DN Debatt

”Systematisk forskning krävs för att minska självmorden”

Lär av trafikforskningen. Jämfört med det systematiska arbetet för att minska antalet trafikdöda präglas samhällets åtgärder för att bekämpa de fortsatt höga självmordstalen av betydande brist på resurser och samordning. Dagens höga antal fall kan med rätt insatser minskas väsentligt med systematiskt arbete, skriver tretton debattörer.

I stort sett varje vuxen person har erfarenhet av att någon i ens nära omgivning avslutat sitt liv för egen hand. Varje dag tar cirka fyra personer sitt liv i vårt land. År 2014 var antalet säkra suicid (självmord) 1 142 personer vilket motsvarade 38 000 förlorade år, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Till detta tillkommer 382 osäkra, men troliga suicid. Antalet suicid föll kraftigt framför allt under 1990-talet från nivåer på över 2 000 per år (2 383 döda år 1979). Men sedan sekelskiftet har det konstant legat kring cirka 1 500 per år, om vi slår samman säkra och osäkra suicid. Förbättrad behandling av depression samt möjligen också en ökad öppenhet och större vilja att söka hjälp, tros ligga bakom sänkningen under 90-talet.

Orsakerna bakom varje suicid varierar och utgör ett mycket komplext mönster. Studier visar att psykisk ohälsa i form av depression är mycket vanligt. Men livets påfrestningar i form av förluster, separationer, arbetslöshet, egen allvarlig kroppslig sjukdom och mycket annat kan bidra.

Vi har att göra med ett folkhälsoproblem och insatser från samhällets sida, från många olika håll och nivåer behövs för att suicidtalen åter ska minska. Problemet är att även om vi i dag vet en hel del om olika riskfaktorer bakom suicid saknas fortfarande kunskap om hur suicid på bästa sätt förebyggs. Med större kunskap om orsakerna kommer vi på ett mer kraftfullt sätt kunna arbeta preventivt.

Lära från trafiken. Antalet döda i trafiken ökade från 1950-talets början från 600 personer om året till cirka 1 200 en bit in på 60-talet. Under samma period sexdubblades antalet körda kilometer – det var då vi skaffade oss bil! Efter detta har samordnad forskning rörande säkerhet både på vägar och av fordon tillsammans med en rad åtgärder som hastighetsbegränsningar, planfria korsningar, rondeller och mitträcken bidragit till att få ner antalet trafikdöda. Idag rör det sig om cirka 250 per år – detta trots ständigt ökande antal bilar. Varje trafikolycka, allrahelst de med dödlig utgång, utreds, dokumenteras och används för att bidra till fortsatt säkerhetsarbete. Dessa satsningar har varit samordnade, kostsamma och betraktas som okontroversiella.

Problemet är så pass omfattande att det inte kan reduceras ner till något som bara berör psykiatrin. Cirka åtta av tio personer som tar sitt liv har haft en kontakt med vården det senaste tre månaderna, men då lika ofta primärvård, sjukhus eller andra specialister.

Samhällets åtgärder för att bekämpa de fortsatt höga självmordstalen präglas dessvärre av betydande brist på resurser och samordning. Delvis utifrån att uppgiften är svår, men också för att området av många betraktas som tabubelagt och alltför privat. Det finns måhända också en tvekan om förebyggande åtgärder är möjliga, vilket dock motsägs av en enad expertis.

Insamling av kunskap. År 2006 infördes i lex Maria en obligatorisk anmälningsplikt av alla suicid inom fyra veckor efter senaste vårdkontakt. Antalet anmälningar ökade från cirka 50 per år till 500. Två nationella sammanställningar av insamlade data har gjorts i syfte att sprida erfarenheter och öka möjligheter att arbeta förebyggande. Företrädare från vården men även jurister har pekat på det orimliga att använda just lex Maria som är avsett att anmäla vårdskada eller risk för vårdskada. Med vårdskada avses ”lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits”. Cirka hälften av samtliga lex Maria-anmälningar i dag utgörs av suicid. Den övervägande delen av dessa begås i det egna hemmet ofta utan misstanke om vårdskada. Normalt krävs ett samband mellan något som hänt i vården och det inträffade. En obligatorisk anmälan upphäver detta villkor. Det är grunden till beslutet att ta bort det obligatoriska lex Maria tvånget att anmäla alla suicid. En fortsatt anmälningsplikt kommer kvarstå vid konstaterad vårdskada eller misstanke om sådan. Den 1 januari 2016 skulle ändringen ske. Detta har lett till protester främst från patienter och olika brukarorganisationer. I november beslutade Socialstyrelsen att dra tillbaka de föreskrifter som skulle ersätta de gamla. Man vill inleda en ny dialog med vårdföreträdare och sedan genomföra en ny remissrunda.

Självmordspreventionsutredningen (SOU 2010:45) föreslog redan 2010 att man helt skulle frikoppla anmälan av suicid från lex Maria. De ville ha en anmälan till ”nationell aktör” av samtliga suicid som kommer till vårdens och/eller socialtjänstens kännedom inom 6 månader efter kontakt, med syftet att främja suicidförebyggande arbete. Man räknade då med, att från dagens cirka 500 anmälningar, som täcker en tredjedel av samtliga suicid, skulle man kunna få systematisk kunskap om det dubbla antalet. Vidare föreslog man en obligatorisk händelseanalys. Till utredningen var knuten en rättsläkare samt en socialmedicinare. Däremot saknades representation av läkare som möter dessa personer i psykiatri, primärvård samt övrig specialistvård. Utredningen formulerade ett förslag till ny lag, som blev liggande i ett och ett halvt år innan remissrunda. Därefter har inget hörts.

Dagens höga antal suicid kan med rätt insatser minskas väsentligt. Problemet är så pass omfattande att det inte kan reduceras ner till något som bara berör psykiatrin. Cirka åtta av tio personer som tar sitt liv har haft en kontakt med vården det senaste tre månaderna, men då lika ofta primärvård, sjukhus eller andra specialister.

Förslag. En systematisk insamling av fakta enligt de riktlinjer som föreslogs i den ovan nämnda statliga utredningen (SOU 2010:45) vore viktigt för att skapa överblick, samla kunskap och erfarenhet att använda för att förbättra vården av suicidnära individer. Vi vill se en nationell aktör (föreslagen av SOU 2014:45) som ansvarar inte bara för inrapportering utan även för kunskapsspridning inom hälsovården och socialtjänsten.

En omfattande händelseanalys enligt traditionellt mönster är inte nödvändig i alla enskilda fall. Istället bör en utomstående expertgrupp genomföra fördjupade händelseanalyser, av de fall som bedöms kunna tillföra ny kunskap. I dessa analyser ska närstående erbjudas möjlighet att delta. Deras betydelse i sammanhanget kan inte nog understrykas.

Foto:

DN Debatt. 14 januari 2016