Sedan länge har kulturbistånd varit en naturlig del av den svenska biståndspolitiken. Men de senaste åren har något hänt, och kulturbiståndet har kraftigt minskat sedan 2007. Då satsade Sida 180 miljoner kronor per år i kulturbistånd, samma siffra för 2011 stannade vid 40 miljoner kronor. Denna trend måste vändas om vi ska bedriva ett effektivt bistånd som åstadkommer förändring.

För att biståndet verkligen ska hjälpa måste vi koncentrera det till de länder där Sverige kan göra skillnad och sätta in biståndet där det är som mest avgörande för att främja demokrati och minska fattigdom. Ingen annan hållning är möjlig om man verkligen tar biståndets uppgift och de människor det berör på allvar.

Folkpartiet, med sitt starka biståndsengagemang, har sedan många år krävt ökat fokus på demokratibistånd. Den stora parlamentariska utredning som förslog en ny biståndspolitik, fick just denna kritik i min och Folkpartiets reservation. Nu har vi i regeringsställning kunnat genomföra en politik som styr mot hjälp till självhjälp i länder som strävar mot demokrati. Eftersom Folkpartiet anser att ett högt bistånd är viktigt i en värld med stora utmaningar måste det också vara ett bistånd där vi kan ta ansvar för resultaten.

Kulturbiståndet är en viktig del i en sådan strategi. Kulturen kan vara en stark kraft för förändring. Både i historien och i samtiden är exemplen många på hur kulturen utgjort ett rum där viktiga samhällspolitiska frågor har varit möjliga att diskutera. Vi vet att socialismens fall i Östeuropa skedde genom körerna i Estland, litteraturen i Polen och teatern i Tjeckien. Senast under den arabiska våren intog bland annat författare och journalister ledande roller.

Det är därför maktutövningens mästare – de totalitära härskarna – utan undantag angriper kulturlivet och de kulturella uttrycken. Jag har sett bibliotekarier och fria journalister arbeta för ett fritt Kuba och den repression de blivit föremål för. Situationen för kulturutövare är förskräckande i länder som Zimbabwe och Kina, med den Sverigeaktuelle kinesiske konstnären Ai Weiwei som ett av flera exempel. Eller varför inte Dawit Isaak, listan kan göras oändlig över människor som tystats på grund av sin vilja att uttrycka sig fritt.

Balkan utgör ett annat tydligt exempel. Då kriget utbröt var de kulturella uttrycken och monumenten de första måltavlorna i konflikten. Både det som beskrev motståndarens urgamla kulturella tillhörighet och de kulturella institutionerna som manifesterade det gemensamma kulturarvet blev hot som måste förgöras: Biblioteket i Sarajevo, Nationalmuseet i Sarajevo och religiösa byggnader runt om i landet är några exempel. Jag var själv under flera år inblandad i återuppbyggnad av kulturarvet där, med vissa medel från Sida. Det var ett mycket handgripligt sätt att arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter.

Men kulturen är inte bara ett medel för oliktänkande att använda sig av, utan också ett verktyg för människor att både förstå och påverka sina egna liv. Att låta människor ta del av litteratur, musik, konst, teater och kulturarv är att rusta dem till aktiva medborgare med kunskap om världen och historien. Och det är därför det krävs ett starkt svenskt kulturbistånd.

Det kulturbistånd som bedrivs av svenska enskilda organisationer har under åren blivit alltmer professionellt. Många arbetar nu i projekt som sammanför yrkesgrupper i Sverige med motsvarande yrkesgrupper i samarbetspartens land. Kulturarv utan gränser, som arbetar för uppbyggnad av kulturarvet på Balkan, och föreningen Selam, som arbetar för att bygga upp en infrastruktur för musiken i Östeuropa, utgör goda exempel. Nu hotas Selams verksamhet.

Kulturlivet är en omistlig del av vår demokrati och för vårt samhälles utveckling. Det nya biståndet är en seger för Folkpartiets krav på en liberal biståndspolitik där demokratin och de mänskliga rättigheterna sätts i centrum. Vi är inte beredda att kompromissa med dessa historiska framsteg. Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) är därför en förklaring skyldig till varför en så uppenbar del av demokratibiståndet nu urholkas. Kulturen är en självklar del av det bistånd som just ska främja utveckling och demokrati i alla länder.

Madeleine Sjöstedt (FP), kultur- och fastighetsborgarråd, Stockholms stad, tidigare generalsekreterare i Silc och CHwB