Under de gångna veckorna har Europaparlamentet genomfört utfrågningar av de kandidater till kommissionen som medlemsländerna har utsett. Utfrågningarna är en central del av parlamentets granskande makt och nästa vecka kommer parlamentet att ta ställning till den föreslagna kommissionen. Varje tillträdande kommissionär har när processen är klar frågats ut under minst tre timmars tid av ledamöterna i de utskott som hanterar de frågor som kommissionären nominerats att ansvara för. Jag kan konstatera att de frågor som ställts över lag har varit relevanta och fokuserat på de områden som de blivande kommissionärerna har anförtrotts av kommissionens ordförande att hantera.
Till skillnad från Sveriges riksdag hålls Europaparlamentets utskottsmöten, liksom dessa utfrågningar, i full öppenhet för medier, intresseorganisationer och medborgare. Det är alltså inte bara parlamentarikerna som de tillträdande kommissionärerna ställs inför, utan även den samlade europeiska presskåren och allmänheten, både på plats i Bryssel och genom tv-sändningar och press i medlemsstaterna.
För de kommissionärer som vågar vara tydliga och visionära innebär utfrågningarna en utmärkt möjlighet att presentera sin inriktning och sina konkreta förslag inför den kommande mandatperioden. Även de som är lite försiktigare med detaljerade beskrivningar får på detta sätt ett utmärkt tillfälle att tillsammans med ledamöterna i parlamentet resonera kring såväl praktiska som ideologiska frågor som är aktuella på kommissionärens ansvarsområde.
I Sverige är det riksdagen som på förslag från talmannen väljer statsminister. Enligt regeringsformen ska riksdagen senast på fjärde dagen efter talmannens förslag och utan beredning i utskott pröva förslaget till ny statsminister genom omröstning i plenum.
När statsministern är godkänd är det han – eller hon – som utser övriga ministrar utan inblandning från riksdagen. Detta förfarande innebär att de personer som utses att styra över departement, lagstiftning och budget, som påverkar alla medborgare i landet, inte ges någon möjlighet att inför vare sig riksdagen eller svenska folket presentera vad de avser att uträtta som statsråd. Folkets företrädare i riksdagen får heller inte möjlighet att ställa sina frågor till de nya ministrarna under en samlad utfrågning.
En tid efter det att de nya ministrarna utsetts kommer de att bjudas in till riksdagsutskotten för att redogöra för sin politik. Detta sker då i helt slutna möten, utan insyn från vare sig medier eller allmänhet. Under mandatperioden kommer ministrarna att löpande få besvara skriftliga frågor och interpellationer från riksdagens ledamöter, men de ges inte möjlighet att på ett sammanhållet sätt få redogöra för sina intentioner och sin politiska vilja som statsråd.
Att införa ett system där riksdagen, likt Europaparlamentet, måste fråga ut och sedan godkänna regeringen skulle kräva en ändring av regeringsformen vilket är en tidskrävande process. Även om detta kunde vara önskvärt på sikt behöver inte så långtgående reformer göras för att införa en tydlig förbättring i svenskt politiskt liv. Regeringsformens lydelse om att det inte ska ske någon beredning i utskott av förslaget till statsminister torde nämligen exempelvis inte förhindra att den person som talmannen föreslår till regeringsbildare också bjuds in till riksdagen för att i kammaren svara på de folkvaldas frågor innan han eller hon utses till statsminister.
Vidare borde det inte finnas något hinder mot att övriga statsråd en kort tid efter att de utnämnts av statsministern bjuds in till riksdagen för att där ges tillfälle att presentera huvudlinjerna i den politik de ämnar driva och svara på ledamöternas frågor. Utfrågningen skulle tyvärr sakna en del av den nerv som i Europaparlamentet följer av att det inte står klart om de som frågas ut kommer att mötas av parlamentets godkännande eller ej. Trots detta skulle det erbjuda såväl riksdag och allmänhet som berörda ministrar en möjlighet att föra ett samtal kring den politik som skulle beröra varje ministers område.
Man kan på goda grunder anta att ingen nyutnämnd minister skulle välja att träda innanför riksdagens portar för att ställas mot rutinerade riksdagsledamöter, den församlade pressen och den intresserade allmänheten utan ett omfattande föreberedelsearbete. Genom dessa förberedelser skulle också fler ministrar snabbare komma in i sina arbetsuppgifter och på ett tidigt stadium tvingas ta ställning till vilka politiska prioriteringar de vill göra under sin tid som ansvarig minister.
Utfrågningar kräver inte bara noggranna förberedelser från de aktuella ministrarna, det kräver också noggranna förberedelser bland riksdagsledamöterna. Det har vi ledamöter i Europaparlamentet fått erfara under de veckor som gått. Det krävs att ledamöterna är beredda att ta det konstitutionella ansvaret på allvar genom att ställa befogade, sakliga frågor rörande substansen i politiken på den tillträdande ministerns område. Allmänheten förtjänar en diskussion om den politik som kommer att påverka deras livssituation, inte insinuationer och pseudodiskussioner om de tillträdande ministrarnas vandel eller liknande. Även detta blir ett stort ansvar att axla för varje ledamot.
Som kandidat för Folkpartiet liberalerna mötte jag väljarna i 2009 års valrörelse till Europaparlamentet. Det var en för mig lärorik tid. Som EU-parlamentariker fortsätter denna lärande process. Min och Folkpartiets grundläggande hållning är att det alltid finns mer att lära av andra. Också på områden där Sverige traditionellt är – eller har varit – ledande finns möjligheten att ta efter delar av de goda idéer som brukas i andra länder eller andra parlament. Ett exempel på detta är att införa utfrågningar av tillträdande ministrar i riksdagen.
Jag menar därför att det efter nästa riksdagsval, med grund i en överenskommelse mellan riksdagspartierna, bör anordnas ordentliga utfrågningar i riksdagen av samtliga ministrar i den tillträdande regeringen. Den här offentliga hearingen bör naturligtvis ske oavsett vilken politisk färg regeringen kommer att ha och på sikt bli en naturlig del i vårt politiska liv, även vid utnämningar under pågående mandatperiod. Detta skulle, så vitt jag förstår, inte kräva några förändringar av våra grundlagar, eftersom riksdagen torde ha full rätt att bjuda in tillträdande ministrar till en särskild frågestund. Jag utgår också från att tillträdande ministrar skulle välkomna en sådan inbjudan.
Cecilia Wikström (FP)
Europaparlamentariker