alltför ofta hotet om social ärftlighet. Det vill säga risken att barn ärver sina föräldrars sociala utsatthet. Få saker är så orättvisa och här finns stora framtidsutmaningar:

Hur ska förskolan och skolan ge alla barn de kunskaper som krävs för det moderna arbetslivet? Hur stöttar socialpolitiken de unga som växer upp i ekonomiskt och socialt utsatta familjer? Hur undviker vi att den äldre generationens beroende av socialbidrag, sjukpenning och förtidspension går i arv till nästa? Här finns frön till en ny svensk välfärdsdiskussion bortom ytlig partiretorik.

En rättvis välfärdspolitik måste både uppmuntra eget arbete och respektera att alla inte alltid kan arbeta. Den måste vara lika tydlig om våra personliga skyldigheter som om våra sociala rättigheter. Man ska vilja bidra och kunna lita på att alla andra också gör det. Och våga ta emot det man behöver för att man själv bidrar efter förmåga.

Det finns en fin värdegrund bakom den svenska välfärdsmodellen. Den måste bara återupptäckas då och då, och pragmatiskt anpassas till det samhälle vi nu lever i. Då duger varken nostalgi eller återställare.