Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Sverige skänker bort tillgångar i Sameland”

Foto: Paul Hansen

Kolonisering. Den svenska staten fortsätter att stödja utländska bolags exploatering av renbetesland. Senaste exemplet är det brittiska bolaget Beowulfs gruvprojekt i Kallak utanför Jokkmokk. För oss handlar det om renskötselns och den samiska kulturens fortlevnad, skriver företrädare för de svenska samerna.

Antagligen drabbar svensk polis i dag igen samman med demonstranter för att fysiskt bereda rum för Beowulf Minings mineralexploatering i Kallak utanför Jokkmokk.
Demonstrationerna där är en naturlig reaktion på att Sverige ger bort landets naturtillgångar, samtidigt som stora miljö- och kulturvärden förstörs.

Den grundläggande konflikten har dock en djupare dimension än så. I Kallak ställs frågan om två folk kan leva sida vid sida, eller om i stället en kolonisering fullbordas.
Sverige har gradvis koloniserat de samiska områdena. Det har dock varit en i jämförelse fredlig process, även om oförätter begåtts och begås. Trots intrång har de samiska och svenska samhällena i stort kunnat samexistera. Vi har ofta dragit nytta av varandra, i form av handel och annat utbyte.

Resultatet är unikt. Knappast någon annanstans finner man att ett högindustrialiserat samhälle och en urgammal arealkrävande urfolkskultur existerar sida vid sida. Frågan är om Sverige finner detta värt att bevara.

Även om det svenska samhällets expansion in i de samiska områdena varit relativt fredlig tål samebyarna nu inte mycket mer. Vi behöver de betesmarker som återstår. Samtidigt har Sverige inlett den kanske mest aktiva koloniseringen av de samiska områdena någonsin. Rätten sätts åt sidan.

Högsta domstolens domar i Skattefjälls- och Nordmalingmålen bekräftar att samebyarna har egendomsrätt till sina traditionella land. FN:s rasdiskrimineringskommitté har understrukit att det därav följer en rätt för samebyarna att säga nej till gruvor.

Exempelvis underkände nämnda kommitté i fjol Finlands minerallag då denna inte ger renskötseln rätt att neka gruv­bolag åtkomst till dess områden.

Möjligheten att expropriera samebyarnas områden är också högst begränsad. Expropriation förutsätter ett legitimt samhälleligt intresse, och att inskränkningen i egendomsrätten är proportionerlig. Enskilda får inte påtvingas en oproportionerligt stor börda, jämfört med vikten av det allmänna intresset.

I en nyligen publicerad rapport slår FN:s specialrapportör för urfolksrättigheter fast att ingrepp i urfolks egendomsrätt till land som enbart tjänar privata vinstintressen sällan utgör ett legitimt samhälleligt intresse, och att sådana ingrepp i princip aldrig är proportionerliga. Med andra ord synes Sveriges stöd till Beowulf strida mot internationell rätt.

Beowulf är ett privatägt brittiskt bolag. Sverige får ingen del av bolagets vinster. Detsamma gäller i stort sett all annan pågående mineralprospektering i de samiska områdena där australiska, kanadensiska och brittiska bolag dominerar.

Bristen på proportionalitet understryks av de förödande konsekvenser en gruva i Kallak får på Jåhkågasska och Sirges samebyar. Vi flyttar varje år våra renar mellan sommar­beten i Sarek och Badjelánnda till vinterbetesområden kring Jokkmokk. Däremellan ligger Beowulfs planerade dagbrott. Tillsammans med tillhörande infrastruktur delar gruvan samebyarna i två.

Jåhkågasska och Sirges kan inte ta sig mellan sommar- och vinterlanden, en förutsättning för att bedriva samisk renskötsel. I tillägg ödeläggs vår- och höstbetesområden av central betydelse för renarnas överlevnad. Sammanfattningsvis klarar inte Jåhkågasska och Sirges samebyar en gruvetablering i Kallak.

Gruvor med lika förödande konsekvenser för berörda samebyar planeras i stora delar av renskötselområdet. Den kraftigt expanderande gruvindustrin utgör ett direkt hot mot renskötseln, och därmed mot basen för den samiska kulturen.

Genom renen kan vi bruka marken utan att förbruka. Renen utgör en viktig del av fjällets och skogens känsliga ekosystem. Kunskapen om den och dess skötsel ligger hos oss. Den överförs från generation till generation. Den samiska kulturen överlever inte länge utan renskötseln. Naturen försvagas utan renen.

Trots att det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter och utgör ett direkt hot mot den samiska kulturen, fortsätter Sverige att okritiskt främja utländska bolags exploatering av renbetesland. Sveriges minerallag ställer samebyarna maktlösa inför gruvetableringar trots att FN påtalat att deras samtycke till sådan verksamhet krävs.

Sveriges mineralstrategi fokuserar närmast uteslutande på att lägga förhållandena till rätta för gruvindustrin. Knappt ett ord står om hur renskötseln ska överleva i ett landskap sönderhackat av gruvor. Det anförs endast att ”vi måste hitta vägar för samexistens”, ett mantra som återkommer när renskötselns relation till gruvindustrin kommer på tal, trots att Sveriges regering nog vet att samexistens mellan renskötsel och gruvnäring ofta inte är möjlig.

Renar kan inte äta sten. De kan heller inte vandra mellan årtidsbeten när ett gruvhål blockerar flyttleden. När Sverige talar om samexistens förespråkar man egentligen gruvnäringens företräde även om det innebär renskötselns undergång.

Det är tid att ta ställning och att tala klarspråk. Ska i en rättsstat gruvintressen få ödelägga en urfolkskultur trots att det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter? Och ska i en demokrati detta få ske i tystnad?

Konflikten är inte mellan de samiska och svenska samhällena, utan mellan en urfolkskultur som berikar Sverige och en gruvnäring som för rikedomar ur landet. Jåhkågasska och Sirges samebyar värdesätter vår relation med befolkningen i Jokkmokk samt hur Jokkmokks kommun lyfter fram den samiska kulturen. Vi vill fortsätta att samexistera sida vid sida med det svenska samhället där.

Det förutsätter dock respekt för det vi är, för renskötseln. För oss är kampen om Kallak inte endast en miljöfråga, även om vi räds att miljön i området och kringliggande vattendrag för alltid förstörs. För oss är kampen om Kallak huvudsakligen en fråga om renskötselns och den samiska kulturens fortlevnad.

Koloniseringen av lappmarken är inte en historisk företeelse. Den sker i dag, när svensk polis går in och bereder väg i Kallak, och den sätter vår existens på spel.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.