”Stoppar vi den judiska invandringen förhindrar vi framväxten av svensk antisemitism och nazism.” Ungefär så lät ett återkommande argument under 1930-talet. Det vilade förstås på ett dubbelt tankefel: orsaken till främlingsfientligheten placerades hos dem som var måltavla för antisemitismen – judarna – och inte hos antisemiterna. Och konsekvensen av resonemanget blev att de förföljda förnekades en fristad.

Vi börjar se prov på liknande tankefel i den dagsaktuella debatten om Sverigedemokraterna. Paulina Neuding och Johan Lundberg (DN debatt 23/9) menar att Sverigedemokraternas frammarsch beror på ”tabun” i den flyktingpolitiska debatten. Invandringen, hävdar de, har lett till ”vissa specifika problem” och man antyder bidragsfusk och höga kostnader för flyktingmottagningen. Alltså: det grundläggande problemet är inte Sverigedemokraterna och deras ideologi, utan de invandrarpolitiska ”problem” som sägs utgöra grogrunden för högerextremismen och som tystas ned.

Vi har hört visan förut: Det är förbjudet att forska eller skriva om brott begångna av invandrare, världsfrånvända vänsterliberaler förskönar det mångkulturella fiaskot, eliten vågar inte berätta hur det egentligen ligger till – kort sagt: locket ligger på i invandrardebatten. Detta är Ny Demokratis och Pia Kjærsgaards argument i repris. Men de håller inte bättre i dag.

Faktum är att sociologer och kriminologer återkommande behandlat kriminalitet bland invandrare alltsedan Britt Sveris Utlänningars brottslighet i början av 1980-talet. Brå genomför regelbundet undersökningar av ”hur ’svensk och utländsk bakgrund’ tillsammans med andra sociala faktorer bidrar till att förklara registrerad misstänkt brottslighet ”. I massmedia frodas reportagen om problem och konflikter relaterade till etnisk segregation och presstexternas bild av ”invandraren” är som Ylva Brune visat i en avhandling minst sagt stereotyp.

Problemet är alltså inte att något lock ligger på i invandringsdebatten, utan myten om att locket ligger på. Med denna myt som grund kan de självpåtagna sanningssägarna i SD och på andra håll träda fram. SD, anser Neuding och Lundberg, ”ställer frågorna” även om de inte har rätt lösningar.

På en punkt håller jag med Neuding och Lundberg. Det vore en tragedi om SD blev en politisk maktfaktor att räkna med. Men då är det också livsfarligt att köpa partiets problemformuleringar. Det ger dem legitimitet.

Då riskerar vi också – oavsett SD:s position i riksdagen – att andra partier förflyttar delar av politiken i SD-riktning för att inte tappa röster till dem.

Mattias Tydén
Docent i historia och verksam vid Institutet för Framtidsstudier