Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Sveriges roll tyngre som Natomedlem”

Staffan Wikells kortfattade artikel tar upp intressanta frågeställningar, men han drar, för att vara jurist, stora politiska växlar på ett tunt juridiskt underlag, skriver Mike Winnerstig i en slutreplik till sin debattartikel om ett svenskt Natomedlemskap (2/7).

För det första är Haagdomstolens rådgivande yttrande från 1996 om kärnvapens laglighet och olaglighet tvetydigt. Domstolen redovisar under alla omständigheter inte att det finns något tydligt förbud mot kärnvapen under internationell rätt, även om man konstaterar att användande av kärnvapen på många sätt i sig självt går emot humanitär och annan folkrätt.

För det andra är det högst tveksamt att påstå att alla kärnvapendoktriner är olagliga. Både jag, Wikell och de flesta andra människor är givetvis helt emot både hotelser med och användande av kärnvapen, men det hindrar inte att det kan finnas en roll för dem som politiskt vapen mot andra aktörer som också innehar kärnvapen. Kärnvapen som yttersta självförsvar mot hot mot en stats existens diskuteras för övrigt i Haagdomstolens yttrande.

Det för oss, för det tredje, till Nato:s kärnvapendoktrin. Den baseras inte på att Nato som organisation innehar kärnvapen, utan att tre av dess medlemsländer – varav alla är permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd och två är tunga EU-medlemmar – gör det. Sedan 1996 har tolv länder anslutit sig till Nato, varav de flesta också blivit EU-medlemmar under denna tid. Samtliga är FN-medlemmar och anslutna till NPT-avtalet om ickespridning av kärnvapen. Menar Wikell att alla dessa tolv länder därmed begått ”olagligheter” genom att ansluta sig också till Nato:s kärnvapenpolicy? Vilka konsekvenser får det i så fall för EU och vårt medlemskap i den organisationen?

Vad gäller Sveriges framtida medlemskap i Nato är det korrekt att det skulle kräva att Sverige även officiellt godkänner det som man inom Nato i konsensus beslutar ska vara alliansens kärnvapenpolicy. Med tanke på att Sverige ända sedan tidigt 1960-tal legat under det amerikanska så kallade kärnvapenparaplyet – delvis därför att USA hellre utsträckte detta över oss än att stillatigande se på en svensk egenutveckling av kärnvapen – borde inte detta vara något stort steg att ta.

NPT-avtalet, slutligen, kräver av de kärnvapenstater som skrivit under det att man ska arbeta för kärnvapennedrustning. Kärnvapenländerna inom Nato har minskat sina arsenaler med upp till mer än 90 procent sedan det kalla krigets slut. Om den utvecklingen ska fortsätta – vilket inte minst USA sagt sig vilja – krävs det länder inom Nato som är beredda att ta diskussionen inom alliansen, och en stark press på Ryssland som i dag har mångfaldigt fler kärnvapen i Europa än alla Nato-länder tillsammans. Här vore det naturligt för Sverige som Natomedlem att tillsammans med likasinnade länder inom alliansen hitta konstruktiva lösningar för ytterligare reduktioner.

Slutsatsen av detta är alltså att om Sverige skulle vilja spela en tyngre roll i den europeiska nedrustningspolitiken så är ett Nato-medlemskap en mycket mer effektiv plattform än vårt nuvarande utanförskap.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.