Sverige har inlett det internationella biodiversitetsåret 2010 på ett synnerligen pinsamt sätt. Licensjakten på varg har försatt det starkt inavelsskadade och utrotningshotade svenska vargbeståndet i ett ännu sämre genetiskt läge. Det är inte biologiskt möjligt att skjuta stammen till bättre hälsa som miljöminister Andreas Carlgren tycks tro. Vad vargstammen behöver för att bli livskraftig är en väsentligt ökad storlek och en naturlig kontaktmöjlighet för genetiskt utbyte med andra vargbestånd.

Jakten har bedrivits på ett sätt som riskerar att genetiskt viktiga individer skjutits. Vargar som bär på gener från de två invandrande varghanar som för första gången på 18 år lyckats tillföra stammen friskt genetiskt material, kan ha dödats i jakten. Den information som skulle kunna erhållas ur det unika stamträdet över de vilda svenska vargarnas släktskap har över huvud taget inte använts av ansvariga myndigheter. Det är kunskap som kostat miljonbelopp av skattemedel att ta fram.

Inaveln i den svenska vargstammen är omfattande och individerna är i genomsnitt mer besläktade med varandra än helsyskon. Vi skulle inte ens drömma om att avla tamdjur på ett så extremt sätt. Inaveln har – precis som väntat – lett till allvarliga konsekvenser för vargarnas hälsa. Det vi vet i dag är att kullstorleken minskat dramatiskt och att flera enskilda arvsanlag som leder till ärftliga kotdefekter och sterilitet nått en hög spridning i populationen. Risken är stor att ytterligare inavelsskador upptäcks framgent. Vargens prekära genetiska situation har satt ljuset på den genetiska mångfaldens betydelse för arters livskraft och överlevnad. Utan genetisk variation blir bestånd sjuka och förlorar sin förmåga att anpassa sig till förändringar i miljön. Samtidigt negligeras den genetiska mångfalden i det närmaste helt i naturvårdsarbetet.

Vargjakten illustrerar också på ett slående sätt brister i svensk naturvård. Det råder en i det närmaste total avsaknad av långsiktighet och koppling till det vetenskapliga kunskapsläget. Senare års internationella bevarandebiologiska forskning visar på viktiga fakta som är av största vikt för en bevarad biodiversitet:

• Livskraftiga stammar av topp-predatorer som till exempel varg och lejon, eller hajar och torsk i marina miljöer, bidrar till att återupprätta och bibehålla fullvärdiga ekosystem med hög biologisk mångfald.

• Genetisk variation gynnar biologisk mångfald även på art- och ekosystemnivån.

• Biologisk mångfald buffrar mot klimatförändringar.

De tydligaste exemplen på positiva effekter av topprovdjur för biologisk mångfald finns än så länge i havsmiljöer. Närmare 90 procent av ”havens vargar” – de stora hajarna – har fiskats bort. Bortfallet har lett till en extremt snabb tillväxt av antalet små rockor som tidigare reglerades av hajarna. Rockornas predation på pilgrimsmusslor är så omfattande att det tidigare ekonomiskt betydande fisket efter pilgrimsmusslor allvarligt har skadats.

Erfarenheterna från inplanteringen av vargar till Yellowstones nationalpark i USA visar topprovdjurens avgörande betydelse för väl fungerande ekosystem även i landmiljöer. Vargarna har satt tryck på de stora populationerna av hjortdjur så att den hårt betade växtligheten kunnat återhämta sig, mindre rovdjur som påverkat biodiversiteten negativt hålls i schack och buffringsförmågan mot klimatförändringar har ökat.

 Växt- och djurpopulationer som har en bevarad, naturlig genetisk variation, förefaller stå pall för miljöförändringar mer effektivt än populationer med smal genetisk bas. Ny forskning visar att laxpopulationer blir sämre på att anpassa sig till temperaturförändringar ju mer gener de tillförs från odlade stammar. Ett annat exempel återfinns hos ålgräs – en nyckelart i Östersjöns kustzonsmil­jöer. Ålgräs med mycket genetisk variation ökar produktiviteten och mängden av andra arter, och klarar sig bättre vid extrema temperaturer än genetiskt fattigt ålgräs.

Nuvarande kunskapsläge pekar alltså starkt på att en hög biologisk mångfald på såväl gen- som artnivå leder till stabilare ekosystem som är tåligare och bättre klarar av miljöförändringar. Buffrings- och anpassningsförmågan hos de ekologiska nätverken ökar med ökad biologisk variation och topprovdjuren har en avgörande roll att fylla för att upprätthålla sådan variation.

I ljuset av detta är det ytterst anmärkningsvärt att Sverige allt snabbare är på väg att förvandlas till ett land med miljöer som känntecknas av biologisk utarmning. Vi borde i stället försöka återskapa och bibehålla fungerande ekosystem med rik genetisk mångfald. Den svenska gran- och tallskogen riskerar att bli en enda stor åker av genetiskt främmande populationer. Älg, rådjur, kronhjort – liksom inplanterad dovhjort, samt nu även vildsvin – tillåts nå onaturligt täta bestånd medan topprovdjuren kontrolleras till oproportionellt låga populationer.

Den naturligt förekommande genetiska variationen – grunden för all biologisk variation – varken kartläggs, dokumenteras, övervakas eller bevaras. Den enda art som i Sverige varit föremål för en omfattande genetisk kartläggning är vargen – och i det fallet används alltså inte den information som finns på ett vettigt sätt.

 2010 är året då en påtaglig minskning av den hastighet med vilken biologisk mångfald förloras ska ha uppnåtts i Sverige enligt internationella åtaganden. Att målet inte ens är i närheten av att ha nåtts är uppenbart. Radikala förändringar krävs för att över huvud taget ha en chans att vända den negativa trenden:

• Ett långsiktigt tänkande måste in i svensk naturvårdspolitik. Biologin följer inte mandatperioder eller valperioder, och det går inte att förhandla med naturen.

• Åtkomsten och tillgängligheten av de data som tas fram inom forskningen måste öka och monopolisering av naturvårdsbiologiska frågor undvikas. Ett viktigt skäl till att det inte blivit en tillräckligt bred vetenskaplig belysning av vargfrågan är att vargforskningen i dag till stor del styrs av enskilda forskargrupper.

• Den genetiska mångfalden måste upp på agendan, och program för att övervaka denna mångfald för att säkerställa att den bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt måste fram.

• Referensområden behöver skapas – både i land- och vattenmiljöer, det vill säga fredade områden av tillräcklig storlek för att kunna rymma normala tätheter av rovdjur och deras bytesdjur.

 Forskare vid Zoologiska institutionen
Stockholms universitet:

Linda Laikre docent populationsgenetik

Sven Jakobsson fil dr etologi

Nils Ryman professor populationsgenetik

Cecilia Kullberg docent etologi

Lena Larsson fil dr populationsgenetik

Tommy Radesäter professor etologi

Birgitta Tullberg professor ekologi

Christer Wiklund professor ekologi