Många kräver att SVT ska förnyas eller, som kulturministern uttrycker det, "få möjlighet att utvecklas". Låt mig återkomma till vad vi redan gör för att utvecklas. Men först något om finansieringen, som också diskuteras.
Jag fick häromdagen en undersökning som Radiotjänst i Kiruna beställt och som bygger på 1 000 telefonintervjuer. Även om jag vet att nästan 90 procent av alla som har tv betalar sin tv-avgift, så blev jag uppriktigt sagt glatt överraskad över undersökningsresultatet.
Jämfört med 2005 så växte stödet för tv-avgiften under förra året. Andelen positiva eller mycket positiva ökade från 25 procent till 38 procent. På frågan om vilken betalningsform man föredrar säger 39 procent tv-avgiften (också det en ökning!), medan 26 procent nämner skattefinansiering. Det är svårt att tolka det på annat sätt än att svenskarna står bakom tv-avgiften som finansieringsform av public service-bolagens utbud.
Några företrädare för de kommersiella tv-kanalerna har under vintern lanserat en idé om att även de ska få del av "public service-pengarna". De vill att en särskild fond ska inrättas - ungefär som filmfonden - och den ska sedan dela ut pengar även till andra företag för de program som uppfyller kraven för "public service". I kön av sökande skulle vi då finna till exempel Stenbecks och Schibsteds reklamkanaler med hänvisning till att de också producerar program som kan sorteras in under public service-tanken. Jag kan möjligen tycka att dessa stora medieimperier själva skulle ha råd att betala om de vill göra kvalitetsprogram...
Men public service innebär så mycket mer: SVT har ett unikt uppdrag från svenska folket som gäller hela vårt utbud. Vi får pengar av tittarna för att göra kvalitativt bra program i alla genrer. Och jag tror att vi klarar det ganska bra: förra året producerade SVT 86 av de 100 mest sedda programmen.
Medan SVT har publikens intresse som enda fokus, så är hela idén med de kommersiella kanalerna att de producerar program för att få pengar. Reklam-tv-kanalerna ska leverera rätt tittare till annonsörerna och helst så många som möjligt vid varje tillfälle. Ska det stöttas med tv-avgiften? Ska de kommersiella kanalerna få betalt från två håll?
Ytterligare ett skäl som talar mot all form av fondfinansiering är att de så kallade public service-programmen med stor sannolikhet skulle placeras på de tider som inte ger några reklamintäkter, ofta på eftermiddagen och sen kväll. Titta i tablåerna på vilka tider de seriösa talkshowerna sänds i reklamkanalerna i dag. Vad nytta gör då programmen - och public service-pengarna - när tittarna gått och lagt sig? För att inte tala om problemet med att låta staten göra en definition av vad som är kvalitets-tv och vilka program som ska "godkännas".
Finansiering via skatten har införts i Holland med förväntat och samtidigt avskräckande resultat. Där tog man bort tv-avgiften och införde skattefinansiering 2000. Public service-bolagen lovades samma summa som tidigare och att den årligen skulle räknas upp med hänsyn till bland annat befolkningsökningen. Men det dröjde bara några år tills det blev en ny politisk majoritet och den nya regeringen skar ner anslaget med tio procent. Nu står public service-företrädarna i samma kö som alla andra utanför finansdepartementet i Holland. Och vad händer då med journalistens möjlighet att fritt och oberoende granska makten?
En intressant jämförelse är Storbritannien där det finns en bred politisk uppgörelse om avgiftsfinansiering, ett långt sändningstillstånd som sträcker sig över tio år (att jämföra med de tre år som vi nu får i Sverige) och där man vart femte år justerar upp anslagen som bygger på tv-avgifterna.
Men jag är väl medveten om att den nuvarande finansieringen har stora svagheter. Inte minst när en allt större del av tv-tittandet sker på internet. Det är dock ingen slump att de bästa public service-bolagen i Europa, som BBC, NRK, DR och YLE, alla lever på tv-avgifter. De vet att den politiska makten då kan hållas på avstånd, och samtidigt innebär en tydlig tv-avgift en direkt koppling till publiken. Därför lyder min uppmaning till kulturpolitikerna i riksdagen: Ha gärna en beredskap för den dag då tv-avgiftssystemet börjar svikta. Men låt det vara kvar så länge som det fungerar. Alternativen är sämre.
Så till all den omtanke vi möter, och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths önskan att ge public service-bolagen ökade möjligheter att utvecklas.
Jag har just satt i gång ett omfattande arbete för att förnya SVT och där ett viktigt steg är att ta fram en ny programstrategi. SVT kommer att i allt högre grad tvingas till prioriteringar och svåra val. Ett skäl till det är att våra anslag inte räknas upp i samma takt som våra löne- och rättighetskostnader ökar.
Vi ska satsa starkt och metodiskt på de områden vi bedömer som viktigast. Där ska vi vara i världsklass.
Sådana satsningar får konsekvenser för andra områden, som inte är prioriterade. När vi väljer något nytt måste vi ofta välja bort något gammalt. Vi måste ha en beredskap för det, en egen övertygelse som bär igenom sådana svåra "nej tack". En del av det nu igångsatta arbetet innebär därför att varje programtitel ska definieras med utgångspunkt från frågeställningen: Vad kan SVT tillföra som de andra tv-producenterna inte kan eller vill? Vad är ett public service-perspektiv i just det här programmet?
Ett enkelt exempel är reseprogrammet "Packat och klart". Resmålen väljs där utifrån vad en kunnig redaktion tror kan vara angeläget för publiken, inte utifrån vad en resebyrå vill lansera. Och alla kostnader betalas av SVT för att minimera utrymmet för påtryckningar. Eller ta det episka dramat på måndagar, som är helt unikt i det svenska tv-utbudet. Här härskar den konstnärliga integriteten och inte strävan att tillfredsställa annonsörer. Här skapar vi engagemang hos publiken och här sätter våra upphovsmän sina avtryck.
I morgon kommer styrelsen att besluta om en ny organisation för SVT. Jag kan redan nu avslöja att för att ytterligare markera nyheternas betydelse för public service föreslår jag att en särskild programdirektör för nyheter och sport utses. Syftet är att vässa nyhetsverksamheten med särskild vikt på de regionala nyheterna. För det är avgörande för SVT:s legitimitet att vi finns i hela landet och att vi effektivt speglar varje områdes särprägel och egenart. Vi har ett krav på oss att 55 procent av allmän-tv (det vill säga allt utom nyheter och sport) ska produceras utanför Stockholm. Den senaste sammanställningen visar att vi uppnådde det målet med råge - cirka 60 procent - under 2006.
Ett ytterligare steg i förnyelsen är att jag inför en enda och tydlig ledning för att komma snabbare och rakare till beslut. Den nya organisationen understryker också att programutvecklingen sker ute på enheterna i landet, inte på direktionsvåningen på Gärdet.
Vi som arbetar med tv har de senaste decennierna varit med om en snabb resa till "världens modernaste land". Det är inte bara det gamla tv-monopolet som avvecklats - vilket är utmärkt. Antalet kanaler och nya tekniska plattformar för att titta på tv har exploderat på bara några år. Vårt sätt att ta del av etermedierna har därmed också förändrats. Webben, mobilen och podd-tv är i början av 2007 en naturlig del av våra tjänster, och tittaren vill själv välja när, var och hur han eller hon ser det vi sänder.
Det är i den världen vi nu bygger om och bygger nytt på SVT. Under sista kvartalet förra året tittade 1,2 miljoner svenskar på något tv-program på internet. De flesta valde våra program. Under hela förra året tittade nätsurfare på 98 miljoner klipp på vår webbsida, svt.se. Julkalendern var till exempel en succé på nätet! SVT är till för hela publiken, oavsett ålder och bakgrund. Och det är upp till var och en att välja när man vill ta del av vårt utbud. Den som missat till exempel "Livräddarna", "Antikrundan" eller Rapport kan se programmet på svt.se närhelst det passar.
Drygt 50 år efter vår födelse står vi fortfarande fria från politiska och ekonomiska intressen. Det är i dag mycket ovanligt inom medievärlden. Därför är det så viktigt att inte politikerna börjar agerar smakdomare och lägger sig i vad vi ska sända eller inte sända.
Vi är glada för all den omtanke som visas från olika håll och vi vill gärna känna att våra politiker bryr sig om oss. Men vi vill inte ha en omtanke som riskerar att kväva public service.
Eva Hamilton