Den 25 mars förklarade Angela Merkel, som i egenskap av Tysklands förbundskansler är ordförande i EU det här halvåret, att hon tänker föra förberedande överläggningar med alla EU länders regeringar kring frågan om det vilande konstitutionella fördraget. Hon vill ha en snabb förhandling mellan de 27 regeringarna i EU under 2007, så att ett nytt fördrag kan ratificeras under 2008 och före 2009 års val till Europaparlamentet. Merkel verkar vara inställd på att det skulle handla om ett reviderat förslag.
Jag anser att om det skulle visa sig att det slutligen inte blir några förändringar i det liggande förslaget, som ju stoppats av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, och alla EU länder ändå slutligen vill ratificera detta, så bör Sveriges riksdag också ratificera. En majoritet av riksdagen bestående av socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna har ju under förra mandatperioden lotsat regeringens förhandlingar kring fördraget fram till undertecknandet. Det skulle kunna hålla nu också.
Men om Merkel låter det bli så att olika länder vill göra nya förändringar i det liggande förslaget, då bör Sveriges regering och riksdag också föreslå nya. Det gäller oberoende av om det handlar om reduceringar eller tillägg från andra EU länder på det liggande förslaget.
Jag tror inte att man kan vinna folks förtroende för EU genom en glättad image. Dagens EU är framför allt ett beslutsmaskineri och folk måste känna sig säkra på att denna maktutövning sker under demokratisk kontroll.
Jag vill att ledamöterna i Sveriges riksdag och andra nationella parlament ska driva på en skarpare prövning av EU:s regleringar i förhållande till den så kallade närhetsprincipen. Är det nödvändigt att reglera en viss fråga på EU nivå?
Det är mycket viktigt att statsledningarna i EU kan ta stora samordningsinitiativ, som man till exempel nyligen gjorde kring miljö och energi. Men när de ska förverkligas kommer man in på avvägningen mellan vad som behöver styras överstatligt och vad som med fördel kan ligga på unionens länder själva.
I förhandlingarna om ett nytt fördrag vill jag att Sverige ställer krav på skärpning av den prövningen, så att de nationella parlamenten får stärkt möjlighet att verka ifrågasättande och stävjande. Det finns en regel i det liggande förslaget som innebär att en tredjedel eller ibland en fjärdedel av de nationella parlamenten ska kunna ifrågasätta om ett förslag från kommissionen verkligen är nödvändigt. Men inte stoppa det slutligt, enligt liggande förslag.
Det är en brist att vi inte gått tillräckligt långt. Systemet behöver nämligen skarpare motvikter.
I Sveriges riksdag har det skett betydande förändringar när det gäller handläggningen av EU. De 15 fackutskotten kan ta initiativ och följa EU-ärendena ända från början. Man kan kalla in ministrar, generaldirektörer och experter under pågående beslutsprocess. Man kan initiera egna utredningar. Man kan yttra sig över EU-kommissionens förslag under alla faser.
Sveriges riksdag är enligt min mening redo för att axla ett mer avgörande inflytande över EU. Det gör att hela riksdagen blir mera kompetent i allt som gäller EU, och det kan skapa en berättigad känsla av motvikt i vårt land till en oemotsagd tendens till mer av reglering från EU.
Som det är idag är jag som riksdagsledamot i oppositionen maktlösare än om jag satt i Europaparlamentet. Det hänger också samman med att traditionen inom EU-parlamentet är att göra upp de stora frågorna mellan de två stora partigrupperingarna, till höger EPP-ED med kristdemokrater och konservativa och till vänster PES med oss socialdemokrater. Det blir en sorts institutionaliserad kompromiss mellan höger och vänster, som gör politik på EU nivån mindre polariserad än på nationell nivå. Det bidrar säkert också till det låga intresset för valen till Europaparlamentet, utom hos en del flankpartier som motsätter sig hela EU samarbetet.
Europaparlamentet vill vara en konstitutionell motvikt till EU-kommissionen och EU:s ministerråd. Men då kommer man ofta att förbise närhetsprincipen, det vill säga frågan om sakerna verkligen behöver regleras på EU nivå. På det sättet kan Europaparlamentets kontroll av kommissionen och ministerrådet leda till en tendens av ökad överstatlighet, på bekostnad av närhetsprincipen.
Jag anser att de nationella parlamenten är på väg att skapa förutsättningar för att samarbeta så att till exempel en tredjedel eller till och med en fjärdedel av dem skulle kunna stoppa initiativ från Kommissionen. Det handlar om att vi parlamentariker - och vi är 10.000, i 40 kammare från 27 länder - ska arbeta på konferenser för partier och utskott och över datanätverk för att undersöka om de olika delarna i förslagen till förordningar och direktiv eller gemensamma ståndpunkter är motiverade. Jag har själv sett att det går att arbeta på det sättet.
Det är rimligt att det är oppositionen som driver på i frågorna om de nationella parlamentens delaktighet i EU. Så var det förra mandatperioden. Regeringarna har ju fullt upp på sitt plan och hamnar oftast i kompromisser med varandra - för att matcha kommissionen och Europaparlamentet - och då med mer överstatlighet som följd. Närhetsprincipen står inte i centrum här heller.
Nu finns det alltså med en del framsteg för de nationella parlamenten i det liggande förslaget. Men EU:s stora problem i de 27 länderna är ju att stödet inte är överväldigande för EU i vardagsarbetet. Att tydliggöra vad EU vill utveckla kräver mer av ifrågasättanden av överstatligheten. Inte så att den alltid är fel, inte alls. Men en skarpare prövande motvikt borde byggas in i EU.
Alltså - om det liggande förslaget slutligen inte ska ändras alls av de 27 medlemsländerna, utan antas av alla, så må det ratificeras av Sveriges riksdag i befintligt skick.
Men om nu resultatet av Merkels ordförandeskap blir ett reviderat förslag, så bör Sveriges bidrag bli att driva fram mer av en tydligare nationell parlamentarisk prövning. En prövning av om olika delar i EU:s olika rättsakter från kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet verkligen är mer motiverade än regler från de 27 parlamenten för att lösa det som vi, de förenade folken, sätter på den samhälleliga dagordningen i Europa. Vi skulle på det viset få ökad förståelse för EU:s beslutsprocesser, sannolikt också färre regleringar och en bättre avgränsad överstatlighet.
BJÖRN VON SYDOW