Att göra tv-program för en smal samhälls- och kulturintresserad elit är ganska lätt. SVT gör det varje dag. Att göra tv för hela svenska folket är betydligt svårare. SVT försöker göra också det varje dag. Till skillnad från de andra tv-kanalerna, som vänder sig till och tjänar pengar enbart på tittare över 12 år och under 59 år, så har SVT i uppdrag att vara hela svenska folkets tv. Uppdraget kallas i allmänhetens tjänst. På engelska blir det public service. Vi klarar det inte fullt ut. Jag ska strax återkomma till varför.

Just nu pågår en debatt om huruvida SVT i alltför hög grad närmar sig de kommersiella medierna och därmed gör avkall på det som utgör existensberättigandet för ett licensfinansierat programbolag. Denna diskussion är lika gammal som SVT. De som var med på 60-talet minns de heta känslorna om Skäggen, om Beppe Wolgers, om huruvida SVT:s nyhetsuppläsare fick säga ”hej” eller ”gokväll”. Vi hade debatten om ”Robinson”. Och om ”Razzel”, påstådd snuttifiering av nyheter, ”Melodifestivalen”, vänstervridning, högervridning och på senare tid webbens roll...

Kort sagt: SVT är ständigt diskuterat. Och det är bra. Jag känner inte till något annat företag som har en så nära kontakt med sina många användare. Varje månad har 95 procent av svenska folket använt sig av någon eller några av SVT:s tjänster. Varje dygn har varannan svensk nyttjat SVT:s utbud: tv, text-tv eller webb.

Och av allt att döma sköter SVT denna position på ett godkänt sätt.

I en ny efter­valsundersökning av Novus är SVT det medieföretag som utan konkurrens ingav mest förtroende. Samma bild ger de årliga SOM-undersökningarna. Professor Kent Asp mäter därtill varje år SVT:s programutbud i syfte att se om vi uppfyller vårt uppdrag och om mångfalden i vårt utbud förändras. Under 2009 blev SVT:s program mer inriktade mot information, medan programmen i reklamkanalerna, enligt Asp, gick mot ökad underhållning och mindre mångfald.

Med detta i ryggen vågar jag påstå att SVT:s stora problem alltså inte är brist på mångfald, förtroende eller att publiken uppfattar våra program som alltmer ytliga, glättiga och utbytbara mot de kommersiella tv-bolagens. Vårt problem är det som debattörer ofta utan större eftertanke brukar referera till som ”SVT:s desperata jakt på unga tittare”.

För det ÄR ett problem när licensfinansierad public service inte svarar mot behoven och önskemålen hos den yngre delen av befolkningen. Och då talar jag inte om 17-åringarna, utan om de som är mellan 25 och 55 år. Jag talar om barnfamiljer, om yrkesverksamma vuxna och om dem i den yngre medelåldern, som alltför sällan nyttjar SVT:s program.

Detta är ett problem inte bara för att SVT ska vara till för alla svenskar och finansieras av alla tv-ägande svenskar. Utan också något som kan ha vittgående konsekvenser på faktorer som valdeltagande och på befolkningens kunskap om samhället och omvärlden.

Det finns många undersökningar, till exempel av professorn James Curran, som visar på sambandet mellan valdeltagande och i vilken utsträckning den röstberättigade befolkningen dagligen erbjuds kvalificerade nyhetsprogram och samhällsprogram på bästa sändningstid.

Nyligen presenterade den amerikanske medieforskaren Rodney Benson, på ett seminarium arrangerat av Axess, forskning som visar på att medborgare i länder med stark public service är kunnigare i frågor som rör samhället och internationella relationer än andra.

SVT gör och ska fortsatt göra det ”ingen annan gör”. Till exempel barnprogram producerade på svenska med barn i svenska miljöer. Vi ska göra kultur och samarbeta med kulturinstitutioner. Vi ska ägna stor kraft åt grävande journalistik, där det går tusen tips på ett välgrundat avslöjande. Vi ska göra nyheter dygnet runt med många specialiserade reportrar och egna utrikeskorrespondenter. Och vi ska satsa mycket på drama som inte enbart siktar på antal skratt eller mord i minuten. Mer än hälften av vår programbudget går i dag enbart till de två dyraste områdena nyheter och drama.

Jag förvånas av att så få debattörer funderar över konsekvenserna om SVT kraftigt skulle öka de prioriterade områdena genom att dra ned eller helt avstå från underhållningen, livsstilsprogrammen, sporten och den lätta dramatiken. Jag vill påstå att risken i så fall är överhängande för att bara den mest gynnade delen av befolkningen dagligen skulle använda sig av SVT. Detta är inget antagande från min sida: alla som studerat tittarbeteenden, publik­strömmar mellan kanaler och program, samt analyserat opinionsundersökningar om medievanor, vet att det förhåller sig så.

En sådan förändring riskerar dessutom att snart slå mot själva syftet med den. Vilket program väljer Reinfeldt eller Sahlin när de vill svara i en debatt eller göra ett utspel: det som stora delar av svenska folket ser? Eller det smala, exklusiva? Vilken kanal vill den bästa skådespelaren eller manusförfattaren medverka i? Den som nyttjas av några hundratals tusen? Eller den stora, breda, som miljoner svenskar har en daglig vana att titta in i?

För att värna själva syftet med public service i ett land med 200 tv-kanaler, ägnar medarbetarna på SVT därför stora ansträngningar åt att modernisera delar av programutbudet, så att det bättre motsvarar den medelålders och yngre publikens önskemål. Fortfarande utan att svika de mest trogna tv-tittarna, de äldre. Och fortfarande med samma höga ambitioner vad gäller kvalitet.

Jag är den första att se att vi ibland misslyckas. Program eller enskilda inslag i program kan bli fåniga, utan udd eller kvalitativt undermåliga. Men risken att misslyckas får inte leda till att vi låter bli att försöka. Inte ens om dessa ansträngningar leder till beskyllningar om ”ökad kommersialisering”. För det är inte vad det handlar om. Utan om att vi använder det moderna tv-mediets alla möjligheter och format för att göra vårt innehåll intressant och angeläget. Till och med underhållande. Och för att vi är övertygade om att tittarna är mångsidiga: samma individ kan gilla att följa ”Babel” på torsdagskvällen, sjunga med i ”Doobidoo” på fredagen, njuta av ”Egyptens hemliga skatter” i Kunskapskanalen på måndagen samt ägna en del av tisdagen åt ”Veckans brott”.

Balansen mellan det breda och det smala är den ständiga utmaningen. Inte bara för en vd för SVT, utan för alla som i grunden tycker att public service ger viktiga bidrag till demokratin och det svenska samhället.

Eva Hamilton
vd Sveriges Television