Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Sverigedemokraterna är en ortodox minoritetsgrupp”

Psykoanalytiker: Att vara svensk är att vara tolerant. På det sättet kan vi tolerera att SD är en ortodox minoritetsgrupp. Men ortodoxa grupper får inte dominera ett samhälle. Sverigedemokraterna gör demagogiska förenklingar för att slippa komplexa sammanhang och vädjar till svart-vitt antingen-eller-tänkande. Om vi skulle tillämpa deras partiprogram på dem själva som en ortodox minoritetsgrupp, skulle de inte få vara kvar här i landet. Sverigedemokraterna är alltför osvenska. Men eftersom vi inte vill vara som SD - utan räknar toleransen som en eftersträvansvärd svensk egenskap - kan de få stanna här om de håller sig inom demokratins gränser, inte hetsar mot folkgrupper eller döljer gamla nazister i sina led, skriver psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm i en analys av SD:s partiprogram.

Människor i Sverige består av heterogena grupper under ett gemensamt svenskt paraply – stadsbor, landsortsbor, akademiker, arbetare, invandrare, deras ättlingar, sjukskrivna, ensamstående, sammanboende, missbrukare, näringsidkare etcetera. Det gemensamma paraplyet innebär en tolerans för alla olikheter. Sedan länge vet man inom psykologin att främlingsrädsla och främlingsfientlighet kommer från en egen rädsla för det okända. Vi har alla en rädsla för det vi inte känner till, liksom för det okända inom oss själva, som är frestande att lägga ut på grupper som verkar vara annorlunda eller svaga.

Främlingsfientligheten tar sig ofta uttryck som ett avståndstagande mot det komplexa eller främmande, det som inte går att känna igen omedelbart eller dela in i enkla kategorier.

Sverigedemokraterna vill inte se att de skulle vara främlingsfientliga. De beskriver i sitt partiprogram snarare att ”invandrings- och integrationspolitik har varit ett monumentalt misslyckande. Sverigedemokraterna är det enda parti som vågar säga detta öppet.”

SD tycks vara för det svenska. Det beskrivs bland annat på följande sätt:

”Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk.”

Det låter som ett cirkelresonemang. Fortfarande vet vi inte vad den svenska identiteten innehåller, men vi varnas för: ”att svenskarna inom några decennier riskerar att bli en minoritet i det egna landet. Denna utveckling kommer att påverka alla aspekter av samhällslivet och förvandla vårt land till oigenkännlighet.”

Det här går att känna igen som rasistisk eller främlingsfientlig mytologi. Om vi inte aktar oss, äter främlingarna upp oss. Sverige har alltid förändrats av dem som bor här. Strax beskrivs det svenska på annat sätt – i språk, kulturarv och historia – där SD blir ännu mer specifika:

”Svenska traditioner, värderingar, regler och lagar skall vara normgivande i hela det svenska samhället. Svenskan skall vara det samhällsbärande språket inom samtliga samhällsområden. Alla former av etnisk kvotering eller positiv särbehandling av invandrare skall avskaffas. Undervisningen i svensk historia skall utökas i skolorna. Den svenska historien och kulturarvet skall lyftas fram och levandegöras i offentliga sammanhang på ett tydligare sätt än i dag.

Det offentliga stödet till invandrarföreningar och alla andra verksamheter som syftar till att befrämja främmande kulturer och identiteter i Sverige skall dras in. Lovdagar i anslutning till religiösa högtider skall endast omfatta traditionella svenska och kristna högtider.”

Det som SD är emot tycks vara osvenskt. Rädslan för det främmande utanför och inom oss själva klumpas ihop och vänds utåt och blir osvenskt, för att det är svårt att acceptera eller förstå.

SD är rädda för det komplicerade och mal ner det till en svensk förenkling bestående av svensk eller – osvensk. På demagogiskt sätt skriver man inte osvensk i partiprogrammet. Man talar i stället om att: ”kulturellt främmande enklaver i de flesta städer är inte hållbart”.

Man gör också den demagogiska förenklingen för att slippa komplexa sammanhang och vädja till svart-vitt antingen-eller-tänkande. Alla vill väl känna tillhörighet, men här beskrivs den som om den beror på hur homogent samhället är:

”Rotlösheten står i motsats till något som är väldigt viktigt för oss Sverigedemokrater – rätten till en nationell identitet. Alla människor måste få känna att de tillhör ett folk.”

Man förnekar också den egna främlingsfientligheten på ett sätt som påminner om resonemanget att många av mina vänner är invandrare. Vi ska inte märka fientligheten genom att …

”Sverigedemokraterna är inte principiellt emot invandring.”

Ju längre bort ifrån Sverige som invandrarna kommer, desto mindre bra är deras kultur för vårt land. Jag kan till och med tänka mig att några som skrivit detta program kan ha varit ärliga – det vill säga inte demagogiska. De tror faktiskt att det svenska skyddas av det de skriver. Man döljer främlingsfientligheten genom att uttala sig mot rasism, men i stället varnar man för det man kallar mångkulturalism.

”… De senaste årens invandring har dock varit av helt annan art. Det har handlat om tiotusentals invandrare varje år, från avlägsna delar av världen, vilket inte varit bra för Sverige.”

”… Partiet tar avstånd från mångkulturalism, rasism och läror där det etniska ursprunget räknas som det enda eller avgörande kriteriet för nationstillhörighet.”

Ett centralt problem är att SD kopplar samman det svenska – svensk identitet, språk och kultur – med ett avståndstagande från andra grupper, det vill säga invandrare, särskilt från dem som kommer långt bort ifrån. Samtidigt är det sannolikt att även SD-medlemmar och de som röstar på dem har lika mycket invandrare bland sina förfäder som vi andra.

I stället skulle man kunna hävda att det svenska är att vara tolerant och inte se en svensk identitet som något klart en gång för alla. Den är påverkbar och öppen för inflytande, liksom vi svenskar påverkar dem som kommer hit. Så har det alltid tyckts vara. I det svenska ingår då också att tolerera grupper som vill ha sin egen uppfattning och syn på hur man ska leva. På det sättet kan vi svenskar tolerera att SD har sin uppfattning, även om de får hålla sin intolerans för sig själva eftersom den är alltför förenklad, demagogisk och främlingsfientlig. Minoritetsgrupper får bära burka, sjunga sina sånger, äta sin mat, bara de tolererar andra grupper och de gemensamma spelreglerna. Ortodoxa personer som tror på rätt och fel i alla komplexa sammanhang – som SD kan beskrivas som – kan inte tillåtas att dominera ett samhälle.

Om vi alltså skulle tillämpa SD:s program på dem själva som en ortodox minoritetsgrupp, skulle de inte få vara kvar här eftersom de är alltför osvenska. Men eftersom vi inte vill vara som SD, utan räknar toleransen som en eftersträvansvärd svensk egenskap, kan de få stanna här om de håller sig inom demokratins gränser, inte hetsar mot folkgrupper eller döljer gamla nazister i sina led.

Tomas Böhm, psykoanalytiker, författare till bl a ”Inte som vi – psykologiska aspekter på främlingsfientlighet och rasism” (N & K, 1993), ”Att ha rätt – om övertygelse, tolerans och fundamentalism” (N & K, 1998).