När Alliansen i sitt valmanifest klargjorde att den avsåg att utreda möjligheten att helt avskaffa fastighetstaxeringen var det många småhusägare som drog en lättnadens suck. Ett avskaffat taxeringssystem skulle kraftigt försvåra ett återinförande av den tidigare så godtyckliga och ofta skenande fastighetsskatten.

Regeringen tillsatte också en utredning – Bostadstaxeringsutredningen – som fick i uppdrag att ta fram förslag på hur ett avskaffande skulle kunna genomföras. Villaägarna har genom en expert i utredningen haft insyn i processen och tagit del av utkast på kommande betänkande.

Tyvärr har utredaren antingen missuppfattat sitt uppdrag eller fått signaler om att syftet med utredningen är ett annat. Utredarens kommande förslag handlar nämligen om att ersätta nuvarande taxering och fastighetsavgift med en helt ny fastighetsskatt, i flera delar lika godtycklig som den avskaffade fastighetsskatten.

Bostadstaxeringsutredningen avser att föreslå att småhusägare i framtiden ska betala skatt per kvadratmeter boyta respektive tomtyta. För att enskilda småhusägare i storstadsregioner inte ska få sänkt skatt i nämnvärd utsträckning föreslås att Sverige delas upp i tre regiontyper (storstad, mellan och glesbygd). Inom respektive regiontyp ska skatteuttaget per kvadratmeter vara enhetligt, medan olika nivåer ska gälla mellan regionerna. För att säkerställa att det offentligas intäkter inte reduceras föreslås att fastighetsavgiftens tak på för närvarande 6.825 kronor höjs till 10.000 kronor per år, varav 4.600 på markyta och 5.400 på boyta.

Utredarens förslag är anmärkningsvärt av flera skäl:

För det första har utredaren konsekvent vägrat att pröva det förslag som framfördes av Riksdagens skatteutskott, när det i ett betänkande (2009/10: Sk U27) uppmanade regeringen att tillsätta utredningen. Skatteutskottet såg framför sig att taxeringssystemet avskaffades och i stället ersattes av en indexuppräkning från nuvarande taxeringsnivå även för de fastigheter som inte slagit i fastighetsavgiftens tak. En sådan modell hade inneburit betydligt mindre fördelningspolitiska effekter och varit mindre byråkratisk än det som utredaren nu avser att föreslå. Att inte utreda Skatteutskottets förslag visar dessutom på en olycklig nonchalans mot den lagstiftande församlingen.

För det andra är det märkligt att ett reformförslag som syftar till ökad förutsägbarhet om framtida skatteuttag i praktiken går i motsatt riktning. Med utredarens förslag skapas inte mindre än åtta parametrar som en framtida finansminister och riksdagsmajoritet kan laborera med när utgiftshål ska fyllas. Tre skattenivåer för boyta, tre för markyta och slutligen ett så kallat skattetak för tomt respektive mark. Därmed blir det lättare att över tid successivt justera upp skatteuttaget i olika delar av landet och för hus med olika storlek.

För det tredje väljer utredningen att frångå det som måste betraktas som ett av de viktigaste inslagen i 2008 års fastighetsskattereform, när den hellre föreslår en höjning av fastighetsavgiftens taknivå än att exempelvis se över fördelningen av skatteuttaget mellan småhus och bostadsrätter.

Just taket i fastighetsavgiften är det som på senare år skapat förutsägbarhet och trygghet för bosatta i områden där taxeringsvärdena stigit kraftigt, och något som bidragit till att många yngre vågat ta steget mot att köpa ett hus och förverkliga sina drömmar. Att mixtra med takets nivå kan därför skapa en ny oacceptabel osäkerhet som ytterligare hämmar rörligheten på bostadsmarknaden.

Redan i dag betalar den som äger ett hus dessutom fem gånger högre fastighetsavgift än den som äger exempelvis en lyxvåning på Strandvägen i Stockholm. Denna olikformighet vill utredaren alltså spä på ytterligare, trots att såväl fördelningspolitiska som skatteteoretiska argument om likabehandling talar för det motsatta.

Även ur ett privatekonomiskt perspektiv är utredarens förslag olyckligt. 100.000-tals småhusägare riskerar att få sitt skatteuttag höjt med flera tusen kronor när taknivån höjs och skatteuttaget fördelas om mellan små och stora fastigheter.

Sammantaget anser Villaägarna att Bostadstaxeringsutredningen hamnat kraftigt fel, dels i förhållande till vad riksdagen och dess skatteutskott beställt, dels i förhållande till vad som kan anses vara en rimlig beskattning av våra bostäder. Givetvis inser vi att en fungerande välfärd förutsätter ett visst skatteuttag. Men detta måste vara begripligt utformat och grunda sig i principer som människor kan förstå och acceptera. Det kravet uppfyller inte utredningens kommande förslag.

Regeringen bör därför snarast besluta om tilläggsdirektiv till utredningen som dels ger den längre tid att arbeta, dels preciserar vad som önskas av utredningen och vad som inte är önskvärt.

Hans Lemker, förbundsdirektör, Villaägarnas Riksförbund
Joacim Olsson, vice förbundsdirektör, Villaägarnas Riksförbund