Grundlagsexperten Olof Ruin: Egendomligt och stötande att allianspartierna vill mota bort sverigedemokraterna genom att ändra vårt valsystem. De borgerliga allianspartierna vill att grundlagsberedningen ska göra det möjligt att stoppa sverigedemokraterna från att utöva politiskt inflytande. Det är lika egendomligt som stötande. Misshagliga partier ska självklart inte bekämpas med konstitutionella medel. Lika illa är att, som de etablerade partierna i förra valrörelsen, försöka tiga ihjäl sverigedemokraterna. Det enda sätt en demokrati kan värja sig mot det man ogillar är att aktivt argumentera emot, skriver statsvetarprofessorn och grundlagsexperten Olof Ruin.
Vårt partiväsen präglas i dag, såsom vi ständigt påmins om, av två motstridiga drag: tendenser både till ett tvåpartisystem och till förstärkt partisplittring. Å ena sidan har vi en blockuppdelning, å andra sidan sju riksdagspartier. Fem av dessa sju är därtill små och trängs alla nära fyraprocentsspärren. Nu närmar sig ytterligare ett parti, sverigedemokraterna, denna spärr och kan i nästa val komma in i riksdagen. Detta läge inrymmer uppenbara parlamentariska problem.
Ett partiväsen, präglat av splittring, försvårar utkrävande av ansvar för förd politik liksom ofta också bildande av majoritetsregeringar även om vi just nu har en sådan. Valsystemets utformning har alltid stor betydelse för ett lands partistruktur. Under den författningsdebatt som pågick under de första efterkrigsdecennierna och småningom ledde fram till vårt nuvarande valsystem tillhörde jag dem som hade hoppats på en annan utformning än den som man slutligen samlade sig kring. Jag hade i likhet med många andra statsvetare gärna sett att vi fått en ordning som starkare skulle ha motverkat partisplittring och rentav påskyndat uppkomsten av två stora partier.
Ett sätt att uppnå detta resultat hade varit att införa majoritetsval i enmansvalkretsar av engelsk modell. Gehör för någon sådan radikal reform fanns dock inte alls. Socialdemokratin såg det som ett värde att de borgerliga förblev splittrade och de borgerliga partierna, som på den tiden bara var tre, motsatte sig naturligt nog en ordning som negativt skulle ha drabbat dem såsom halvstora partier. Samtidigt hade de dock ingenting emot att ett litet parti, som den tidens kommunistiska parti, blev underrepresenterat inom ramen för ett fortsatt proportionellt valsystem .
Nu är det dags att återigen föra en författningspolitisk debatt som också skall gälla vårt valsystem. En grundlagsutredning arbetar sedan en tid tillbaka och en av dess huvuduppgifter är just att se över detta system. Ännu vet vi ingenting om de diskussioner som förs inom utredningen på denna punkt. Stor tystnad omger tyvärr dess arbete. Viktigt att framhålla i denna tystnad är att nu är det inte längre läge att överväga några radikala förändringar i valsystemet. Situationen har blivit en annan än under de första efterkrigsdecennierna. En väsentlig skillnad ligger inte minst i sverigedemokraternas inträde på den politiska scenen.
En förändring av valsystemet, som syftar till att motverka partisplittring och försvåra inträdet av nya partier i riksdagen, skulle av många i dag tolkas som riktat just mot detta parti, som en överväldigande majoritet tycker illa om. Att handla så skulle inte endast framstå som olyckligt ur principiella demokratiska synpunkter utan därtill även vara politiskt dumt. Sverigedemokraterna skulle kunna vinna extra sympatier för att de uppfattas ha blivit ojust behandlade av de etablerade partierna.
Misshagliga partier skall inte bekämpas med konstitutionella medel. Att behöva säga detta självfallna betingas av ett egendomligt inlägg av alliansens fyra partisekreterare på DN Debatt den 17 augusti. De diskuterade där inte valsystemet men väl de politiska förhållandena på kommunal nivå i perspektiv bland annat av sverigedemokraternas inträde. De föreslog att grundlagsutredningen skulle få i uppdrag att se över möjligheterna för landsting och kommuner att utlysa extraval. Det kan visst finnas skäl för en sådan ordning men det stötande var att partisekreterarna motiverade sitt förslag med att det skulle kunna vara ett sätt varigenom man kunde klara av de politiska svårigheter som kan uppstå som följd av "missnöjespartiers intåg".
Regler skall naturligtvis inte ändras för att man tycker illa om partier som en del medborgare i allmänna val ändå gett sitt stöd åt. I sådana lägen får man i stället försöka etablera samarbete med andra partier som uppfattas som politiskt anständiga. I klartext innebär det att man i kommuner, där sverigedemokraterna tagit plats och komplicerar arbetet, samarbetar över blockgränsen.
Det smärtar mig att behöva säga att sverigedemokraternas partiledare och partisekreterare hade en poäng när de i en debattartikel i Aftonbladet den 23 augusti just vände sig mot de borgerliga partisekreterarnas resonemang. De reagerade mot det principiellt olyckliga i att med hänvisning till partier som man ogillar föreslå ändringar i rådande konstitutionella ordning: "I en demokrati vinner man val genom att övertyga väljarna om att de egna ståndpunkterna är de rätta... Man skaffar sig inte fördelar inför kommande val genom lagstiftning."
Förhoppningsvis skall vi inte vänta oss några större förändringar i rådande valsystem. Det innebär alltså att valsystemet framdeles inte mer än det hitintills gjort kommer påverka utvecklingen av de två motstridiga tendenserna i vårt partiväsen.
Det framstår som mindre troligt att tendensen mot ett tvåpartissystem skulle intensifieras. Det skulle i och för sig ske om allianspartierna bestämde sig för att bilda ett enda gemensamt parti. Ett sådant samgående har naturligtvis underlättats av de förskjutningar i egen identitet som flera av de borgerliga partierna genomfört. De har mer än förr närmat sig varandra. Men samtidigt har också dessa förskjutningar lett till interna spänningar som moderaternas cirkus kring försvaret är det färskaste exemplet på. På den andra sidan av dagens blockgräns finns över huvud taget inga ambitioner att gå samman i ett parti. Inte minst signalerar miljöpartiet en önskan att kunna röra sig ganska fritt över hela det politiska fältet.
Mångfalden av partier kommer inte bara att bestå utan förmodligen öka med alla de parlamentariska problem som detta kan inrymma. En i detta sammanhang viktig fråga blir då hur de i riksdagen redan företrädda partierna framdeles skall förhålla sig till dem som knackar på. I den förra valrörelsen fanns en benägenhet hos de redan etablerade att nonchalera nykomlingarna och undvika frågor som för dem framstod som centrala. Man ville kanske på så sätt beröva dem uppmärksamhet. Överraskande sällan berördes till exempel de krav på jämställdhet, som lett till bildandet av Feministiskt initiativ eller de EU-kritiska synpunkter som låg bakom tillkomsten av Junilistan.
Särskilt allvarligt i den förra valrörelsen var emellertid de etablerade partiernas sätt att förhålla sig just till sverigedemokraterna. Man undvek att debattera med dem och försökte på olika sätt att isolera dem. Detta parti, som det finns alla skäl att tycka illa om, kommer säkerligen att ställa upp i valen om tre år och också höras mycket dessförinnan även om deras representanter i en del kommunala församlingar inte just nu tycks göra mycket väsen av sig.
Det måste ständigt upprepas: lika väl som Sverigedemokraterna inte får förhindras i sin verksamhet genom ändringar i gällande lagstiftning får inte heller deras åsikter bemötas med tystnad. Det enda sätt på vilket en demokrati kan värja sig mot det man ogillar förblir att aktivt argumentera emot.
OLOF RUIN