Statsstödet till SVT och SR i form av licensavgifter måste enligt EU:s regelverk vara inriktat på sådant som verkligen utgör public service och får inte snedvrida konkurrensen på mediemarknaden. För att stödet ska vara tillåtet, krävs ett tydligt formulerat uppdrag till public service-företagen och att nya tjänster prövas innan de får lanseras. Eftersom SVT:s uppdrag är allt annat än tydligt uppfyller företaget i dagsläget inte kraven för ett legitimt statsstöd. Att hävda att allt som SVT gör eller vill göra är public service är inte hållbart i dagens europeiska medievärld, skriver Ulf Bernitz.
Vad som är public service på tv-området och hur den säkerställs är väldigt viktigt. Vi bygger fortfarande på den grund som lades på 1920-talet med brittiska BBC som mönsterbildande och som sedan förts vidare från radio till tv. Public service ska säkerställa pålitlighet, mångfald, folkbildningen och svenska språket och kulturen med mera. Allt detta utvecklades medan public service hade en ensamställning.
Som alla vet har teknikens utveckling lett till att vi nu har tillgång till ett rikt och växande utbud av tv-medier och konkurrens om tittarna mellan de olika kanalerna. Spelplanen är alltså en annan än förr. Vad som är och bör vara public service roll i den nya verkligheten är dock ännu rätt ouppklarat i Sverige. Det gäller å ena sidan att värna om public service särskilda uppgifter och å andra sidan att ha en välfungerande konkurrens mellan de olika tv-medierna.
Här som på så många andra områden har EU ett regelverk som syftar till att upprätthålla balansen. Tv-marknaden är i dag internationell när det gäller programrättigheter, artistkontrakt, reklam med mera. Det är tillåtet för medlemsstaterna att gå in med allmänna medel (statsstöd) för att stöda public service. Stödet måste dock vara inriktat på sådant som verkligen utgör public service och får inte ha en omfattning och inriktning som snedvrider konkurrensen på mediemarknaden. Vad detta närmare innebär har slagits fast i EU-domstolens grundläggande dom i Altmark-målet 2003 och kommissionens meddelande 2009 om tillämpningen av reglerna om statsstöd på tv i allmänhetens tjänst.
I Sverige verkar vi ännu inte ha tagit till oss denna nya verklighet. Tv-licenserna som finansierar SVT:s verksamhet är allmänna medel och räknas som statligt stöd. Att avgiften betalas separat och inte via skatten spelar ingen roll. För att stödet ska vara tillåtet enligt EU:s regelverk krävs att det finns ett tydligt formulerat uppdrag till public service-företaget och att nya tjänster prövas innan de får lanseras. I dagsläget kan det dock inte anses att SVT uppfyller kraven för legitimt statsstöd. SVT:s uppdrag är nämligen allt annat än tydligt formulerat. Dagens breda svenska definition av public service kan medföra att SVT riskerar återbetalningskrav från EU och i slutänden att staten kan bli skyldig att betala skadestånd till konkurrenter som kan påvisa att de lidit skada genom det otillåtna stödet.
Att den svenska definitionen av public service är mycket bred framkommer när man studerar SVT:s sändningstillstånd och anslagsvillkor för 2011. I de sistnämnda föreskrivs att företagets kärnverksamhet är ”att producera och sända tv-program till allmänheten”.
Det går inte att finna en tydlig definition av vad public service ska vara och göra i styrdokumenten för verksamheten. Framför allt saknas en avgränsning som klargör vad som ligger utanför public service. Det är problematiskt av flera skäl.
Det krävs enligt EU-rätten att stödet inte överstiger kostnaderna för den verksamhet som ligger inom public service-definitionen, sedan hänsyn även tagits till eventuella intäkter och en rimlig vinst. Det står klart att har man inte en tydlig definition av vad som ligger inom public service-begreppet att utgå från är en seriös kostnadsberäkning inte möjlig att göra. Det lär också vara så att SVT har ökande kommersiella intäkter. Vikten av att sådana intäkter redovisas separat har strukits under i det beslut som nyligen kommit från EU-kommissionen om danska TV2 (som kombinerar public service och kommersiell tv).
Vidare sätter EU-rätten ett tak för stödets storlek. Om man – som i Sverige – inte utser det tv-företag som har hand om public service-uppgifterna på grundval av offentlig upphandling, ska en särskilt kostnadskalkyl upprättas för vad som utgör den nödvändiga ersättningen för att ett välskött företag med lämpliga resurser ska kunna utföra public service-uppgifterna. En grundläggande förutsättning för en sådan kalkyl är givetvis att uppgifterna är tydligt definierade och avgränsade.
Sverige har nyligen infört en ordning med förhandsprövning av nya tjänster från SVT mot bakgrund av EU-reglerna och vad som tillämpas för BBC. Det har dock skett mycket vagt och försiktigt. SVT står själv för urvalet av vad som ska granskas och fullgörs inte anmälningsplikten saknas sanktioner. Detta i förening med bristen på definition av public service fyller inte alls de europeiska kraven på att kunna göra korrigerande åtgärder.
Regeringen kan inte förhålla sig passiv till dessa omständigheter vid utformandet av direktiven inför den kommande public service-utredningen. Som framgått krävs en tydlig definition av vad som utgör stödberättigad public service och hur det avgränsas. Vidare kräver statsstödsreglerna att det inte förekommer en överkompensation. Eftersom vi inte tillämpar offentlig upphandling fordras dessutom att man noga kalkylerar kostnaderna för den stödberättigade verksamheten, stödet får inte överstiga kostnaderna för utförandet för ett välskött företag med lämpliga resurser.
En ny public service utredning måste alltså göra klart vad som är public service. Att hävda att allt som SVT gör eller vill göra utgör public service är inte hållbart i dagens europeiska medievärld.
Ulf Bernitz,
professor i Europarätt vid Stockholms universitet