Vi i Vänsterpartiet har varit djupt kritiska till de ekonomiska ramverk som infördes under nittiotalet och som sedan dess styrt den ekonomiska politiken. Vi har varit det av demokratiskäl, men också på grund av svårigheterna att föra en effektiv ekonomisk politik för full sysselsättning, ökad jämlikhet och starkare välfärd. Detta är naturligtvis inte enbart ramverkens fel men den nuvarande utformningen av ramverken gör det svårare att föra en politik för full sysselsättning.

Arbetslösheten har sedan krisen på nittiotalet legat på i genomsnitt åtta procent. Bara under en månad har arbetslösheten understigit fyra procent. En fjärdedel av de arbetslösa har i dag en historia av långvarig arbetslöshet. Sysselsättningsgraden är i dag nästan nio procentenheter lägre jämfört med vad den var för 20 år sedan, vilket motsvarar cirka 520.000 människor Även kommande år ser mörka ut. Regeringen bedömer att arbetslösheten kommer att uppgå till cirka sex procent år 2013.

Vi i Vänsterpartiet har fått kritik för våra invändningar mot den nuvarande utformningen av ramverken för finans- och penningpolitiken. Det centrala i kritiken har varit att vi därigenom skulle företräda en oansvarig ekonomisk politik. Det är inte sant, Vänsterpartiet har tagit ett stort ansvar i den ekonomiska politiken.

Vänsterpartiet stod bakom mer än 90 procent av budgetsaneringen efter nittiotalskrisen. Därefter samarbetade vi med dåvarande socialdemokratiska regeringar om en rad budgetar som förde Sverige tillbaka till överskott i de offentliga finanserna vilket resulterade i en kraftigt fallande statskuld. 1994 ställde vi oss bakom överskottsmålet eftersom vi menade att det var en central uppgift för den ekonomiska politiken att snabbt få ner statsskulden till hanterbara nivåer. Vänsterpartiets bidrag till starka offentliga finanser – som den borgerliga regeringen ärvde efter valet 2006 – var högst påtagligt.

Vi kan dock självkritiskt tillstå att vi tidigare borde ha formulerat ett alternativt ekonomiskt ramverk och inte enbart kritiserat det rådande. Nu tar vi ett steg till i ansvarstagande. Vi har insett att vi behöver förändra vår politik och har därför utarbetat ett alternativt ramverk för den ekonomiska politiken.

För ett litet exportberoende land som Sverige är starka offentliga finanser en förutsättning för en stabil ekonomisk utveckling. Därför finns ett behov av ramverk som bidrar till att stärka förtroendet för den svenska ekonomin. Frågan om budgetdisciplin är självklar.

Men starka finanser är en sak, det övergripande målet för den ekonomiska politiken måste vara att sätta människor i arbete. De ekonomiska ramverken bör utvärderas utifrån detta. Vi kan konstatera att den ekonomiska politiken misslyckats. Detta inser allt fler som också ansluter sig till den kritik vi tidigare framfört. Vi har fått bundsförvanter både till höger och vänster.

Ekonomiska ramverk kan inte ha som enda syfte att säkerställa ordning och reda i de offentliga finanserna. Full sysselsättning ska vara det övergripande målet samtidigt som varje utgift noga måste vägas mot de behov som ska prioriteras och hur det ska finansieras.

Vänsterpartiets alternativ är ett ekonomiskt ramverk som underlättar en politik för full sysselsättning. Det kräver följande förändringar:

1 Inför åtgärdsplaner för full sysselsättning. Vi vill skriva in i budgetlagen att regeringen två gånger per år ska presentera en åtgärdsplan för full sysselsättning till riksdagen. Åtgärdsplanerna ska också innehålla mål för arbetslöshet, sysselsättningsgrad, undersysselsättning och ett tydligt återrapporteringskrav.

2 Demokratisera och ändra målen för penningpolitiken. Riksbankslagen föreskriver att målet för penningpolitiken är att Riksbanken ska upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken har sedan definierat detta som att penningpolitiken ska styras av ett inflationsmål på två procent per år. Vi menar att detta måste kompletteras med ett sysselsättningsmål som inte ska underordnas målet om prisstabilitet, vilket sker i dag. Vi tror också att en höjning av inflationsmålet till tre procent kan bidra till lägre arbetslöshet och en mer stabil ekonomisk utveckling. Det är Riksdagen som ska utforma målen för penningpolitiken. Utifrån dessa ska Riksbanken självständigt utforma den löpande penningpolitiken. Så skapas en tydlig ansvarsfördelning.

3 Ändra kommunernas årliga balanskrav så att det gäller över en konjunkturcykel. I en lågkonjunktur ställs kommuner och landsting inför ett svårt val mellan att antingen skära ner på kostnaderna eller höja kommunalskatten. Nödvändiga investeringar ställs in eller skjuts på framtiden. Sådana beslut förvärrar en lågkonjunktur. Dagens system skadar såväl kommunernas verksamhet som en balanserad samhällsekonomisk utveckling.

4 Inför samma regler för lån och avskrivningar för investeringar i staten som i kommuner och landsting. Det behövs möjligheter för avskrivningar och lånefinansiering av statliga investeringar i järnvägar, byggnader och bostäder. I dag redovisar staten kostnader för infrastrukturinvesteringar i den takt de uppstår vilket innebär att de direktavskrivs. Det är inte rimligt att dagens generation betalar kommande generationers investeringar. De senaste årens tågkaos beror bland annat på bristande investeringar orsakade av det stelbenta reglemente som råder.

5 Ersätt överskottsmålet i de offentliga finanserna med ett mål om balans över en konjunkturcykel. Det är inte rimligt att fortsätta spara när vi har massarbetslöshet. I stället för att betala av på en extremt låg statsskuld behöver vi investera för att stärka Sveriges långsiktiga tillväxtpotential och för att öka sysselsättningen.

6 Avskaffa systemet med treåriga utgiftstak. Detta har en tydlig ideologisk slagsida eftersom restriktioner finns för utgifter men inte för inkomster. Det gynnar den borgerliga regeringens omfattande nedskärningar i välfärden som kombineras med stora skattesänkningar. Utgiftstaken minskar möjligheterna att stimulera ekonomin och att möta reformbehov. Det är inte rimligt att utgifterna bestäms tre år i förväg och sedan inte får ändras. Oavsett om arbetslösheten ökar kraftigt eller inte så kan inkomsterna öka oväntat. Ett system utan utgiftstak ställer samma krav på budgetdisciplin och budget i balans.

Hög arbetslöshet är ett slöseri med samhällets resurser. De ekonomiska ramverken ska stödja – inte försvåra – en ekonomisk politik för full syssel­sättning, jämlikhet och välfärd för alla.

Ulla Andersson
ekonomisk-politisk talesperson (V)

Lars Ohly
partiledare (V)