Bredden i SVT:s programutbud har trendmässigt minskat under de senaste tio åren. Det gäller bredden i faktautbudet, men också i underhållnings- och sportutbudet. Samma trend gäller i de kommersiella kanalerna. Däremot visar årsrapporten ”Svenskt TV-utbud 2010” – som i dag publiceras av Myndigheten för radio och tv – att faktautbudet i timmar räknat ökade mer än underhållningsutbudet förra året. De kritiker som hävdar att SVT ”alltmer präglas av underhållning” har därför fel. SVT:s utmaning är kanske i stället att programmen inte längre uppvisar samma variation och mångfald som förr, skriver rapportens författare Kent Asp.
Har kritikerna rätt? Präglas programutbudet i Sveriges Television ”alltmer av underhållning”, som MTG:s chef Manfred Aronsson påstår (DN Debatt 19/5)? Och har SVT inget ”tydligt formulerat public serviceuppdrag” som professorn i EU-rätt, Ulf Bernitz, hävdar (21/5)?
Årsrapporten Svenskt TV-utbud 2010 är en återkommande undersökning om hur programutbudet utvecklas i svensk television. Undersökningarna har gjorts sedan 1998 och görs på uppdrag av Myndigheten för radio och tv. Ett syfte med undersökningarna är att ge underlag för debatten om public service och utbudet i svensk tv.
En första central fråga som tas upp är balansen mellan information och underhållning. Under samtliga de tretton år som hittills undersökts har det samlade utbudet i SVT1 och SVT2 bestått av en ungefär lika stor andel informationsinriktat som underhållningsinriktat programutbud. Det gäller både om vi ser till utbudet i sin helhet och till utbudet på bästa sändningstid. Förändringarna år från år är mycket små.
Under 2010 förändras dock utbudet kraftigt – mer än något annat tidigare år. Utbudet i SVT blir betydligt mer informationsinriktat. Det faktainriktade utbudet ökade exempelvis i SVT1 under året med i genomsnitt cirka 3,5 timmar per dag. Ökningen handlar dock uteslutande om repriser som främst sänds nattetid. Det kraftigt utökade utbudet under 2010 (cirka 40 timmar per vecka) innebär att SVT1 i princip sänder dygnet runt på samma sätt som de kommersiella kanalerna TV4, TV3 och Kanal 5
Utbudsökningen under 2010 bestod visserligen av återutsändningar, men faktautbudet ökade mer (cirka 25 timmar per vecka) än underhållningsutbudet (cirka 15 timmar per vecka). Det stämmer alltså inte att programutbudet i SVT1 och SVT2 alltmer präglas av underhållning. Det gällde inte under 2010 – och det gäller inte heller om vi ser till hur utbudet har utvecklats under de senaste 13 åren. Dessutom har SVT24 och Kunskapskanalen tillkommit, vilket lett till en ökning av det informationsinriktade utbudet.
Under 2010 skedde dock en viktig förändring. SVT verkar ha minskat sitt engagemang i Kunskapskanalen och stod för knappt en fjärdedel av utbudet. Tidigare år har SVT och UR stått för ungefär hälften var.
Hur kan det då komma sig att så mycket av debatten om public service handlar om att SVT blivit mer kommersiellt? En förklaring är att programtablåer bara säger en del. Det handlar också om tilltal, fixering vid tittarsiffror, och att inramningen och marknadsföringen av programmen blivit mer pockande än tidigare.
Den omfattande publiceringen kring framgångsrika program gör att såväl kritiker som politiker uppfattar SVT som mer ”kommersiellt” än vad det verkliga programutbudet faktiskt vittnar om.
En annan förklaring är att kritiken mot SVT ofta handlar om enskilda program – under senare år främst Melodifestivalen, och nu senast på DN Debatt ”Minuten”. Enskilda program kan alltid ifrågasättas. Enbart det faktum att ett program sänds i SVT (eller SR) gör det inte till bra public service. Men det är programutbudets sammansättning i sin helhet som i första hand bör diskuteras – och kritiseras. En andra central fråga som behandlas i undersökningarna är den genremässiga bredden i programutbudet. Undersökningsresultaten visar att bredden kraftigt minskade i SVT:s kanaler under 2010. Förändringen under 2010 motsvaras dock av en lika kraftig förändring 2009 – fast den då gick i motsatt riktning. Under 2010 uppvisade därför SVT:s programutbud ungefär samma mångfald som 2008.
Men även om utvecklingen åren 2008–2010 gått i olika riktning har bredden i SVT:s programutbud under de senaste tio åren minskat trendmässigt. Det gäller bredden i faktautbudet, men också i underhållningsutbudet och i sportutbudet. Det är en trend som också gäller i de kommersiella kanalerna. Utbud som tidigare fanns i programföretagens frikanaler återfinns numera i betalkanaler – sportutbudet är typexemplet. Utmaningen som public service står inför är kanske därför inte kritiken mot att utbudet blir alltmer underhållningsinriktat, utan att utbudet inte är lika varierat och uppvisar samma mångfald som förr.
Undersökningarna av SVT:s utbud tar sin utgångspunkt i programföretagens sändningstillstånd. De är inga under av klarhet, men de skall inte primärt uppfattas som juridiska utan som kulturpolitiska dokument. Sett i det sammanhanget har SVT enligt min mening ”ett tydligt formulerat public serviceuppdrag” (som bland annat framgår i utvärderingsrapporten Mångfald och kvalitet i Sveriges Television). Men det som formuleras i sändningstillstånden är det som brukar kallas för ett brett public serviceuppdrag. Ulf Bernitz verkar ha satt likhetstecken mellan ett tydligt formulerat uppdrag och ett väl avgränsat, smalt public serviceuppdrag. Och det är inte riktigt samma sak.
Det stämmer alltså inte att det saknas ett tydligt formulerat uppdrag för public service, men det finns inget tydligt formulerat smalt public serviceuppdrag (som Bernitz – till skillnad från SVT:s ledning på DN Debatt 24/5 – anser står i bättre överensstämmelse med EU:s regelverk ).
Men Ulf Bernitz och MTG:s vd Manfred Aronsson har naturligtvis rätt i att det existerar en intressekonflikt mellan public service och kommersiella medieföretag. Bara det faktum att public serviceföretag finns på en marknad innebär ju en marknadsstörning. Så var det också på monopoltiden, men intressekonflikten blir självfallet mer tydlig i en konkurrenssituation. Men det är samtidigt grundtanken med public service – en verksamhet som till skillnad från andra medier skall stå fri från politiska och ekonomiska intressen.
Det handlar därför i grunden om en värdekonflikt – en avvägning mellan marknadens legitima krav och samhällets behov av en demokratisk infrastruktur. Men det är inte programföretagens uppgift att göra en sådan avvägning. Det är en uppgift för public serviceföretagens uppdragsgivare – våra förtroendevalda.
Kent Asp
professor i journalistik