Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Sveriges säkerhetspolitik ­behöver bred förankring”

Slutstrid för svenska soldater i övningen Cold Response 2012, som hölls i Norge tillsammans med 15 andra länder. 1500 svenskar deltog i övningen, som kommer att upprepas i mitten av mars 2015.
Slutstrid för svenska soldater i övningen Cold Response 2012, som hölls i Norge tillsammans med 15 andra länder. 1500 svenskar deltog i övningen, som kommer att upprepas i mitten av mars 2015. Foto: Niklas Englund/Försvarsmakten

Enighet viktigare än på länge. Sverige är ett land som bygger sin säkerhet ­tillsammans med andra länder – grannar i Norden och EU. Regeringens uttalanden om alliansfrihet och neutralitet är föråldrade. Stefan Löfven måste nu arbeta för att Sveriges säkerhetspolitiska linje blir tydlig och brett förankrad, skriver Sten Tolgfors.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och Sveriges närområde är oroande. Samarbete med andra länder om närområdets säkerhet krävs och öppenhet för en rationell och saklig debatt om Sveriges framtida vägval är angelägen.

I en tid med konflikt i Europa saknar regeringsförklaringens förändrade beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje troligen stöd av andra än Vänsterpartiet, samt möjligen och sannolikt oönskat av Sverigedemokraterna. Utan sedvanliga partiöverenskommelser är det därmed inte entydigt hur Sveriges säkerhetspolitiska linje i dag faktiskt beskrivs.

Därför är Decemberöverenskommelsens besked om att också säkerhetspolitiken skall bli föremål för blocköverskridande samverkan och överenskommelser viktigt. I regeringsförklaringen pekades endast försvarspolitiken ut som ett område för samarbete. Säkerhetspolitiken nämndes inte som ett samarbetsområde. En av de saker som nu, givet Decemberöverenskommelsen, kan och behöver klargöras är hur landets säkerhetspolitiska linje beskrivs och att det formas en bred förankring för denna beskrivning.

I regeringsförklaringen uttalade regeringen: “Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl.” Detta flyttade beskrivningen av säkerhetspolitiken ett par decennier tillbaka i tiden. Det är en återblickande beskrivning av den säkerhetspolitiska linjen, som hittills inte har fördjupats av regeringen. Klart står att den gör det svårt att få säkerhets- och försvarspolitiken att hålla samman. Detta förutsatt att riks­dagens partier skulle acceptera förändringen.

Sverige lämnade den gamla – närmast automatiska – neutralitetspolitiken för mer än tjugo år sedan. 1992 ersattes kalla krigets ”militär alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, med militär alliansfrihet syftande till att Sverige skulle kunna – med andra ord ha optionen att – vara neutralt i händelse av konflikt närområdet.

1995 gick Sverige med i ett växande EU och är del av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Från 2002 beskrevs Sverige endast som ”militärt alliansfritt”. Det fanns ingen utpekad neutralitetsoption. Det sades i stället att denna linje ”har tjänat oss väl”. Alltså användes en tillbakablickande formulering redan 2002.

Det betonades att ”Hot mot freden och vår säkerhet bäst kan avvärjas i gemenskap och samarbete med andra länder.” Svensk neutralitet om ett annat EU-land angreps var osannolik.

I 2004 års försvarsbeslut skrevs: ”Det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land. Det är lika svårt att föreställa sig att övriga EU-länder inte skulle agera på samma sätt.”

Under många år beskrevs säkerhetspolitiken utifrån vad Sverige inte var – nämligen inte medlem av en militär allians. Men 2009 betonades vad Sverige faktiskt är – ett land som bygger säkerhet tillsammans med andra länder, sina grannar i Norden och EU.

2009 beslutades solidaritetsförklaringen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Solidaritetsförklaringen bygger på det nya EU-fördraget och har sitt naturliga utflöde tillsammans med andra EU-länder och nordiska länder.

Den solidariska säkerhetspolitiken, som har bred förankring, är på så sätt neutralitetspolitikens motsats. Sverige har i bred enighet förklarat att landet inte kommer att förhålla sig passivt om något händer. Hur och med vilka medel Sverige agerar avgör vi själva i varje enskilt fall. Men någon neutralitetsoption finns inte.

Den militära alliansfriheten har under ett antal år sällan betonats, eftersom den inte är tillräcklig för att beskriva Sveriges linje. Men så, 2014, faller regeringen tillbaka och betonar återigen vad Sverige inte är och inte ska göra.

När partierna 2002 konstaterade det uppenbara, att Sverige inte var med i en militär allians – så gjordes ingen dagsaktuell värdering av detta. Men 2014 säger så regeringen att den militära alliansfriheten ”tjänar oss väl”. Regeringen säger att den ger grund för ”aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet” och utesluter Natomedlemskap.

Regeringen bekräftade samtidigt solidaritetsförklaringen i regeringsförklaringen.

Den militära alliansfriheten kan därför inte som förr avses leda till neutralitet. Sverige agerar solidariskt, tillsammans med andra länder. Vi bygger säkerhet tillsammans med andra. Att Sverige i dag inte är med i en militär allians är ett korrekt konstaterande, men på vilket sätt militär alliansfrihet tjänar Sveriges och andras säkerhet väl i dagens Europa har inte fördjupats av regeringen.

Regeringen ville i regeringsförklaringen och den budget som föll också stänga den dörr för Natomedlemskap som tidigare hållits öppen, genom att frågan inte dömts av. “Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”, sa regeringen.

Fredrik Reinfeldt framhöll som statsminister tre kriterier nödvändiga för medlemskap – brett stöd bland allmänheten, brett stöd i riksdagen, samt Finlands position. Den nu sittande regeringen har inga kriterier, utan stänger bara dörren både till medlemskap och utredning av ett medlemskaps konsekvenser. Det är oklokt att för framtiden varken vara öppen för intryck från betydande omvärldsförändringar som kan påverka Sveriges säkerhet, andra partiers uppfattningar, allmänhetens syn på medlemskap, eller Finlands position.

Genom åren har beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje utvecklats i särskild politisk enighet. Förändringar har förankrats i överläggningar partierna emellan, eller arbetats fram i Försvarsberedningen där partierna har varit representerade. Den förändrade beskrivning av den säkerhetspolitiska linjen som Stefan Löfven använde sig av i regeringsförklaringen gjordes utan några partisamtal och utan att försvarsberedningen gett stöd för förändringen. Ingen samsyn hade eftersökts. Utrikesnämnden kan knappast heller vid tidpunkten ha informerats.

Socialdemokraterna har historiskt undvikit att ge vänsterpartiet utrymme i säkerhetspolitiken. Men 2014 baserades regeringens förändring i beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen såvitt känt på stöd enbart från Vänsterpartiet, ett parti som också anser att EU siktar på att bli en militär stormakt och vill kalla hem Sveriges Nato-ambassadör. Detta är olyckligt. Alternativt var avsikten ingen medveten förändring i beskrivningen av linjen alls, utan bara en retorisk eftergift?

Det är därför önskvärt att en bred överenskommelse på den nya grund som December­överenskommelsen ger tydliggör beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje och hur förankringen bland partierna för beskrivningen ser ut. Behovet av bred uppslutning för Sveriges säkerhetspolitiska linje och dess utveckling inte bara kvarstår, utan är viktigare än på länge.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.