”Ta inte forskningspengar för att stötta upp Volvo”

När alliansregeringen i september
aviserade miljardsatsningar på forskning och innovation var vi många inom den akademiska världen som drog en lättnadens suck. Äntligen en regering som satsar rejält på landets framtid!

Men knappt hade vi hunnit andas ut
förrän vi störtades ner i en global ekonomisk härdsmälta.

Visa av erfarenheten vill vi, rektorer vid flera av landets ledande universitet, nu varna för att den nödvändiga kraftsamlingen för svensk forskning förvandlas till någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd för ett näringsliv i akut kris.

I morgon, torsdag, presenterar högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg forskningspropositionen för de kommande fyra åren. Genom den redan lagda budgetpropositionen, debattartiklar och andra offentliggöranden i medierna har vi fått åt-skilliga förhandsbesked om hur regeringen ser på betydelsen av svensk forskning och innovation. Bland annat har man pekat ut forskningsområdena medicin, teknik och klimat som strategiskt viktiga områden. Sammanlagt satsas 15 miljarder kronor fram till 2012. Allt detta är i högsta grad berömvärt.

Men nu kommer plötsligt oroväckande signaler i finanskrisens spår. I en artikel på DN Debatt 10/10 kopplar Lars Leijonborg i sitt resonemang bland annat samman den nu pågående krisen inom för Sverige viktiga industrigrenar med behovet av en nationell samordning av forskningsinsatser.

Det antyds i debattartikeln att de strategiska forskningsmedlen ska användas till att hjälpa företag ut ur krisen. På andra håll i debatten har det också framkommit att Vinnova, med sin tydliga inriktning mot tillämpad forskning och direkt näringslivssamverkan, kan komma att få ett mer omfattande mandat när det gäller att fördela forskningsmedlen än vad som är önskvärt ur den långsiktiga och fria forskningens synpunkt.

Vi vänder oss med bestämdhet mot att just de pengar som aviserats för Sveriges långsiktiga forskningsframtid ska användas till olika typer av räddningsinsatser för storbolag och banker. Här finns andra möjligheter för regeringen att visa handlingskraft, exempelvis genom att utnyttja budgetöverskott och vinster av utförsäljningar av statliga bolag.
Erfarenheter från flera framgångsrika forskningsnationer visar att det är just den långsiktiga, målmedvetna satsningen på starka forskningsmiljöer vid de bästa universiteten som ger resultat. Länder som USA och Storbritannien har under flera decennier satsat på akademisk forskning och infrastruktur, som sedan har resulterat i en dominans inte bara i vetenskapliga sammanhang utan också i företagande. För att garantera att Sverige även i framtiden kan bygga på kunskapstillväxt som resulterar i kulturell utveckling och ekonomisk tillväxt är det nödvändigt att våra universitet kan stärkas.

Om Lars Leijonborg förmår hålla fast vid den kurs han stakade ut redan under valrörelsen 2006 kommer han sannolikt att gå till historien som den forskningsminister som krattade manegen för nästa svenska Nobelpris och ett framtida näringsliv präglat av högt kunskapsinnehåll i produktion och tjänster. Men då gäller det att komma ihåg att det är skillnad på kortsiktiga utvecklingsinsatser och långsiktig forskning.

Hur vet man då vad som är grundforskning av kvalitet? Vi vill hävda att det peer-review-system alltså expertgranskning av vetenskapliga resultat som grund för finansiering som tillämpas av Vetenskapsrådet är ett bra och internationellt beprövat sätt att hitta de allra bästa forskarna och stötta de allra bästa projekten. Om Vinnova ges denna roll ökas sannolikheten att det blir kortsiktiga önskemål som tillgodoses och inte långsriktiga forskningssatsningar.

Det finns ingen snabb genväg till de stora vetenskapliga genombrotten. Vi kan i dag inte veta var idén och engagemanget kommer att dyka upp att studera nästa ozonhål eller utveckla nästa pacemaker eller konstgjorda njure, för att nämna några viktiga upptäckter med svenskt ursprung

Göran Bexell
Kåre Bremer
Anders Hallberg
Harriet Wallberg-Henriksson