Svensk public service har en unik position i världen. Höga lyssnar- och tittarsiffror och god betalningsvilja – majoriteten av landets befolkning vill betala licensavgiften för att få ett alternativ till det massiva kommersiella utbudet.
Reklamfinansierade tv-bolag försöker med hjälp av nyliberaler och professorer att stänga eterns fria röster. MTG:s Manfred Aronsson riktar på DN Debatt 19/5 en maning om att public service ska skäras ner, vilket skulle försvaga demokratin och öka fördumningen.
Men på en punkt har Aronsson tyvärr rätt. Sveriges Radios ledning har sedan åratal urholkat mångfalden i utbudet. Medan SVT och UR fortfarande satsar en större andel av licensmedlen på samhällsgranskning, dokumentärer och dramatisering, profilerar sig Sveriges Radio åt andra hållet, genom att satsa på flödesradio – så många radiotimmar som möjligt på bekostnad av det fördjupande.
Inte minst i en tid när public service är politiskt hotat är detta en farlig politik. Hur länge kommer licensbetalarna tycka att det är värt 2,5 miljarder kronor om året för en allt mer likformig röst i etern? När jag var liten var radions barnprogram en självklar del av uppväxten – sextiotalets Bolibompa. Nu sänder Sveriges Radio barnprogram på undanskymd plats. Konsekvensen – allt färre barn som växer upp till den eftertraktade lyssnarkategorin ungdomar.
Men det är inte bara barnprogrammen som går på sparlåga. Gestaltande produktioner, prisbelönta reportage och dokumentärer hankar sig sedan åratal fram på nålpengar. Denna politik verkar inte följa publikens önskemål. Mitt eget område, dokumentären, tillhör till exempel de mest nedladdade programmen på webben.
Att allt fler uppskattar public service beror inte minst på Aronssons och MTG:s fabriksproducerade flöde av sensationell och tom underhållning. När exempelvis dokumentären fungerar som bäst ger den publiken unika möjligheter till insyn och förståelse av såväl storpolitik som livets svåraste existentiella stunder. Grävande och gestaltande program komplicerar och fördjupar och utgör för många lyssnare och tittare – tillsammans med nyheter, reportage och granskande undersökningar – kärnan i public service-utbudet.
Sveriges Radios ledning har dock som Aronsson helt riktigt påpekar prioriterat en helt annan typ av programproduktion: flödesradio – ett jämt flöde av tal och musik som ständigt strömmar ut i etern till ett så lågt pris som möjligt. En medveten politik som inleddes när Sveriges Radio, UR och SVT delades upp i olika bolag 1979. Medan SVT centraliserade sin verksamhet valde SR:s ledning delvis av regionalpolitiska skäl att sända lokalradio från så många platser i landet som möjligt. 25 regionala redaktioner – ungefär som gammaldags lokaltidningar. Dessutom har SR hela tiden öppnat nya kanaler och sändningsytor.
Satsningen på mängd har i dag lett till att SR producerar nästan 200.000 timmar program om året – ungefär tjugo gånger så många som SVT:s 11.000 originalsändningar. Med så många timmar program blir det inte mycket resurser över för varje sänd timma – vilket särskilt drabbat gestaltad och undersökande radioproduktion.
Beror detta på att Sveriges Radio är mycket fattigare än SVT? Nej, snarare är det så att liknande resurser smetats ut över en mycket större yta. SR får ungefär 2,5 miljarder kronor om året, medan SVT får 3,8 miljarder. Om man räknar av televisionens merkostnader för dyrare och mer komplicerad teknik blir anslagen snarlika i storlek. Av denna pengapåse satsar SVT mer än tio gånger så mycket som SR på till exempel dokumentärer. Skillnad i prioritering går igen i övrig gestaltad produktion – barn, underhållning, drama, undersökande reportage.
Jag gjorde min första radiodokumentär för mer än tjugo år sedan och var chef för radions dokumentärredaktion 2006–2009. Som chef argumenterade jag för att Sveriges Radio skulle höja frilansarvodena åtminstone till en anständig miniminivå. Ledningen valde i stället att långsamt urholka verksamheten med krav på billigare, snabbare och mer formaterade produktioner.
Som producent av radiodokumentärer kunde jag på 90-talet ägna den tid som krävdes åt att granska fosterdiagnostikens komplexa frågor, följa svenska intellektuellas stöd till Pol Pot ända till källorna i Kambodja och att gräva djupt i de mindre guldglänsande sidorna av Bernadottes vita bussexpedition till nazi-Tyskland. I dag är sådana projekt ekonomiskt omöjliga. Som chef för dokumentärredaktionen var jag i tilltagande grad tvungen att förlita mig till att ambitiösa frilansande producenter genomförde stora delar av arbetet på egen bekostnad – arbetsförhållanden som till slut gjorde det omöjligt för mig att fortsätta som chef.
Om radioledningen inte byter politik kommer utbudet att utarmas i mångfald och kvalitet. Nöje och sport måste finnas kvar men det får inte gå ut över fördjupningen. Om den nuvarande utvecklingen fortsätter kommer betalningsviljan att minska samt public service-kritiker få välkommen ammunition. I värsta fall medverkar Sveriges Radios ledning till sin egen nedmontering – ett historiskt misstag.
Den kommersiella medievärlden, anförd av Aronsson, drömmer om ett svenskt radio- och tv-landskap som det i USA, där reklampengarna styr helt ohämmat, och det undersökande och fria ordet förpassats till små sponsorberoende undantag. Det får vi inte låta ske!
Bosse Lindquist
fd chef för Sveriges Radios dokumentärredaktion