I dag måndag tar miljöminister Andreas Carlgren emot den statliga utredning som ska visa hur Sverige kan bindas till avsevärt mer kärnkraft under resten av detta århundrade. En central fråga i utredningen rör de krav som Centerpartiet ställt för att gå med på ny kärnkraft i allianspartiernas energiöverenskommelse, krav som utredningens förslag inte möter.
Överenskommelsen innehöll ett viktigt ställningstagande: ny kärnkraft ska inte subventioneras. Principen är ett klart avsteg från praxis som sedan länge innebär stora subventioner av olika slag till kärnkraften. I dag kan jag avslöja att denna nya princip, som är helt bärande för allianspartiernas uppgörelse, riskerar att bli en papperstiger.
Utredningen saknar till att börja med en analys av uranbrytningens kostnader för miljö och hälsa. Den lämnar heller inga förslag på hur kostnaderna för det ofärdiga slutförvaret av det högaktiva avfallet ska täckas. Förklaringen är att regeringen valt bort dessa centrala frågor i utredningsdirektiven, trots att Strålsäkerhetsmyndigheten nyligen framfört till regeringen att det finns en risk att de framtida avfallskostnaderna systematiskt har underskattats. Stora delar av kärnkraftens livscykel tillåts därmed även subventionering i fortsättningen.
Inte heller för regleringen av atomansvarigheten, det område som utredningen hade i uppgift att undersöka, lämnas förslag som är i närheten av att internalisera de risker som finns och de kostnader som kan uppstå vid olyckor av olika slag.
Bakgrunden till atomansvarigheten finns i de internationella avtal om atomenergi som utvecklats sedan 60-talet, främst Pariskonventionen om skadeståndsansvar med tilläggskonvention. Avtalen slår fast ett strikt ansvar för innehavaren av en kärnteknisk anläggning och numera kan staterna införa ett obegränsat skadeståndsansvar för en anläggningsinnehavare. Långt mer avgörande är dock vilket minimikrav på ersättning som bolagen, via exempelvis sina försäkringar, måste stå för vid en olycka. Detta så kallade referensbelopp ska enligt de nya internationella avtalen vara minst 700 miljoner euro. Utöver detta bär den aktuella staten ett ansvar på mellan 700 och 1.200 miljoner euro, såvida staten inte i sin tur binder kärnkraftsindustrin till samma – eller högre – nivå. Slutligen är staterna som kollektiv ansvariga för mellan 1.200 och 1.500 miljoner euro.
Siffran 700 miljoner euro har ingenting att göra med hur stora skadorna blir efter en atomolycka, utan är det maxbelopp som försäkringsbolagen accepterar i dag. Försäkringsbolagen vill inte heller försäkra personskada som inträffar tio år efter olyckor – det vill säga när många cancerfall uppkommer. Redan det säger en hel del om kärnkraftens stora risker: ingen vill ansvara för dem till fullo. Men det allvarligaste problemet är att en svår atomolycka kostar avsevärt mer än 700 miljoner euro. FN har exempelvis rapporterat att regeringen i enbart Ukraina uppskattade kostnaderna efter Tjernobylolyckan mellan åren 1986 och 2000 till 148 miljarder dollar.
I Sverige ligger det lagstadgade atomansvaret i dag på blott 470 miljoner euro, det vill säga klart lägre än de internationella avtalen. Vi kan nu avslöja att utredningen föreslår att anläggningsinnehavare blir ansvarsskyldiga upp till 700 miljoner euro, och till 1.200 miljoner euro i de fall anläggningen är ett kärnkraftverk. Utredningen vill också att ersättning från försäkring av kärnkraftsanläggningar som sådana enbart ska tillfalla det berörda kärnkraftsbolaget och inte dess moderbolag. Vid ett större haveri av ett kärnkraftverk kan detta belopp nå uppemot 2.000 miljoner euro. Eftersom ansvaret görs principiellt obegränsat och skadeståndsanspråk har förtur vid en olycka så gör konstruktionen att den aktuella summan kanaliseras från kärnkraftsbolagen till skadestånd. Det totala beloppet kan då bli 3.200 miljoner euro.
Visserligen innebär förslaget att ersättningskraven på kärnkraftsindustrin vid en allvarlig olycka ökar, men nivån ligger fortfarande långt under de kostnader som riskerar att bli aktuella. Ett motiv som varit viktigt när utredningen inte kräver högre finansiell täckning är att det kan vara negativt för industrins konkurrensförmåga. Ett tydligare tecken på att förslaget innebär fortsatt subventionering av kärnkraften är svårt att finna.
I omvärlden varierar implementeringen av de internationella avtalen. I USA finns både ett anläggningsspecifikt och ett kollektivt ansvar, det senare uppgår till över 10.000 miljoner dollar, det vill säga cirka 300 procent högre än i Sverige.
Om förslagen från regeringens utredning genomförs skulle alltså regeringspartierna kraftigt bryta mot sin överenskommelse.
Ett annat problem är att principen är tänkt att gälla enbart svenska subventioner. Statsstöd från andra länder som går till att bygga ut kärnkraft i Sverige tillåts. Reaktorbygget i Finland visar att detta är en högst relevant fråga. Nyligen gav franska staten ett kapitaltillskott på 2,5 miljarder euro till det helstatliga franska konstruktionsbolaget AREVA, som bygger den nya finska reaktorn, för att bland annat möjliggöra hanteringen av kostnader för en lång rad konstruktionsfel, fleråriga förseningar och skadeståndskrav från den finska beställaren TVO.
I sammanfattning så innebär energiöverenskommelsen att utländska energibolag med statligt stöd kan bygga nya kärnkraftverk i Sverige och sälja elen till kontinenten där elpriserna är högre, utan att ägarna ansvarar för de risker och fulla miljö- och hälsokostnader som kärnkraften medför. I utbyte skulle svenska folket få vissa extra arbetstillfällen under konstruktion och drift men också ett avfall som kommande generationer tvingas ansvara för i hundratusentals år.
Detta är en helt ny inriktning på energipolitiken. Den ökar kraftigt beroendet av energi som inte är förnybar och ger ett livsfarligt avfall som det saknas metoder för att hantera. Inriktningen är oförenlig med erkända miljöprinciper om att förebygga avfall och satsa på det som kan förnyas. Forskning och många utredningar visar att Sverige kan hantera klimatproblemen, och hjälpa resten av världen att göra detsamma, utan ny kärnkraft. Redan EU:s och regeringens egna mål om effektivisering och förnybar energi visar att det inte behövs mer kärnkraft i Sverige – tvärtom talar teknik, ekonomi och miljö för att kärnkraften kan fortsätta att avvecklas på ett tryggt sätt.
Den utredning som Andreas Carlgren nu får ta emot löser inte problemet att om det inträffar en allvarlig olycka i Sverige får kostnaden främst bäras av alla svenskar som drabbas allvarligt av konsekvenserna och inte av de bolag som tjänat pengar på verksamheten.
Mikael Karlsson
ordförande Naturskyddsföreningen